Frank Baude, ännu en färgklick som lämnat

Frank Baude

Jag glömmer aldrig när Frank Baude medverkade i ett snackprogram i SVT, det lär ha varit någon gång på 70-talet. Det florerade rykten i medierna om att KPML(r) hade upprättat dödslistor över reaktionära klassfiender. Kända svenskar. Efter revolutionen skulle processen göras kort med dem.

Kanske SÄPO som läckt, de höll ju ett öga på Baude och det samhällsomstörtande parti han ledde. 

Per Grevér högg direkt. Så fort programmet rullade igång var han ivrigt på Baude för att höra om det stämde detta med dödslistorna. Han ville ha det bekräftat för att göra ett stort nummer av det i programmet. Baude gled elegant undan attacken. 

Jag fick för mig att han stortrivdes, behärskade situationen:
– Men, snälle redaktörn, vi har viktigare saker i vårt program. Vet redaktörn hur många barn som saknar dagisplats i Göteborg? 

Grevér, alltmer indignerad, svettig på överläppen. Så där indignerad som reportrar kunde bli när de inte lyckades få Myrdal att erkänna att det förekommit folkmord under röda khmererna i Kambodja och att han djupt ångrade sina ställningstaganden.

Grevér kom ingen vart med den vältalige och skicklige retorikern Baude som hela tiden behöll en sansad och lugn ton. Retoriken visade han senare prov på i kommunalpolitiken. Ingen kunde klå honom i en debatt. 

Baude visste var han hörde hemma och övergav aldrig sin klasståndpunkt. Genuin arbetarbakgrund från Majorna. Murare till professionen.

Genom Arbetarsolidaritet, som stödde de vilda strejkerna och där jag var aktiv, kom jag i kontakt inte bara med ledningen för gruvstrejken i Malmfälten, utan även med radikala arbetare landet runt. Minst lika radikala som Baude. Hans själsfränder. 

Inga sossar, direkt. Tvärtom. “Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende”, som Harry Isaksson uttryckte det.

En hamnarbetare i Göteborg, stor som en ladugårdsdörr, varnade:
– Kommer det en bas på kajen, åker han i vattnet.

Och så blev det när en dylik, utan att inse faran, dök upp. Följdes av åtal och dom. Men det tyckte han nog det var värt. Baude torde ha instämt. Klasskamp!

Baude lämnade sitt skötebarn KFML(r) när partikamraterna till hans förtret blev för småborgerliga och revisionistiska, feminister och för sexuellt likaberättigande:
– En riktig arbetare knullar inte en annan i röven. (Gulp.) 

Efter Baude har partiet fortsatt den ökenvandring han förutsåg. Partiet är idag fullkomligt identitetslöst. Litet och politiskt obetydligt. 

Nu har Baude lämnat den allt mindre revolutionära scenen, 84 år gammal. Hans livsprojekt socialismen genomfördes aldrig i Sverige. 

De färgstarka försvinner, en efter en, jag har beklagat det förut. De grå och ointressanta figurerna tar plats. En sådan som Per Bolund, rena sömnpillret. 

Det blir bara tråkigare och tråkigare. Förra året Myrdal. Nu Baude. Krutgubbar man trodde var odödliga.

Men i himlen lär det bli fart i alla fall. Och roligt. Ingen får tyst på den munvige Baude. 

... är läst 32 gånger!

(Visited 16 times, 2 visits today)

  9 kommentarer for “Frank Baude, ännu en färgklick som lämnat

  1. Bertil Carlman skriver:

    Lasse E!
    Det var ett intressant inlägg för mig, då jag var medlem i KFML(r) ett par år på 1970-talet. Men du verkar inte tycka om din och min samtid. ”Det var bättre förr” hänger över denna artikel liksom över artikeln ”Proletärerna inte som i Proletären”. Enkelt att exemplifiera ”Murare till professionen” och ”En hamnarbetare i Göteborg, stor som en ladugårdsdörr”. ”Murare”, inte nån sketen lärare som jag, (eller K:s vice ordförande), ”hamnarbetare stor som en ladugårdsdörr”, inte en spinkig truckförare.

    Det var den här farliga, ja just farliga, arbetarromantiken som fick mig att lämna KFML(r). Romantiken skymde politiken. Det var som i en del affischer jag var med och klistrade upp där nävarna, (en riktig arbetare har nävar, inte händer), tenderade att vara större än huvudena.

