Från Befria Södern till Tigerjakt

Nu ska vi ut på björnjakt, Michael Rosen och Helen Oxenbury från Karneval förlag 2026

I Vietnamrörelsens spår växte musikgrupper. Först på plan var Freedom Singers som redan 1968 gav ut en skiva där du kunde lyssna både till den klassiska Sången om reaktionen och, förstås, Befria Södern. Freedom Singers kom från Stockholm, men i varje ort, stor eller liten, där det fanns en FNL-grupp fanns det också en sånggrupp. Den skapade ett omisskänneligt soundtrack till demonstrationer och andra arrangemang. Jag var under denna tid aktiv i Gävle FNL-grupp. I närheten av den fanns duktiga musiker som 1971 startade bandet Mora Träsk.

Efter några år var Södern befriad och proggbanden gav sig ut på nya vägar. Mora Träsk blev ett band för barn. Jag tror inte det finns några barn födda på 1980-talet som inte lyssnat till och rört sig till bandets olika lekar och sånger. När Leffe Walter bjöd in till tigerjakt kokade det på förskolor, sporthallar och arenor över hela landet. Barn och vuxna satte tungan mot underläppen och gav sig i väg för att fånga tigrar.

Ikoniskt! En del av en svensk kulturkanon! Men är visan svensk?

Länge trodde jag att denna visa och lek var svensk, att det var Mora Träsk och Leffe Walter
som gjort den. Men…

Engelsk björnjakt

Döm då om min förvåning när jag i början av 2026 hämtar ut ett platt paket från Karneval förlag. Där ligger en sagobok från England, Nu ska vi ut på björnjakt, författad av Michael Rosen och illustrerad av Helen Oxenbury. Ursprungsår i UK verkar vara 1989 (återkommer om det).

Översättaren är den, från proggtiden, namnkunnige Carsten Palmær.

Boken heter alltså Nu ska vi gå på björnjakt och handlingen är den välkända. En pappa, fyra barn och en hund beger sig ut på björnjakt. På vägen till björnens grotta kommer de fram till hinder av olika slag, hinder som måste passeras (ett klassiskt moment i alla goda sagor). Det är högt gräs, en djup flod, kladdig gyttja, tät skog, snöstorm, en grotta…

Ja, ni vet ju hur det går. Björnen dyker upp och skräms. Det blir dags att ta sig tillbaka i ett huj. Genom alla hinder snabbspolas äventyret baklänges.

Det onomatopoetiska lagret

Sagan har flera lager. Ett av dem är onomatopoetiskt. När respektive hinder passeras breder boken ut sig i ett stort färgstarkt uppslag och återger i text hur det låter (!) när exempelvis högt gräs passeras.

Svisch svasch!
Svisch svasch!
Svisch svasch!

Tre gånger upprepas ljudet. Och det är här som läsaren av sagan blir en försångare och får med sig de lyssnande barnen, som förstås hänger på:

Plums! Plask!
Plums! Plask!
Plums! Plask!

Så blir sagostunden ett samarbete mellan den som läser och de som lyssnar. Det blir ett samarbete kring ordens akustiska valörer. Dessa valörer är väldigt viktiga att vara bekant med när barnet snart ska lära sig att läsa själv.

En del sagor, oftast rimsagor, eller så kallade nonsenssagor (Lennart Hellsing) har den kvalitén, att de fäster barnens uppmärksamhet inte bara på innehåll utan även på språkets lingvistiska karaktär. Utan en sådan lingvistisk medvetenhet är det svårt för det lilla barnet att acceptera att de svarta, i sig meningslösa, bokstäverna är viktiga delar av de ord som har mening.

Sagor med sådana kvaliteter är ofta väldigt roliga att lyssna till (och även att läsa). Det finns rytm och skoj. Det blir många leenden och skratt. Så är det verkligen med denna saga. I boken om björnjakten finns också en annan finess. Vartannat uppslag är svartvitt och vartannat är i färg. De svartvita uppslagen innehåller dramatiken när de små jägarna upptäcker hindret och nästa uppslag visar i färg hur de övervinner hindret.

Mycket effektivt och sinnligt! Färg och ljud på samma gång.

Bilderna

Helen Oxembury (1938–) är en engelsk illustratör. Hon har belönats med många utmärkelser och i denna bok om björnjakten fångar hon det spännande äventyret på allra bästa sätt. För en svensk läsare liknar hennes bilder (eller om det är tvärtom) de som görs av Mats Andersson, Ola Ambjörnsson och Cecilia Torudd. Det är barn i full aktivitet. Ögonen i barnens ansikten är ganska små och lämnar därför utrymme för läsaren eller lyssnaren/barnet att själva lägga till sin egen känsla (ungefär som med Waldorfdockorna).

Extra pirrigt blir det då vi får följa vägen tillbaka från björngrottan. Nu går det undan. För nu är det ju björnen som är på jakt efter barnen. De är rädda och skyndar sig allt de kan. Det är tur att det finns ett fluffigt täcke på bokens sista sida.

Michael Rosen (1946 – ) bokens författare är både poet, författare och politisk kolumnist. Han har även spelat in sin saga med sig själv som ”försångare”. Väldigt trevlig version.

Alltså

Det är en stor glädje att ta del av barnens (och pappans) björnjaktäventyr. Det är en saga som passar små och stora barn och med tanke på hur många tiotusentals vuxna som gått på tigerjakt med Mora Träsk, passar en sådan här saga även vuxna.

Ursprunget

Hur var det då med ursprunget? Michael Rosen publicerar denna saga 1989. Mora Träsk spelar in den första skivan med tigerjakten 1980. Och där står det tydligt att Leffe Walter har skrivit den svenska texten. Kan det vara så att Michael Rosen har hämtat sagan från Gävle? Eller är det en klassisk ramssaga från alla möjliga länder? I mina efterforskningar ser jag att det finns en finsk variant också. Och där gås det på lejonjakt. I länder där det finns björnar i skogen är det tigrar och lejon som gäller. I England där det inte finns björn i skogarna där blir det björnjakt.

Men strunt samma. Underbart att sagan finns. Oavsett varifrån den kommer. Den är en kulturskatt.

Läs och njut.
Ramsa och tramsa.
Ge er ut på björnjakt!