Från zigenare till romer

På 1960­-talet hade jag min första yrkesanställning på Tekniska Högskolan. Vi var ett ungt och glatt gäng som brukade roa oss med att redan första dagen äta lunch på varje nyöppnad restaurang i Stockholm. Nu skall vi pröva en amerikansk glassbar deklarerade Bosse en dag, så vi gav oss iväg till Birger Jarlsgatan. Med Bosse i täten, han var en mästare på att slänga käft, klev Janne, Pelle och jag in i baren och därmed var ordväxlingen genast i full gång. Bosse brukade kunna bräda de flesta när snacket kom igång, men den här gången visade sig kvinnan bakom disken vara hans överman. När vi efter en halvtimme med Banana split och roande underhållning kom ut på gatan frågade Bosse: ”Vet ni vem det var”, och gav direkt svaret. ”Det var Katarina Taikon.”

År 1967 gav Katarina Taikon ut boken Zigenare är vi på Tidens förlag. Året därpå började hon sedan att tillsammans med systern Rosa Taikon, Björn Langhammer och Bernd Janusch ge ut tidskriften Zigenaren. I fyrfärgstryck på konsttryckpapper och med målsättningen fyra nummer per år. Jag vet inte om de någonsin kom i närheten av det målet. Jag har bara tre häften i min ägo.

I det första häftet ligger tyngdpunkten på svenska förhållanden. Från 1512, när de första zigenarna kom till Sverige, och fram till våra dagar. År 1525 befallde Gustav Vasa biskopen i Strängnäs att se till att alla zigenare drevs ut ur landet och 1576 förnyade Johan III bestämmelsen om utvisning. Den 28 juli 1637 påbjöds att alla manliga zigenare som påträffades efter den 8 november skulle dödas.

I modern tid ordnades uppsamlingsläger för Stockholms zigenare år 1943. Först i Sköndal, det flyttades sedan till Tantolunden. På femtiotalet skapades tre kommunala getton, Hammarbytäppan, Skarpnäck och Ekstubben. I Borås stoppade protester från grannfamiljer två zigenska familjer från att flytta in i nybyggda, av kommunen uppförda, enplansvillor. År 1968 gav kommunalnämndens ordförande i Smålandsstenar en zigenarfamilj order att flytta sin husvagn från kommunens tältplats till soptippen. Där stod de ut några dagar innan stanken tvang iväg dem.

Det andra häftet tar upp rasismen i globala sammanhang. År 1876 utrotades hela Tasmaniens urbefolkning. Australiens urbefolkning sammanfördes i reservat och hyrdes ut som slavar till privata arbetsgivare. Nordamerikas indianer besegrades militärt och de rester av befolkningen som återstod hänvisades till karga reservat. I Sydamerika utförde conquistadorerna massmord på indianer, vilket biskop Bartolomeo de Las Casa redan på 1500­-talet beskrev i flera böcker.

En ljuspunkt i detta häfte är ett referat av ett tal hållet av John Takman i Stockholms stadsfullmäktige. Takman var socialläkare i Stockholm och drev tillsammans med Katarina och Rosa Taikon frågan om zigenarnas medborgerliga rättigheter.

Det tredje häftet lägger tyngdpunkten på svenska förhållanden. Som en röd tråd genom samtliga häften går kravet att svenska zigenare skall ges samma rättigheter som andra svenska medborgare. Varken bättre eller sämre. Och att zigenska flyktingar som söker sig till Sverige skall accepteras på samma sätt som andra flyktingar.

Tidskriften Zigenaren är inte nådig i kritiken av ansvariga svenska politiker. I en rad satirteckningar får politikerna uppträda i de roller som schablonmässigt tillskrivs zigenare.

Till exempel Erik Holmkvist som hönstjuv och Olof Palme som bilskojare, båda med rubriken DET ÄR INTE SANT. En provkarta ges på rasistiska hatbrev riktade mot Katarina Taikon och det är en lisa att till slut läsa den dikt som hon avslutar numret med.