    Lasse, vi vet alla att skillnaderna mellan låg och hög, rik och fattig, eller hur vi nu skall skriva det, att den skillnaden ökat dramatiskt, även i Sverige. Vi vet också att den svenska befolkningen inte får den information som den behöver för att kunna ordentligt orientera sig i såväl världshändelserna, som i det som sker här i Sverige. Gilla läget Lasse, än har vi tid kvar att låta vår falnande höstglöd värma; inte bara oss själva.

    Och, jag läste just på steigan.no ”Den metoden som ble valgt for å kræsje verdensøkonomien, nemlig å skylde på et virus og erklære unntakstilstand, gjorde det nærmest umulig for arbeiderklassen å forsvare seg. Alle vanlige midler for klassekamp, som møter, demonstrasjoner og protester ble forbudt, og folk ble skremt fra til og med å treffe hverandre.” Vi har en situation för vårt arbete som kräver nya tag. Vi måste använda vår tankekraft.

  2. Lasse Ekstrand skriver:

    Bertil C!
    Tack för ett uppfordrande inlägg, som alltid! Bra du skakar om gubben Ekstrand, nostalgikern. Jag minns Karl Vennberg som någon gång skrev att utfallet, minns inte tidsperspektivet men det torde ha varit 80-talet med nyliberalismens spöke som drog in, kommer att bero på hur vänstern förmår hantera sin besvikelse.

    Över vad, kan man förstås fråga sig. Efter 68, Vietnamkrigets slut?
    Vart blev vänstern av i samtiden med gigantiska, växande klassklyftor i vårt land, arbetslöshet och anställningsotrygghet, fattigpensionärer och ökande misär? Ägnar sig åt identitetspolitik och sexuellt likaberättigande, knappast huvudfrågorna.

    Minns samtal med Elof Luspa som vände sig till oss ungglopar, kanske på väg att bli besvikna:
    – Var inte rädda för att just nu vara politiskt arbetslösa, det kommer andra tider.

    Inte vet jag, Bertil, kanske är jag både nostalgisk och pessimistisk. Men fortsätter skriva. Tack och lov att Knut Lindelöfs sida finns.

  3. Leif Strandberg skriver:

    ”Kapitalismen”, sa en kompis, en f d errare ”kanske vi inte kan göra så mycket åt, men det viktiga är att den är rädd.” Det fanns en tid när storföretagen var så rädda att de tog hänsyn till både arbetarröster och vänsteropinion. Man var så rädd att någon skulle stoppa deras möjligheter till profit att man klädde sig i säck och aska. Räddast var man förstås för att Sovjetunionen skulle komma och banka på dörren. Men man var även rädd för inhemska (hemska) kommunister. Sen ömsade tiden skinn och det fanns inget att vara rädd för längre. De behövde inte prata om samhällsansvar och annat tjafs. Nu kunde de prata helt öppet om hur härligt det är att vara mycket rik och väldigt frisk. Girigheten var inte längre än en dödssynd, det blev ett mål för kapitalisternas personliga utveckling.

    Frank Baude var en mästare på att skrämmas! Därför saknar jag honom.

  4. Jan Arvid Götesson skriver:

    Rubriken meddelar att “Frank Baude [är] ännu en färgklick som lämnat”. När vi var unga var ”lämna” ett transitivt verb som måste ha ett direkt objekt. Man kunde inte skriva en mening med ”lämna” utan att skriva ut vad meningens subjekt hade lämnat. Man måste skriva ”Frank Baude har lämnat jordelivet” eller dylikt.

    Men, invänder läsaren, språkvetenskapen och Jan Myrdal säger ju att det är folkets talspråk som avgör vad som är rätt. Om lindelof.nu och millioner andra säger ”Han har lämnat” är det korrekt standardsvenska.

    Jag menar att den tiden är förbi när det var förnuftigt att ha omgivningens språkbruk som mönster för sitt eget. Av politiska skäl behöver vi avvisa stora delar vår tids språk, och återinföra delar som gått förlorade, som jag skrev i ”Den minskande ordkunskapen”.

  5. Ulf Nilsson skriver:

    Det var ett ödesdigert fel av Baude att splittra KFML. Det har konsekvenser än idag. Det drev KFML/SKP åt höger och genomsyrade KFML(r) med sekterism. Sekterism både genom att de bekämpade enhetsfronter som DFFG och klass mot klass-retoriken: det är inte arbetarklassen mot hela borgaklassen.

