Bilden hämtade jag på ”Google streetview”. Den är från juni 2021 och visar presenningarna på viadukten, N.Main Street. Lägg märke till de portabla behållarna/vaskarna med dricks-och tvättvatten, som jag antar ingår i stadens service.

NU I JANUARI har stadens skolbarn ledigt för att fira det kinesiska nyåret, eller Lunar New Year som det heter här. Ungefär som när svenska skolbarn får ledigt för att fira Kristi himmelsfärd, fast deltagandet brukar vara mer entusiastiskt. Dock är det osäkert hur mycket av lejondansare och parader vi får se, men kanske är covidrestriktionerna på upphällningen. Förra året var firandet inställt. Inte ens några smällare för att jaga bort onda andar brändes av, vilket jag tycker märks.

Det är också en stor ekonomisk händelse, ungefär som Jesu födelse för svenska affärsidkare. En tredjedel av Chinatowns intäkter tas in under nyårsfirandet. I USA dog 17.680 personer av covid den senaste veckan, men det anses att siffran snart kommer att sjunka, och/eller att man ska sluta oroa sig. Barn som föds i Tigerns år är entusiastiska, modiga, ambitiösa, har ledarförmåga, självförtroende, charm och karisma.

Berömda dirigenter
Ett tecken på åldrande är att man sitter och läser dödsannonser i San Francisco Chronicles söndagsnummer. Jag fastnar för en Everett Lee, som dog 105 år gammal. En lång historia från NY Times, som jag läser av den anledningen att Lee levde och dog i Malmö. Han var född i USA och hade ägnat sitt liv åt klassisk musik, utbildad på violin och oboe. Blev sedan dirigent men mötte så mycket rasism i detta så ”vita” gebit att han flyttade till Västtyskland med sin familj 1957 (bara 12 år efter att Tyskland övergett sina raslagar!). År 1962 efterträdde han Herbert Blomstedt som chef för Norrköpings symfoniorkester. Han gifte om sig med en svensk operasångare o s v. I samma tidning finns en stor annons om att Herbert Blomstedt, nu 94, ska dirigera Beethovens femma för San Franciscos symfoniorkester.

Jag går vidare med att läsa om Blomstedt, som också föddes i USA. Hans far var pastor i sjundedagsadventisternas kyrka, och själv är han trogen kyrkan och vägrar repetera på lördagar. Den ende sjundedagsadventist jag annars känner till var min mattelärarkollega på 1970-talet i Tanzania, Ndugu Otieno. Han bjöd in mig till sin kyrka, men jag avböjde, vilket förstås var både oartigt och dumt.

Näst efter serierna – the comics – är tidningens mest färgglada och optimistiska sektion ”Real Estate”, fastigheter. Två helsidor ägnas åt ett krypin i Los Angeles med 21 sovrum och 49 toaletter samt en specialavdelning med sovrum för sju tjänare och tjänarinnor. Fem simbassänger, 30 bilars garage och plats för 10.000 buteljer i vinkällaren. Stället dryper av lyx, försäkras det. Dessutom finns en vallgrav, men det verkar som att köparen måste ta med egna krokodiler. Skulle inte det passa en rysk oligark, som vill diversifiera sin portfölj? Här kan ni se mera. Nämnde jag utgångspriset? 295.000.000 dollar.

L A för första gången
Faktum är att jag nyligen besökte Los Angeles för första gången i mitt liv. Jag har förstås åkt förbi, bytt flyg, tåg och buss där men aldrig riktigt besökt staden. Resan blev nästan inställd på grund av mitt plötsliga och våldsamma illamående på resdagen, men i stället bantade vi ner den till halva tiden, två dagar och tre nätter. Första dagen hällregnade det, andra dagen som var nyårsafton var vädret något bättre. ”L.A.” är med sina 4 miljoner invånare landets näst största stad. Ytan är 1300 kvadratkilometer, ungefär sju gånger Stockholm. Staden är en del av Los Angeles län (county) som är stort som Skåne och har 10 miljoner invånare. Sedan finns något som kallas Los Angeles-Long Beach-Anaheim Metropolitan Statistical Area (MSA), med en befolkning på 13,5 miljoner samt ett ”Greater Los Angeles”, en ”megacity” på 18,7 miljoner.