GRÖNA BLAD AV GRÄS
JAG LÄMNADE MIN MOR VID ELDEN
MIN FAR MED STOR LÄNGTAN
OCH MIN BROR MED SVART SORG
JAG VANDRADE ÖVER BERGEN
IN I MOLDOVA.

I det sista numret av Zigenaren, daterat årgång 8 år 1972, deklarerar redaktionen att prenumerationer inte längre mottages på grund av tidningens nedläggning. Med följande text förklarar redaktören beslutet:

Den 29 juli 1932 överlevde jag min födsel. Min far hade lyckats förmå de lokala kommunala myndigheterna i Almby att stoppa sin del av den riksomfattande jakten på min familj, åtminstone så lång tid som förlossningen varade. Min far, Johan Taikon, lyckades dock inte beveka myndigheterna att sträcka sig så långt i sin upphöjda nåd, som till en plats på sjukhusets barnbördsavdelning.

Följande sina direktiv, att göra livet så outhärdligt för de svenska zigenarna att de flydde ur landet för att undgå utrotning, tvingade myndigheterna min mor, som var svårt tbc­-sjuk, att under de vidrigast tänkbara förhållanden förlösa sig själv i skogen. Myndigheterna fortsatte förföljelsen av min familj och vi jagades åter efter landsvägarna.

De svenska myndigheternas outtröttliga kamp kröntes så småningom med en viss framgång. Min mor dog, nio månader efter min födsel, inte fullt trettio år gammal, vilket tämligen exakt överensstämde med det statistiska genomsnittet för hur länge en zigenare lyckas hålla sig vid liv i Sverige. (Detta torde bevisa att den låga medellivslängden inte bestämdes av rastillhörighet, då min mor var svenska utan zigenskt påbrå.)

De svenska myndigheterna upplevde de svenska zigenarna som ett hot mot statens fortbestånd. Detta ”hot” från fyrahundrafemtio minderåriga, två hundra ungdomar, trettio medelålders och tio åldringar, alla svenskar, upplevdes så starkt att två socialdemokratiska motionärer 1920 lyckats få en enhällig riksdag att bifalla en motion om ett rasbiologiskt institut. Dess uppgift skulle vara att motarbeta den degeneration som hotade det svenska folket om detta av goda raselement sammansatta folk blandades med exempelvis negrer eller zigenare. Ledande riksdagsmän ur samtliga partier undertecknade motionen, bl.a, Hjalmar Branting.

Jag växte alltså upp som svensk medborgare och förvägrades samtliga medborgerliga rättigheter i överensstämmelse med de skiftande regeringarnas ideologi, precis på samma sätt som Sveriges övriga innevånare av zigenskt ursprung, d.v.s inga ransoneringskort (under ransoneringstiden, ingen mat), ingen bostad, ingen skolgång och förvisade från ort till annan och självklart förvägrade alla sociala förmåner, enda undantaget alkohol (vi försågs med motböcker!).

Vid fyllda 26 år kunde jag sammanfatta resultatet av de svenska myndigheternas ansträngningar, jag var vuxenanalfabet, d.v.s fullständigt anpassad, om man frånser att jag överlevt. Men jag var inte nöjd med detta och försökte beveka myndigheterna att få lära mig läsa. Men de lät inte lura sig. De talade om för mig att jag, liksom zigenare överhuvudtaget, var obildbar.

Jag var dock inte riktigt övertygad. Jag hade hört talas om att Sonja Kovalevska trots sitt zigenska påbrå lyckats få jobb som professor i matematik vid Stockholms Högskola. Men hon hade förstås inte fått sin utbildning i Sverige och man kände inte heller till hennes ursprung. Men jag tog chansen och lyckades med hjälp av rektorn för Birkagårdens Folkhögskola, Lennart Seth, tvinga myndigheterna att ge mig två års skolgång.

