Kvinnorna ser ut att ha ganska tråkigt och tycks ha fått vänta alldeles för länge på att det gigantiska plåtskrovet ska rassla i sjön. Av bilderna gjorde jag ett filmklipp. Kvinnan i den lilla hatten med blommor är min mormor.
Det är alltså pampig sjösättning av pansarskeppet Sverige 1915. Men det är också kulmen på en lång försvarspolitisk strid.
Efter unionsupplösningen med Norge 1905 ville den nationella högern återupprätta den svenska stoltheten genom att bland annat bygga en pansarbåt av så kallad F-typ, för 12 miljoner kronor.
Men liberaler under Karl Staff och socialdemokrater under Hjalmar Branting var motståndare till det. 1911 trixades dock ett beslut fram om ett anslag på 4 miljoner till pansarskeppet. Ett byggbeslut var i princip redan fattat. Men pengarna räckte inte, så striden fortsatte. 1912 genomdrev den liberala Staff-ministären ett upphävande av båtbyggnadsbeslutet, trots att kontrakt redan var skrivet med varvet.
En storm av protester utbröt bland ”nationellt sinnade”. På initiativ av bland andra uppsalastudenten Manfred Björkqvist bildades Svenska pansarbåtsföreningen. Björkqvist var 1908 ordförande i Uppsala Kristliga Studentförbund (som även härbärgerade Nathan Söderblom och andra blivande biskopar). Denna så kallade nya Uppsalateologi eller Ungkyrkorörelsen genomförde ”studentkorståg” 1909-1911 under parollen ”Sveriges folk – ett Guds folk”.
Pansarbåtsföreningen startade en riksinsamling till försvaret och samlade på några månader in 17 miljoner. Redan i december 1912 kunde kölsträckning av pansarbåten Sverige ske på Götaverken. För resten av pengarna skulle man skaffa riket en ”luftflotta” och landsstormen skulle få kulsprutor.
Förseningen av pansarbåten tillsammans med det faktum att man ansåg att försvarets var i allmän oordning samt orosmolnen som tornade upp sig i Europa blev även upptakten till det så kallade bondetåget 1914, då över 30 000 allmogemän (bönder) tågade under sina landskapsfanor upp till borggården på Stockholms slott och försäkrade inför kungen Gustav V sin villighet att ”offra så väl till här som flotta, vad sakkunskap och tidens allvar kunna kräva”. Kungen svarade de i det så kallade borggårdstalet att ”de fordringar på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap, som av sakkunskapen inom min armé uppställas såsom oeftergivliga, frångår jag icke”.
Borggårdstalet var för övrigt författat av författaren Sven Hedin och militärhistorikern Carl Bennedich. Den senare blev 1972 känd, för oss som följde IB-affären, genom sin son Carol Bennedich. Denne var nämligen den som anklagades för att (under pågående Vietnamkrig) insamla uppgifter om Nordvietnam och Kina för IB-byrån R5:s räkning, uppgifter som sedan vidarebefordrade till USA.
Så knöts några dolda men starka politiska band samman mellan detta storpatriotiska evenemang 1915 och vår egen tids politiska historia tack vare denna lilla bildsvit i Percy Lundwalls fotoarkiv.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Göteborg, Götaverken, pansarbåten Sverige, Karl Staff, Hjalmar Branting, Manfred Björkqvist, Nathan Söderblom, Gustaf V, borggårdstalet, Sven Hedin, Carl Bennedich, Carol Bennedich, IB-affären
Skickligt gjort. Tänk, att några bra bilder med musikens hjälp kan komponeras ihop tidsmässigt, så det blir som en film.
Min fråga blir. Var det dessa båtar och armén som höll Sverige utanför de kommande krigen?
År 1915 föddes min far. Hur var min farfar och farmor båda (födda 1877 och min morfar och mormor 1890 och 1892) med i detta. Deras föräldrar var i sin tid föda efter 1808-1809 års krig. Hur kriget drabbade generationen innan vet jag inte mer än om ”ryssarnas härjningar” över gränsen tills de stoppades utanför Umeå. Som jag minns det.
Hur gick berättelsen? Innan hade en del varit utkallade som soldater i olika erövringskrig. Krigen fördes inte på svensk jord och berättelserna fanns bara genom få överlevande. Tidningarna var inte så utspridda på landsbygden, annat än inom de mer burgna klasserna.
1906 började Norrskensflamman komma ut i Malmfältet. Den fanns tidigt hos min farfar. Hur fick han kontakt med den? De bodde i Tornedalen och han arbetade bland annat med körslor till Luleå och på sågen i Seskarö. Säkerligen kom han i kontakt med radikala arbetare, medan min morfar var torpare och knappt någonsin utanför byn. Vad skrev Flamman under de här åren?
