Montage: K Lindelöf

VÄRLDEN HAR SEDAN urminnes tider genomlevt våldsamma omvälvningar – alltså revolutioner – där starka rörelser av människor rest sig mot makten med våld, varpå makten störtat samman. Men revolutioner sker såpass sällan att det är lätt att föreställa sig att de är slumpartade och i längden möjliga att hindra.

Det gör det lätt för oss medelklassvenskar att känna oss fast förankrade i vår relativt trygga del av världen och att se tillvaron med samtidens ögon och betrakta den som rimligt förutsägbar, ja vi känner till och med trygghet. Vi tycker oss ha koll på våra liv sedan flera generationer tillbaka och ser oss som länkar i en lång historisk kedja av strävsamhet, välstånd och fred. Den största förändringen i vår grundläggande tillvaro, som känns i märgen – ja ända in i existensen – är åldrandet. Varken krig, klimatkris, ekonomikris eller demokratikris berör på detta djupa vis. Vi arbetar, äter, roar oss, sover och vårdar vårt åldrande. Men, något håller kanske ändå på att hända. Möjligen tänker vi lite mer på den stora historiska inramningen.

Vi kan lära av historien
Man kan nog lära sig något av historien, även om filosoferna tvivlar på den saken. Med ett historiskt fågelperspektiv kan man få en glimt av hoten som trängt sig på från olika håll genom tiderna. Romarriket föll faktiskt samman till slut. Paris ”byxlösa” nådde på 1700-talets andra hälft gränsen för det uthärdliga och störtade till sist Kung sol och försökte upprätta en ny folkmakt. Kampen pågick i minst ett halvt sekel, och folket flyttade trots bakslag och obegripliga offer ändå fram sina materiella positioner och lärde sig tänka nya frigörande tankar. Detta skapade bland annat flyktingvågen från ett fattigt Europa till det jungfruliga Nordamerika som hägrade med gratis bördig jord, guld-fyndigheter samt folkmord, slavhandel, amerikansk revolution, inbördeskrig och ännu mera frihetsidéer.

Det ryska tsarväldet var vid förrförra sekelskiftet övermoget. Livegna bondemassor och en växande arbetarklass reste sig, störtade övermakten och vann freden. Och trots bakslagen och motterrorn tog man ett historiskt kliv framåt mot något mindre omänskligt än livegenskapen och krigen.

Idéerna om demokrati och socialism spred sig bland de arbetande massorna över världen. Efter ryska revolutionen 1917 och första världskriget följde Versaillesfreden men också den tyska revolutionen (1918), som även den störtade ett kejsardöme. Men de olika socialistiska fraktionerna förmådde inte enas och leda den folkliga revolutionära omvandlingen, så den slogs ner av det militärt välorganiserade Tysklands reaktionära krafter. Resultatet blev en svag parlamentarisk republik som utropades i Weimar 1919 och som inom en generation hade urartat till en aggressiv diktatur och ett andra världskrig.

Under detta andra världskrig, som också pågick långt borta i Asien, organiserade sig Kinas bondemassor under Maos ledning, kastade tillsammans med Kuomintang (nationalisterna) ut japanerna, störtade det gamla kejsardömet och upprättade 1949 folkrepubliken Kina. Det var långt bort i världen, men en mycket stor sak.

1991 föll Sovjetimperiet slutligen samman. Ingen förstod vad som skulle komma ur det, allra minst ryssarna själva. Det byråkratiska kommunistväldet lämnade ett ekonomiskt och laglöst moras efter sig, där en del kunde berika sig medan de allra flesta förlorade allt. Idag har Ryssland rest sig ur ruinerna, inte som en västerländsk demokrati, men som en makt med en allt viktigare roll i världen. De är ju i grunden ett mycket rikt land.

Människan är både ond och god
Frihetsidéerna växer ur förtryck. Människor vet innerst inne att samarbete och ömsesidig respekt kan försätta berg, särskilt i tider av motgångar. Samtidigt finns alltid små grupper som lär sig utnyttja situationen genom att finna genvägar till rikedomen och lura till sig överskottet från de idogt arbetandes besparingar. Människan är visserligen god, men under svåra omständigheter kan hon också begå riktigt onda handlingar. Om de mångas lag och ordning inte kan upprätthållas vidgas klyftorna. Då går man mot nästa sammanbrott – förr eller senare.

