Jag tillhör de framtidsorienterade, förlåt, jag skojar som den konservativa, bakåtsträvande gubbstrutt jag egentligen är, som hälsade datorernas skärmbestrålade intåg med applåder och glada utrop. En teknologisk revolution! Ingenting mindre.
Hallelujah. Rena frälsningen. Befriandet av alla inspirationens ord som pockade på förlösning.
Till soptippen, jag menar den kommunala återvinningen, med den mekaniska Facitskrivmaskin som jag envist hamrat på.[1]
Bort även med de elektriska, kanske ska det heta elektroniska, maskinerna! Som jag även hann nöta tangenterna på. Under vad jag nu förstår som en övergångsfas mellan den mekaniska och datoriserade tidsåldern.
Bob Dylan påstås avsky att tvingas göra mer än en tagning när han spelar in en skiva. Otålig som jag är av naturen orkade jag aldrig skriva om mina manus. Den skarpögde som, av obegriplig anledning, får för sig att kontrollera tidiga alster av mig riskerar att upptäcka det.
Tipp-Ex, som glyttarna förstås aldrig hört talas om, var till viss hjälp. Men bara viss. Än idag kan jag, blundande, erfara hur de små flaskorna och penslarna luktade efter att de senare förberetts för applicering.
Man kunde känna sig lite som en målare, överdriver förstås, när man kluddade på. Strök över rader.
Nå, jag vrider om sanningen lite. Inte hänfördes jag när de klumpiga belätena ordbehandlarna, vilket förskräckligt ord, kom. Och alla kolleger började att traggla med dem, slet med obegripliga kommandon som måste till.
De vågade inget annat. Lojala mot arbetsgivaren och alla diktat uppifrån. När Apple, MacIntosh Classic med den lilla glasrutan, dök upp – då jublade Ekstrand!
De kreativa Apple-parhästarna Jobs och Wozniaks geniala affärsidé var att klura fram en dator som alla kunde skriva på. Inklusive en teknisk idiot som undertecknad. Och snygg skulle maskinen vara.
Stanfordstudenterna, entreprenörssjälen Jobs hoppade av utbildningen på elituniversitetet, jag vet inte om kompanjonen Wozniak gjorde likadant, var inte för inte esteter.
Fram till dess ägde programmerare och ”IT-experter”, som de titulerades, problemformuleringsprivilegiet. På högskolorna var de eftertraktade och kunde begära saftiga ”marknadslönetillägg”, vilket retade oss andra lågavlönade anställda som trälade på.
Men nu var det slut med det!
Jag tog entusiastiskt Jobs och Wozniak på orden: det är bara att slå sig ner och skriva. Glöm krångliga manualer på ett språk som liknade kinesiskan. Just do it. Vad väntar du på?
Detta att utan att behöva sätta i nya papper hela tiden kunna putsa och fila på en text! Sedan få det att se ut som om den skrivits bara en gång. Roligt. Och svårt.
Klart korrigeringsmöjligheterna kan leda till överdrift. Gert Nilson på Bokförlaget Korpen berättade om en författare som hade enormt svårt att släppa ifrån sig en text. Han kunde aldrig anse den publiceringsmogen och drev Gert till förtvivlan.
Jag utelämnar den extremt petnogas namn. Men haft stort nöje av hans sparsmakade böcker. Aldrig mångordiga med långa texter.
En smart phone, fåntratt på svenska, har jag också i min ägo. Om än ingen iPhone, utan en Samsung. Jag läser till och med e-böcker i den, gärna flera samtidigt för att kunna växla mellan dem. Men när jag ska skriva på den, sms eller något annat, jädrar vad jag trycker fel.
Gång på gång. Hjälper inte att använda duttpenna.
Någon gång ska jag ägna en längre textfundering åt alla dessa, smått irriterande, feltryckningar och den tid som går åt för att få det rätt. Vad förtjänar den i rättvisans namn att kallas? Spilld eller eftertänksamhetens? I det senare fallet, tvingas stanna upp och kanske omformulera.
I detta hänseende bra att trycka fel. Coola ner sig. Få de rätta orden på plats. Och vad är livet annat än en massa feltryckningar i sökandet efter den rätta? Förlåt en amatörfilosofisk utvikning.
Jag betraktar i smyg ibland, på tåg eller i flygplan, unggloparna och hur de använder tummarna för att kommunicera med sina fåntrattar. Fort som attan går det. Hur bär de sig åt? Mina pekfingrar får duga. Och fel blir det ofta, som sagt.
Min MacBook Air, snacka om kärlek! Min allra första laptop döpte jag till Putte.[2] När skärmen började slockna och Putte obönhörligt var på väg till datorhimlen bröt jag nästan ihop. Sommaren 1992 följde han med till Potsdam.
Därefter reser jag ingenstans utan min dator.
[1] Jan Guillou och Ulf Lundell vägrar att överge sina mekaniska apparater. Stilistiskt är ingen av dem någon överdängare. Kanske dock inte maskinens fel.
[2] I antologin Mitt analoga jag i en digital värld (Wijks förlag 2021, red. Fredrik B Nilsson) brer jag ömsint på om Putte i mitt bidrag.
Touch-skärmar känns understundom som ett attentat mot mänskligheten – eller åtminstone mot mig!
Kan det vara så att handens rörelse som ett analogt ”redskap” gör skrivandet till något annat än det digitala ”instrument” vi idag använder med datorns hjälp.
Jag vet inte, men något gör det med våra hjärnor i ett eller annat avseende – tror jag, som så mycket annat av nymodigheter.
Ett exempel jag tänker på är GPS, verktyget som hjälpmedel då vi skall nå ett visst mål. Då vill jag mena att vårt lokalsinne, som i jämförelse i regel var bättre uppdaterat då det begav sig, genom en mera iakttagande tankeverksamhet.
Kanske inget att hänga upp sig på, men oavsett, varje förändring som leder bort från våra tankars kontroll över utvecklingen gör oss mer påverkbara av yttre omständigheter. Ett förhållande som också har betydelse vad gäller dom enskilda byggstenarnas bindning till den samhällsbärande konstruktionen. Frågor av stor betydelse som vi grundlägger i unga år och då inte minst där skolans läroplan leder till undervisning i ett sammanhållande mönster som utgår från den viktiga förskolan.
Sammantaget en ytterst viktig maktfaktor om vilket samhälle vi framgent skapar tillsammans. Det är därför historia och framtid är ytterst viktig att betrakta i ett demokratiskt sammanhang. Inte minst som avgörande betydelse är att röster med skilda erfarenhet får komma till tals när det gäller att lägga ut framtidens kompassriktning.