Det blev nästan inga promenader i regnet, utan vi förflyttade oss med buss, T-bana och pendeltåg på ett något förvirrande och osammanhängande kollektivtrafiksystem. En utbyggnad har satts igång för att bli klar lagom till olympiska sommarspelen 2128.

Det grasserar många fördomar om stans kollektivtrafik, men har man inte rejäl otur, så är den relativt säker. Sent på nyårsafton stod vi således på Metro-stationen Hollywood/Highland och väntade i över en halvtimme, dock inte långtråkig. Några hemlösa – ”unhoused” kallas de numera – låg i sina sovsäckar. Den ene steg upp och bajsade en lättflytande brun välling på perrongen medan han skrek att han höll på att dö, vilket kanske var sant. Därefter lade han sig men klev upp en gång till för att uträtta sina behov, hojtade om sin förestående död och slocknade sedan i sin sovsäck. Det halvdussin Angelenos, som väntade på tåget behandlade honom som luft. Noll intresse.

Vi vakade in det nya året i en ganska tom tunnelbanevagn och klev av på Civic Center/Grand Park år 2022. Jag hoppas kunna återkomma till L.A. senare.

Skyskraporna ungefär 15 km åt sydsydost, som markerar stadens centrum, om något sådant nu existerar. Bilden är tagen från Griffithobservatoriet, där allmänheten kan se på stjärnor och annat intressant. Gatan till höger i bilden, som fortsätter rakt mot horisonten heter Normandie och är ca fyra mil lång. Hade fotografen, mobilkameran och sikten varit bättre samt jorden platt, skulle vi ha sett hamnkranarna i San Pedro och Stilla Havet där nere.

Griffith J. Griffith var en invandrare från Wales, som blivit miljonär på gruvor och landspekulation. Han gifte in sig i stadens societet men fick kämpa för att bli accepterad. Därför donerade han 1896 nästan 18 kvadratkilometer land, vilket blev Griffith Park. Men inget hjälpte. ”He’s a midget egomaniac, a roly-poly pompous little fellow”, påstod en av hans medarbetare. Att han söp och la sig till med titeln ”colonel” gjorde nog inte saken bättre. Under en hotellvistelse 1903 anklagade han i fyllan sin hustru, Tina, för att konspirera med påven om att förgifta honom och sköt henne i ansiktet. Hon räddade livhanken genom att kasta sig ut genom fönstret. Maken fick två år på San Quentin. När han dog 1919 hade han testamenterat sin förmögenhet till staden, som byggde det här observatoriet med hans namn och en del annat för pengarna. Och det hjälpte uppenbarligen.

Mitt i stan. Bussarna var gratis under julveckorna.
LAPD, stans polishögkvarter nyårsafton 2021. Inte säker på vadan kravallstaket.
US-101 mot väster, ”Northbound”, taget från Los Angeles Street mitt i stadens historiska centrum. Lägg märke till muralerna till vänster, mosaik gissar jag, och de blå och gröna presenningarna på viadukten (North Main Street – se vinjettbilden från google streetview). De utgör bostad för några av stadens hemlösa. 

En tidningsnotis fick mig att plocka fram bilden (vinjetten). En 29-årig fembarnsmor dog nämligen precis här i en märklig trafikolycka för några dagar sedan: ”A mother of five died after falling onto a Los Angeles highway from a party bus, California Highway Patrol said. At around 3 a.m. Saturday, Heather Garcia, 29, fell from the bus on northbound 101 and Los Angeles Street in downtown L.A. CHP told CBS Los Angeles that the woman was struck and killed by a vehicle in the No. 3 lane…”

En “party bus” hyr man med chaufför för att ha fest i. Detta var en familjefest för en systerdotter. Fru Garcia dansade i bussen på motorvägen klockan tre på morgonen och råkade backa mot dörren som gick upp.  

Med detta tar vi farväl av Los Angeles tills vidare.

Föregående artikelHUR FRI ÄR DEN FRIA FORSKNINGEN?
Nästa artikelMyglare, kompetensstrateger och processledare
Bengt Svensson
Bengt Svensson Blev lärare jobbade sedan i Tanga vid Indiska Oceanen i Tanzanias, då anställd i Sidas ”fredskår”. Sedan USA. Har bott i samma hus i San Francisco i ett kvartssekel och i stan längre än någon annan stans. Arbetat en period i Sunnyvale, ”Silicon Valley”.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.