Det var 1958. Sedan dess har jag skrivit en del böcker och artiklar i diverse tidningar och ger ut tidningen (Zigenaren) och hållit ett oändligt antal föreläsningar runt om i Sverige liksom framträtt i radio och TV. Alltsammans i hopp om att så småningom kunna övertyga Sveriges folk och regering om att Sveriges zigenska barn inte tänker förgöra Sverige eller att de ca 5000 zigenska flyktingarna i Västeuropa tänker utsätta Sverige för en befolkningsexplosion. Hade jag sedan kunnat övertyga regeringen och Invandrarverket om det rimliga i att tillämpa den svenska lagen om asylrätt även på flyktingar av zigenskt ursprung tror jag att det hade varit ett tecken på att Sverige tog sina första stapplande steg ut ur medeltidens vidskepelser.

Uppriktigt sagt, jag har inga förhoppningar om att lyckas, och därför ägnar jag mig nu mer och mer åt att skriva för barn i hopp om att dessa ännu inte blivit offer för de äldre generationernas fördomar. Och därför lägger jag, eller rättare sagt vi, ner tidskriften Zigenaren som, förutom ekonomiska svårigheter haft att kämpa mot en allt hårdare åtdragen munkavle. Inte på vår egen redaktion men på andra redaktioner i olika massmedia som vår tidning vänt sig till i hopp om en större spridning av FN­-deklarationen om de mänskliga rättigheterna och dess bristande tillämpning för det zigenska folket.

Regeringspartiets allt hårdare styrning av framförallt TV har gjort deklarationen till ett hån. TV har blivit ett propagandainstrument för den socialdemokratiska partitoppen. Spridning av fördomar, splittring och fördumning är de vapen de använder för att stärka sina personliga maktpositioner. Tidskriften Zigenaren kan därför inte vänta sig någon som helst framgång i sina strävanden. Vi erkänner oss slagna. Regeringen och Sveriges radio och TV har segrat. Människan och yttrandefriheten har förlorat. Men vi på redaktionen kommer att fortsätta vårt arbete i andra former. ZIGENAREN ÄR DÖD men KAMPEN FORTSÄTTER.

Katarina Taikon

Katarina Taikons arbete inspirerade mig att skriva ett brev till en högre statlig myndighet. Kanske var det Inrikesdepartementet. Jag var ung och hade en utopisk vision. Sverige borde låta Europas zigenare flytta till Sverige för att ge dem möjlighet till ett människovärdigt liv. Det dröjde drygt ett år. Sedan fick jag ett telefonsamtal där en vänlig och korrekt tjänsteman meddelade att man mottagit min skrivelse. På ett formellt riktigt sätt var mina tankar nu införlivade i den byråkratiska beslutsgången.

Nu sitter rumänska romer på trottoarerna i de flesta svenska städer. Även i min hemstad Strängnäs. Det tog tid för mig att bestämma mig för hur jag skulle hantera den nya situationen som jag upplevde med osäkerhet och obehag. Men så kom en artikel i Strengnäs Tidning som berättade om hur pingstförsamlingen på olika sätt hjälpte romerna. Den hade försett dem med tält och sovsäckar och just betalat bussresan hem till Rumänien för några av dem. Pingstpastorn planerade att resa till Rumänien för att besöka den by romerna kommer ifrån och se vad som kunde göras på plats.

Kan pingstvännerna så kan jag, tänkte jag, och nu möts jag av skratt och glada tillrop varje gång jag veckohandlar och låter ett par hundralappar byta ägare. Jag upphör aldrig att förvånas över med vilken flit och uthållighet dessa människor hanterar sin svåra livssituation. Från morgon till kväll, söndag som vardag, sträcker sig deras arbetsvecka och ändå har de alltid ork kvar till ett vänligt leende.

När vinterkylan kom i fjol fick Strängnäs romer tillfälligt flytta in i pingstkyrkans lokaler. En grupp från kyrkan har besökt deras by och rapporterat hur de pengar som samlats in kommit till nytta. Man diskuterar hur hjälpen till barnens skolgång och familjernas bostäder skall organiseras.

Enskilda hjälpinsatser i all ära men jag tror att varken givmildhet eller folkförflyttningar utgör lösningen på världens problem. Jag saknar ordet solidaritet och drömmer om att en rumänsk Katarina Taikon plötsligt skall dyka upp.

Klicka på miniatyrerna för större bild …