Jag tror vi nu står nära ett nytt revolutionerande skifte. Men nu gäller det inte Frankrike, Ryssland, Tyskland, Kina eller Sverige, utan Nordamerikas förenta stater, som klev fram som världens obestridda stormakt 1945 efter andra världskriget. De representerade då – trots folkmordet på sin egen urbefolkning, slavhandel och rasistisk underordning av sin svarta befolkning – den tidens stora framåtskridande med sin dynamiska kapitalism och sin progressiva konstitution från 1791.

Det senaste halvseklet har för USA trots allt varit en långsam, men ändå tydlig utförsbacke, som nu närmar sig den absoluta botten. Flykten från Afghanistan representerar denna bottennivå. Man flyr slagfältet med svansen mellan benen, men kallar det för en seger. Ekonomin domineras av det militärindustriella komplexet, som äger medierna och som genom sitt ägande styr även resten av västvärldens medieflöden. Varuproduktionen är utflyttad till låglöneländer i Asien, statsskulden är abnorm och dollarn kommer enligt många bedömare snart att förlora sin ställning som världshandelns så kallade reservvaluta. Imperiet vacklar, men håller så gott det nu går ännu skenet uppe.

Väst mot öst
I Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan mars 1927 skrev Mao Zedong: ”En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.”

Kina valde på 60-talet en egen politisk linje för att slippa utvecklas som Sovjet, där man ansåg att en ny byråkratklass tagit makten. Det uppstod rent fientliga tongångar mellan Sovjets och Kinas kommunistpartier. Efter USA:s flykt från Indokina 1975 blottades också gamla historiska motsättningar mellan Vietnam och Kambodja. Länderna hade varsitt kommunistparti. Vietnams följde Sovjets linje, medan Kambodjas (de röda khmererna) följde Kinas.

Efter USA:s uttåg 1975 tog de röda khmererna under Pol Pot makten i Kambodja och införde sin mycket speciella bonderevolutionära politik med evakuering av städerna och en massiv och plågsam satsning på risproduktion för att bli självförsörjande och oberoende.

USA bombade Kambodja under Vietnamkriget – för att förhindra transporter av vapen, förnödenheter och soldater mellan Nord- och Sydvietnam (via kambodjanskt territorium, den så kallade Ho Chi Minh-leden) – i en omfattning som översträffar bombningarna av Tyskland under andra världskriget. Det skapade ett obeskrivligt hat mot de främmande inkräktarna med sina stora dödsbringande flygande fästningar, vilket i sin tur stärkte de röda khmererna. Det utvecklades till en mycket smärtsam historia som ledde till en vietnamesisk invasion av Kambodja, som till slut drev ut de röda khmererna från Phnom Penh till otillgängliga djungelområden och till flyktingläger i Thailand. Därifrån leddes sedan det hopplösa motståndet under flera år.

I västvärlden utmålades Pol Pot och hans röda khmerer som världens dittills mest ondskefulla kommunister, som dödade alla med glasögon och pinade intellektuella till hårt kroppsarbete på risfälten i primitiva bykollektiv och anställde ett veritabelt folkmord på alla oliktänkande. De röda khmererna var förstås chanslösa med USA, Vietnam, Sovjet och en massiv propagandaapparat emot sig. Det här var den korta versionen.

Med tanke på Mao-citatet ovan kan vi nog utgå ifrån att skuldbördan för grymheterna i Kambodja 1972–1979 fördelar sig på annat sätt än det man läser om i dagens historieböcker.

Kambodja och Afghanistan
Likheterna med det vi idag hör om talibanerna i Afghanistan är slående. Den aggressiva men besegrade stormakten, som plågat, plundrat och ockuperat landet i 20 år, lyckas få västvärldens medier att utmåla befriarna som det stora hotet mot fred, stabilitet och utveckling. De utmålas som primitiva knarkhandlare med målet att tvinga Afghanistan tillbaka till medeltida förhållanden där kvinnorna endast syns i burkor och där summariska avrättningar väntar alla som vågar säga sin mening.

USA som demokratins försvarare med rätt att med dödsbringande vapen och massiv propaganda hävda sin världsordning över hela klotet är emellertid snart förbi. Det är ganska uppenbart för alla som vill se med egna ögon. Historien tar med ojämna mellanrum revolutionära språng. Vi är nära ett sådant nu. Och kom som sagt ihåg att även romarriket till slut föll samman under sin egen våldsamma övervikt.

