Från Jordanfloden till Medelhavets strand – Det oundvikliga slutet för den koloniala bosättarpolitiken i Palestina

Antagandet att ett fritt Palestinska innebär utvisning eller dödande av judar är något som främst görs av dem som bara kan se Palestina som en plats där den ena sidan härskar och dödar den andra, men aldrig att alla människor tillsammans lever i fred.

En judisk bosättare ser ut över bosättning Maaleh Adumim på Västbanken från E-1-området i Jerusalems östra utkanter, 5 december 2012. Sebastian Scheiner | AP

JERUSALEM, PALESTINA – Uttrycket “Från Jordanfloden till Medelhavets strand – Befria Palestina” lockar fram de värsta sidorna hos de sionistiska talespersonerna. Från [nyhetskanalerna] CNN och Fox News till de olika sionistiska trollen och talespersonerna runt om i världen: De utropar: “Aha! Här visar antisemiterna sitt rätta ansikte.” Paniken verkar slå till samtidigt som de försäkrar att “detta uttryck är liktydigt med krav på att judarna ska utrotas”. Men antagandet att befrielsen av Palestina kräver tvångsförflyttning eller mördande av judar, är ett antagande som främst görs av sionister som enbart kan se Palestina som en plats där ena sidan styr och dödar den andra [sidan] men aldrig en plats där alla människor lever i fred. Dessutom har det blivit en grundläggande strategi att alltid ropa “antisemitism” när den sionistiska historien ifrågasätts.

Vart ska judarna ta vägen?
Efter en föreläsning vid University College of London som jag höll tillsammans med dr Azzam Tamimi, där jag diskuterade fördelarna med en stat från Jordanfloden till Medelhavets strand, frågade en judisk student: “Vart ska judarna ta vägen?” Jag svarade “Varför vill du att de ska lämna?” Reaktionen liknade, om än mindre högljudd, reaktionerna Marc Lamont Hills tal i FN, och båda visar på samma tänkesätt: att ett fritt Palestina betyder döden för judarna. Visionen om en fritt Palestina (från Jordanfloden till Medelhavets strand, var annars?) är ett land där alla medborgare lever i frihet under en lag som är lika för alla. Om någon människa som bor där nu inte vill leva i ett land där alla människor styrs av samma lagar, då är detta kanske inte rätt plats för dem.

Var?
Om Palestina inte är lokaliserat från Jordanfloden till Medelhavets strand; var är det då? Även om det en gång fanns argument till stöd för Tvåstatslösningen – med andra ord en palestinsk stat på Västbanken och Gazaremsan med östra Jerusalem som dess huvudstad – så tillintetgjorde Israel det. I över femtio år, eller sedan kriget i juni 1967, har de israeliska regeringarna klargjort, både genom uttalanden och genom att skapa fakta på marken, att hela landet tillhör Israel och judarna, och att judarna har rätt att kolonisera hela landet. Ingen del av landet har undantagits spridningen av sionistiska koloniala bosättare, våld eller restriktioner.

Israel har förvandlat Gazaremsan till ett koncentrationsläger. De flesta invånarna är, genom staten Israels gärningar och helt utan egen förskyllan, hemlösa flyktingar som lever i stor fattigdom och med hög arbetslöshet. Det är uppenbart att Gazaremsan i sitt nuvarande skick inte är kvalificerad att vara del av någon stat, och det första villkoret i något som helst avtal måste vara att avsluta belägringen, att återuppbygga och rehabilitera Gazaremsan och dess invånare.

Västbanken finns inte längre. Den kallas nu Judeen och Samarien och – precis som Naqab, Al-Jaleel och de flesta andra delar av Palestina – är den översållad med bosättarkolonier uppbyggda på bekostnad av palestinierna och i strid med palestiniernas rättigheter. De områden där palestinier fortfarande bor är i själva verket små fängelseenklaver med ekonomiska och politiska begränsningar som gör livet praktiskt taget omöjligt. Möjligheterna att som palestinier resa mellan de olika delarna av det som brukade kallas Västbanken är i bästa fall begränsad och ibland omöjlig – och det inkluderar även den Palestinska Administrationens (Palestinian Authority) så kallade president som måste ha tillstånd från Israel för att resa inom de områden där han har bestämmanderätt.

Israels polis kontrollerar identitetskorten på palestinska skolbarn vid en vägspärr i Jerusalem. Oded Balilty | AP

Östra Jerusalem har liksom den västra delen, härjats av bosättarkolonialismen så till den grad att Jerusalem har blivit oigenkännligt i vissa områden. Till skillnad från västra Jerusalem, där den etniska rensningen var total och inte en enda palestinsk familj finns kvar, så har den etniska rensningen i östra Jerusalem ännu inte helt lyckats. Men städer och byar som Bir-Nabala, Qalandia, A-Ram och andra – områden som gränsar till staden och som en gång var blomstrande affärs- och bostadsområden – är nu spökstäder som ett resultat av den sionistiska etniska
rensningskampanjen.

Ställa Israel till svars
Argumenten för att dela Palestina och skapa två stater har alltid varit svaga och opraktiska. Detta blev särskilt tydligt efter 1948 när Israel grundades på 78 procent av [det historiska] Palestina och den sionistiska koloniala bosättarpolitiken blev internationellt legitimerad och accepterad. Den sista spiken i kistan för idén att dela [Palestina] slogs emellertid i av sionisterna själva efter 1967 när de återstående 22 procenten av Palestina, inklusive östra Jerusalem, togs i beslag av Israel.

Omedelbart startade byggnation av [judiska] bosättningar och förstörelse av [palestinska] städer, byar och bostadsområden och det var tydligt för alla som var intresserade att denna erövring var oåterkallelig. Att då på den tiden diskutera en tvåstatslösning tillät endast Israel att bygga nya bosättarkolonier enbart för judar i de nyligen erövrade landområdena, och därtill hävda att om ett fredsavtal en dag blir verklighet så kommer de att överväga att avlägsna dem.

Palestina upphörde aldrig att finnas till, från Jordanfloden till Medelhavets strand och även om landet har bytt namn till “Israel” så har det inte förändrats. Samtidigt, diskussionerna om en delning [av Palestina] och en Tvåstatslösning hindrade inte den sju årtionden långa sionistiska våldtäkten och plundringen av landet. Så idag, när vi diskuterar ett fritt Palestina, som dr Marc Lamont Hill gjorde, har man inget annat val än att tala om hela Palestina, från floden till havet, och ändå fick dr Hill utstå en storm av kritik från alla håll.

Hur kommer det att sluta
Frågan om hur den sionistiska regimen och den koloniala bosättarpolitiken kommer att avslutas är en viktig fråga att diskutera. Den mest tydliga och praktiska visionen hittills förefaller vara att den sionistiska staten, liksom den Sydafrikanska staten, tvingas att kapitulera. Detta kommer att bli resultatet, till stor del beroende på BDS-kampanjens framgångar, politisk isolering och det palestinska folkliga motståndet.

Varje israelisk premiärminister från och med nu måste veta att han eller hon sannolikt, liksom De Klerk i Sydafrika, kommer att få tillkännage slutet på apartheidregimen i Palestina, ovillkorlig frigivning av de palestinska fångarna och utlysa allmänna val. Detta kommer att leda till skapandet av en lagstiftande församling och en regering som representerar alla människor som bor mellan
Jordanfloden och Medelhavets strand.

Översättning av: Kjersti Rekve

Länk till originalartikeln >>

... är läst 161 gånger!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.