Säkerligen växte det fram en ”vänster” som motsatte sig kriget, utan att ”fattigfolket” i just min hemby hade så stor påverkan. Det vore intressant, att följa fredssamtalen i Degerfors, nästa år. Jag antar att det tidigt fanns en antimilitaristisk rörelse, som senare omvandlades till en ”revolutionär” efter händelserna i Ryssland. Var svenska arbetarklassen någon gång inne på en ”blodig revolution”? Vad höll Sverige utanför de europeiska storkrigen? Hur kom det sig att ”vänsterrörelsen” lyckades tvinga fram reformer? Var borgarklassen rädda för revolutionen, eller såg de främst hotet mot det egna ägandet? Vad kan vi lära oss idag? ”Inte ett öre till borgarklassens försvar” eller en allmän värnplikt för att försvara fosterlandet?
Det vi ser är att armén återigen riktas till angreppskrig mot fjärran länder. Kommer svenska armén någon gång att kunna försvara landet?
Bror: Det fanns ett månghundraårigt motstånd mot krig bland bönderna – helt enkelt för att det var dom som måste betala. Före 1680 även med sina liv, efter 1680 mest med pengar till professionella soldater.
I slutet av 1800-talet splittrades bönderna i en falang kommersiella spannmålsodlare som drabbades hårt av det billiga amerikanska vetet och slöt sig till en bismarckiansk allians med godsägare, militärer och byråkrater som ville värna den svenska spannmålsodlingen med tullar, samt resten av bönderna som drabbades av högre priser på bröd pga denna politik. Det var den förra andelen som deltog i bondetåget. De senare var liberalernas folk, fredsrörelsens, nykterhetsrörelsens och frikyrkans.
Jan!
Även efter 1680 var det i mycket hög grad bönderna, eller mer exakt deras söner, som blev ”professionella soldater”. Det låg på rotebönderna att anskaffa soldatmaterialet, så att säga, och det blev ofta en son till någon av dem. (Under hårdare tider, som under 1710-talet, var det inte ovanligt att någon av rotebönderna själv fick ta rollen som soldat, även om anteckningar i rullorna som ”hemmansägare, står hemma i landet” antyder att de inte alltid användes i aktiv tjänst.)
Det är bra att frågorna ställs fast skeendet har nästan ett hundra år på nacken!
Och det är utomordentligt bra att vi är medvetna om grundläggande konflikter inom och mellan klasserna. Det är ju dessa som bestämmer händelseutvecklingen i stort.
Vid 1900-talets början hade bondeklassens tillbakagång redan börjat och den växande arbetarklassen (enligt Marx´ förutsägelser) sedan länge noterats som det främsta hotet mot den bestående ordningen. Detta i trots av att det fortfarande var bönderna som producerade merparten av kanonmaten till de imperialistiska omfördelningskrigen.
Inom den svenska arbetarrörelsen fanns (liksom i hela europeiska arbetarrörelsen) en klar motsättning mellan de som i första hand såg till befolkningsmajoritetens intresse av att undvika krig och i stället ta tillfället i akt att vända vapnen mot förtryckarna och de som hävdade den rådande samhällsordningens fortbestånd för att i stället omdana samhället på fredlig väg och i demokratisk ordning.
Här finns givetvis mycket att säga om realismen i de olika framtidsbilderna och mycket av svaren kan vi se i utvecklingen under 1920- och 1930-talet, men jag går inte in vidare på detta här.
Klart är att nationalstaterna kraftigt sökte undertrycka det drag av revolution, som här och där bröt fram i sprickorna, vilka blottlades i de politiska motsättningar, vilka diskuterades åren 1915-1918. Deltagare i möten och kongresser, som den socialdemokratiska oppositionen organiserade för att hålla fast vid tidigare beslut att inte delta i olika nationella krigsäventyr, utan i stället hålla fast i proletär enighet över nationsgränserna, förföljdes och fängslades där så var möjligt.
Ur denna strid kristalliserades en reformistisk socialdemokrati och en revolutionär kommunism. Och även (mer eller mindre lyckosamma) strömningar mellan dessa två huvudpoler i arbetarrörelsen.
Så här finns dessa historiska ideologiska rötter och även grunden till att försvaret av de europeiska nationella intressena under 1900-talet fick sin organisering och utformning. De frågor Bror Kajsajuntti drar fram är oerhört viktiga för den fortsatta utvecklingen under 2000-talet och våra möjligheter att vrida den i en för folket mer förmånlig riktning.
Vi måste samtidigt vara medvetna om att våra samhällen nu hundra år senare är betydligt mera förborgerligade och fastväxta i borgerliga strukturer och vad det betyder för våra möjligheter att ställa korrekta paroller att samla majoriteten bakom inom Europeiska Unionen!