Föregående artikelHeja Bergman!
Nästa artikelVITBOK OM SVERIGES DELTAGANDE I KRIGET I AFGHANISTAN 2002–2021
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

17 KOMMENTARER

  1. Ett minnesfel i artikeln: ”Under detta andra världskrig […] störtade det gamla kejsardömet”. Kejsardömet föll en generation tidigare, bortsett från att en ny påhittad morarki, Manchukuo, grundades på en mindre del av Kinas terrirorium av Japan.

  2. Jan Arvid G!
    Jo, penseln målade lite för brett i den passagen. Men kejsardömet föll under denna revolutionärt kaotiska period.

  3. Imponerande Knut,
    Inte sen Blå tågets ”Kalla kriget” (med text av Tore Berger) har jag läst en sådan kortfattad (relativt) exposé över revolutioner under de senaste seklen. Imponerande. Och vad händer med Sverige i de kommande folkvandringarna och byte av stormakter. Är en nationell samling möjlig? Vem vill försvara Sverige? Ingen vad jag förstår. Kolla bara på de stora ”svenska” företagens reklamsidor. Ja, kolla alla reklamsidor.

  4. Fiendens fiende är inte nödvändigtvis mer oförvitlig än fienden. Hur den närmaste framtiden blir i talibanernas Afghanistan, det återstår ännu att se.

    När politiken styrs av extrema uttolkningar av någon religion, då tenderar folkligt inflytande och mänskliga rättigheter att sitta trångt. Det finner åtminstone jag illavarslande i fallet Afghanistan.

  5. ”Det gör det lätt för oss medelklassvenskar att känna oss fast förankrade i vår relativt trygga del av världen och att se tillvaron med samtidens ögon och betrakta den som rimligt förutsägbar, ja vi känner till och med trygghet.” När en av ens vänner, som man emellanåt i politiska frågor bråkar med, ja då blir man naturligtvis glad.

    Men vad händer nu när ”den relativa tryggheten” även i Sverige kommer att i snabbare takt försvinna? Igår kom rapporter om att allt fler ”insiders” säljer aktier. I USA har nu även J Bezos, liksom tidigare B Gates, köpt jordbruksmark. För ett tag sedan köpte W Buffet upp guld, han som tidigare fnyst åt sådant. Börjar fler och fler bland de knökrika inse att aktiemarknaden, finansialiseringverksamheten, den sanslösa farten på sedelpressarna, leder till… ja vad? Börjar de inse att ”Historien tar med ojämna mellanrum revolutionära språng. Vi är nära ett sådant nu”? Vad dessa de knökrika egentligen tänker vet jag inget om, men jag ser att temperaturen på deras fötter sjunker.

  6. Må vara att USA har en mycket stor del i skulden för Kambodjas elände men att påstå annat än att oerhörda övergrepp ägde rum under röda khmerernas styre är med tanke på den bevisning som finns enbart löjligt. För övrigt är det mycket som pekar på att det till en början inte var en vietnamesisk avsikt att ockupera hela landet men att planerna ändrades på grund av det svaga motståndet.

  7. Intressant artikel som utmynnar i en fascinerande teori om USA:s förestående sammanbrott. Kanske får Knut rätt, men tyvärr lär det dröja så pass många år att många av oss inte får uppleva det. Annars finns det väl mycket gammal vänsterskåpmat i texten, främst beskrivningen av ”revolutionerna” i Ryssland och Kina. Särskilt i Ryssland var det mer ett kuppartat maktövertagande än en folklig revolution, och det är tveksamt om resultatet blev så mycket mindre ”omänskligt” än det man störtade, även om man slöt fred och avskaffade livegenskapen. Jag tror faktiskt att om de vita vunnit även det inbördeskriget (de vann ju alla andra i närliggande länder), så hade slutresultatet i längden knappast blivit värre än det Sovjetunionen som existerade i en mansålder.

    I frågan om Kambodja håller jag för en gångs skull med Sven-Eric Holmström.