    Katalys klassanalys kan nog visa vägen till hur en stor del av det arbetande folket ska enas mot finanskapitalet och landsförrädarna som vill dra med Sverige i Nato.

    Däremot håller jag med honom i en del av kritiken mot utvecklingen i K som framkom dels i hans avskedsbrev och dels under 2020 när han kritiserade hur man drev ut oppositionen. Jag tycker oppositionen gjorde fel som lämnade partiet, K är med alla sina brister det enda någorlunda vettiga partiet och Proletären är bästa vänstertidningen. Men kan det vara grunden att återuppbygga en verklig vänster på?

  6. Nisse Carlén skriver:

    Lasse E!
    Läser att du var med i dåvarande “Arbetarsolidaritet” i början av 70-talet, som var sprunget ur den stora gruvstrejken 1969-70. Hur går dina sympatier för Frank Baude (“Baude visste var han hörde hemma, och övergav aldrig sin klasståndpunkt”), ihop med dina sympatier för strejkledaren Harry Isaksson, när Baude i “Proletären skrev om Harry Isaksson, småborgarvänsters ‘galten Särimner'”. Enligt Baude var Harry “en klassens sabotör”, “klassfienden behjälplig” och “gruppsexman i Malmbergets hippiekretsar”.

  7. Sven Andersson skriver:

    “En hamnarbetare i Göteborg, stor som en ladugårdsdörr, varnade:
    – Kommer det en bas på kajen, åker han i vattnet.
    Och så blev det när en dylik, utan att inse faran, dök upp. Följdes av åtal och dom. Men det tyckte han nog det var värt. Baude torde ha instämt. Klasskamp!”

    Med ovanstående syn på arbetarklassen är det inte konstigt att (r) splittrats i en röd och en brun fraktion. Även nazisterna var duktiga på övermänniskor med affischer på arbetare som var breda som en ladugårdsdörr och med nävar som dassalock. Föraktet för den lilla och svaga människan och våldet är den gemensamma nämnaren. Det var därför logiskt att varken romer eller bögar platsade i Baudes övermänniskoideal.

  8. Leif Strandberg skriver:

    Nisse C!
    Ja, det är ju det där språkbruket man saknar. Det skulle ju dröja till Arne Anka och Rocky innan det blev dags igen. Men skämt åsido.

    Splittringen 1970-71 var inte bra. Bodde i Umeå på den tiden. Och errarna blev en ganska betydande gruppering där. Jag förlorade en hel hoper goda vänner. Och många erfarna kamrater (Daimar, Ternrud, Suttner, Grensjö, Fänge m fl) gick till Baude. Vi som var kvar i KFML var fortfarande större, men ändå, synd var det att vi splittrades.

    Om den senaste åderlåtningen vill jag återkomma. Den tror jag däremot var helt nödvändig. De milda och multikulturella gråterskorna som anklagade mig (och andra) för att inte bearbeta vithetsnormen var inte så roliga. Återkommer.

  9. Lasse Ekstrand skriver:

    Nisse C!
    Mycket kan man förvisso säga om Frank och Harry. Inte var de bästa vänner. Men en sak hade de gemensamt: båda ekvillibrister och oslagbara vad gäller ordhantering. Minns glada skratt när Harry kom loss med sina värsta utfall mot socialdemokratin, strejkförrädare, fackpampar inom Gruv och andra. Elof Luspa var inte dålig, han heller. Jag kände inte Frank Baude, jag är och har aldrig varit r:are. De skulle väl snarast kalla mig “småborgerlig anarkist”.

    Min poäng med att skriva om Baude var att det blir så tomt när dessa färgstarka figurer försvinner ur offentligheten, det gäller Baude och det gäller Lars G, Myrdal, Delblanc och andra. Även vännen Gunnar Adler Karlsson som jag skrev om på denna sida. Inte behöver man vara överens med dem – stor behållning ändå!

    Slutligen, vad gäller arbetarromantik och “ladugårdsdörrar”, jag är min salig morfars, rörsliparen på Sandvik, son. Storvuxen, tillika elak som fan och rapp i munnen, lät INGEN sätta sig på honom. Definitivt inte basar som han avskydde: “Man får inte vara dum för då kan man bli bas”. Det framfördes ofta till de senare när de störde honom i jobbet.

    Sådan är inte jag, jag är snäll. För det mesta.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.