Det historiska perspektivet på våra länders bindningar och allianser genom tiderna och i vilken grad man idag ska räkan vissa till den europeiska familjen och vilka som för närvarande ska lämnas utanför. Detta sammanhang tar Anders Björnsson upp idag på alliansfriheten.se. Höghaltig överblick må jag säga.
Kort citat:
”Svensk försvarsplanering och svenska säkerhetspolitiska överväganden bör ta scenarier av detta slag i beaktande. Nu stirrar ett antal höga vederbörande sig blinda på ett enda möjligt utfall. Detta låser och fördummar diskussionen. Det bortser även från att samverkan mellan motstridiga parter kan rida spärr mot en urladdning som kan bli katastrofal för samtliga parter.”
Anders Björnsson skriver ”Det är fullkomligt orealistiskt att tänka sig att det skulle finnas en gemensam europeisk hållning i ett skarpt läge – även om Ryska federationen exkluderas ur kretsen. Och det är heller inte tänkbart att alla Atlantpaktsländer (varav endast ett mindre antal har stränder mot Atlanten) skulle se en gemensam motståndare i Ryssland.”
Vår försvarsminister Peter Hultqvist lär en gång ha varit Nato-motståndare. Kanske är han det fortfarande? Är det kanske för att han inser samma som Anders Björnsson skriver som han valt att inte driva Nato-linjen utan sluta ett bilateralt assistansavtal med USA?
Det är det som gör honom så farlig. USA skulle ”hjälpa” Sverige, inte för våra blå ögons skull utan för att det låge i USA:s eget intresse. Det intresset är ett stormaktsintresse och ett aggressivt sådant.
Fredsinitiativ mellan nationer kräver, att en nation utropar sitt territorium som fredszon. En nation som utropar sig som en fredszon, har avmilitariserat sig och endast bibehåller ett kuppförsvar (terrorister finns och kommer alltid att finnas från tid till annan oavsett höger eller vänster eller religiös extremismen). En fredsnation exporterar inga vapen till andra länder. För att en stat ska kvalificera sig som en fredsnation krävs ovanstående kriterier. Sverige har lång väg att vandra i det att kvalificera sig som fredsnation! För övrigt lär det bli fy skam internationellt om en imperialistisk nation ockuperar en nation som är en fredszon. Och för övrigt kan det smitta av sig om en stat kvalificerat sig som fredsnation. Vilken stat ska vara först med att starta processen, att vara först ut som fredsnation? Den staten kommer att få ett starkt stöd hos gemene kvinna/man internationellt.
Det finns endast den extremt vapenproducerade staten USA som är störst i behov av krigskonflikter i Europa och i andra världsdelar. Alltså gnuggar vapenfabrikanterna sina händer av förtjusning när vapenkonflikter sker mellan stater eller att inbördeskrig initieras. USA:s spioner i andra länder kan också vara kreativa till att skapa krigskonflikter i det att vapenfabrikanter får ökad försäljning. Vi som ogillar primitiva krig har naturligtvis ingen förståelse för vapenfabrikanters intresse av profitabla krig, då profitabla krig är en omoralisk händelsekedja mellan en stats politiker och dess vapenfabrikanter.
Visst är Ryssland en del av Europa. Men samtidigt är Ryssland ”ett annat Europa”. Den senare termen lär slavisten Per-Arne Bodin vara far till. Läs t ex hans bidrag till boken Ryssland – Ett annat Europa. Historia och samhälle under tusen år (Utgiven av Utbildningsradion i samarbete med SNS förlag).
Per-Arne Bodins rubrik är ”Ryssland och arvet från Bysans”. Det var synen på den Heliga Anden som splittrade kristendomen i en västlig del och en östlig. En splittring som också var en politisk splittring.
Bästa sammanfattningen av frågorna kring Fadern, Sonen och den Helige Anden – och vad som är religion, i relation till vetenskap – gavs, enligt mitt tycke, i den brittiska filmen ”Nuns on the run” (Nunnor på rymmen) från 1990.