  8. Benkt L!
    Om teorin är fascinerande i meningen oväntad håller jag inte med. Teorin är mycket vanlig. Tror nog att vi nu är så nära ett sammanbrott att även du Benkt och jag har rimlig möjlighet att få uppleva åtminstone förspelet. Kanske är det just det som nu spelas upp, men som våra väststyrda medier gör sitt bästa för att dölja. ”Vänsterskåpmaten” här är väl Maocitatet enligt din mening. Jag menar att citatet är ett klokt påpekande, som bevisats många gånger genom historien. Ditt påstående att ryska revolutionen var en kupp håller jag inte med om. Och att det idag varit bättre om de vita vunnit inbördeskriget är bara en kontrafaktisk åsikt, helt omöjligt att diskutera. Där har du säkert den nya högern inklusive SD med dig förresten.

  9. Antagligen har det här diskuterats mycket här på bloggen långt innan jag började medverka, men jag fortsätter ändå att hävda att bolsjevikerna i Ryssland 1917-18 gjorde ett illegitimt maktövertagande (Arne Nilssons formulering, om du föredrar det framför ”kupp”). Din åsikt att det ändå var ”ett historiskt kliv framåt” är vad jag kallar gammal vänsterskåpmat. En mansålder av totalitär diktatur som hyllades med förljugen propaganda runt om i världen ser jag i dag knappast som något större framsteg. Den lugnare men stabila utvecklingen mot liberal demokrati, som Västeuropa genomgick under decennierna efter 1918 (även om det först gick åt helvete i Tyskland) tycker jag är ett betydligt större framsteg.
    För övrigt skrev jag inte att det hade varit ”bättre” om de vita vunnit inbördeskriget, bara att det knappast hade kunnat gå så mycket sämre. Om man jämför dagens Ryssland med de länder där de vita vann som Finland, Estland och (ja, faktiskt!) Tyskland tycker jag det stärker min teori.

  10. Benkt L!
    Några små reflektioner bara. Ryska revolutionen var just så som Mao senare konstaterade, alltså inte ”någon middagsbjudning…”. Något alternativ fanns knappast i den rådande situationen. Man försökte efter bästa förmåga skapa någon slags ordning ur en sönderfallande auktoritär stat. Demokrati var i den situationen knappast ens ett alternativ. Det innebär inte att jag är för kaos och våldsamma revolutioner, jag föredrar fredliga skiften. Men det är sällan de revolterande som väljer vapen. Det är reaktionen.

    Måste också säga att dina funderingar om att en de vitas seger ”inte hade kunnat gå så mycket sämre” förefaller mig mycket pessimistisk, ja kanske till och med elitistisk.

  11. Händelserna i Petrograd den 25 oktober 1917 (gamla tidräkningen) benämner jag som ”bolsjevikernas maktövertagande”. Vi slipper en meningslös diskussion om det var frågan om en statskupp eller ej. Därmed kan vi fokusera på om bolsjevikernas maktövertagande var ett nödvändigt och/eller ett bra alternativ.

    För egen del har jag inget minne av att jag skulle ha beskrivit bolsjevikernas maktövertagande som ett ”illegitimt maktövertagande”. Kring detta skulle jag vilja uttrycka mig på följande vis. Det var legitimt av bolsjevikerna att ta makten i oktober 1917 och avsätta den provisoriska regeringen. Den av bolsjevikerna dominerande ryska rådsregeringen hade större demokratisk legitimitet än sin föregångare eftersom den baserade sig på sovjeterna. Men som det senare i december 1917 skulle visa sig vid valen till den konstituerande församlingen fick bolsjevikerna endast 25 % av rösterna. Bolsjevikerna upplöste därför den konstituerande församlingen. Därmed gjorde sig bolsjevikerna av med sin demokratiska legitimitet.

    I de flesta historiska situationer finns det alltid olika alternativ för de inblandade parterna. Bolsjevikerna hade beslutat att störta den provisoriska regeringen INNAN den andra sovjetkongressen började den 25 oktober i Petrograd. Detta skedde också med början kring klockan 2 på natten den 25 oktober då nyckelpunkter i Petrograd besattes och delar av den provisoriska regeringen arresterades. Därefter kunde makten i Ryssland överföras till den andra sovjetkongressen.

    Min uppfattning är att det inte var lämpligt, inte ens nödvändigt, att genomföra maktövertagandet på detta sätt. Bolsjevikernas agerande gav företrädarna för mensjevikerna och socialistrevolutionärerna en förevändning att lämna den andra sovjetkongressen vilket de också gjorde och detta var ett gigantiskt misstag. Därmed kunde bolsjevikerna obehindrat dominera den andra sovjetkongressen. I stället borde det ha varit den andra sovjetkongressen som avsatte den provisoriska regeringen och därefter tillsatt en bred koalitionsregering.

  12. Jag håller med Arne N. Och därmed kan man knappast skylla på ”reaktionen” för att bolsjevikerna med våld behöll makten och upplöste den konstituerande församlingen. Men bakgrunden var väl att de bestämt sig för att behålla makten till varje pris. Och jag vidhåller att den mansålder som följde knappast var något ”historiskt framsteg” eller ”övergångssamhälle” eller än mindre någon ”arbetarstat”, som trotskisterna yrade om på 70-talet.

  13. Benkt L!
    Jovisst, du kan ha rätt. Kanske hade allt blivit bättre (i alla fall annorlunda) om bolsjevikerna handlat på ett annat sätt. Men så var det inte. Vad som var bakgrunden till deras beslut kan man endast gissa sig till. Det blev som det blev eftersom de gjorde som de gjorde när de fått makten. Kanske också utvecklingen i Kampuchea blivit en annan om de röda khmererna betett sig annorlunda etc. Men det är inte det jag diskuterar. Efterklokheten är en ganska enkel position att inta. Frågan är om det går att se några paralleller till det som sker idag? Är det en omvälvningsperiod vi är inne i? Hur lätt är det att veta vad som är bäst beslut i en sådan situation. Säkert kommer det att begås stora misstag även om utvecklingen tar ett steg framåt.

  14. Knut L!
    Du skriver:
    ”Efterklokheten är en ganska enkel position att inta.”

    Delar fullt ut den uppfattningen. Men det är bättre att vara efterklok än att inte begripa någonting alls. För att vara tydlig. Med facit i hand kan vi nu konstatera att Lenins teori om maktövertagande och fortsatt maktinnehav bland annat medförde inbördeskrig, svältkatastrofer, skenrättegångar och Gulag. Av detta bör vi dra slutsatsen att bolsjevism/leninism leder rent ut sagt åt helvete.

    En lärdom av historien är att man skall akta sig för husgudar vare sig de finns i Washington, Peking, Moskva eller Bryssel. Små stater som Sverige har inget att tjäna på att luta sig mot eller inbilla sig att en stormakt är något att hålla i handen då det blåser.

  15. Arne N!
    Du drar väldigt långtgående slutsatser om mina tankar om ryska revolutionen. Jag är ingen specialist på den, även om jag läst en del. Jag har aldrig deltagit i diskussioner om bosjevismen/leninsimen hit eller dit och kommer inte att inlåta mig i någon sådan nu heller. Det finns redan så många Besserwissers på det området.

  16. Jag avhåller mig från ideologiska diskussioner normalt men här är det svårt att låta bli. Om nu kommunismen var så himla dålig som ni dillar om, förklara då varför en stor majoritet i mer eller mindre samtliga öststater anser att det var bättre under kommunisttiden än vad det är nu?

    Har herrar Lundgren och Nilsson inte funderat över att den stundom hårda politiken i öst gjordes av en anledning – nämligen hotet utifrån. Att aldrig kunna sänka garden mot omvärlden.

  17. Holmström fabulerar då han ställer den retoriska frågan: ”Om nu kommunismen var så himla dålig som ni dillar om, förklara då varför en stor majoritet i mer eller mindre samtliga öststater anser att det var bättre under kommunisttiden än vad det är nu?”

    Om det vore sant att ”en stor majoritet i mer eller mindre samtliga öststater anser att det var bättre under kommunisttiden än vad det är nu” skulle detta givetvis slå igenom i de val och opinionsundersökningar som genomförts i dessa länder. Så är dock inte fallet. I det parlamentsval som genomfördes i Ryssland 2016 fick kommunistpartiet 13 procent. Inför det val som skall genomföras under hösten 2021 i Ryssland visar väljarundersökningar att kommunistpartiet ligger kring 13 procent.

    Med detta kommer jag att sätta stopp för meningslös diskussion mellan dem som ”tror” och dem som ”inte tror” på kommunismen. Den för ingenting en millimeter framåt, utan endast ner i gamla hopplösa skyttegravar. /KL

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.