FRANS G. BENGTSSON ÅNGRADE sitt lifsverk. Hans lifsverk var att skrifva muntert om gångna tiders elände. Han skref om krig och våldsdåd, som voro behagligt aflägsna från hans eget lif. Hans skrifverier taga sina ämnen från skilda tidehvarf: från forntiden, medeltiden och nya tiden, men blott fram till nordamerikanska inbördeskriget, förutom någon enstaka lustighet om moderna ting som första världskriget. Ett harmlöst fall af våldshumor är följande. Den roligaste meningen på svenska skrefs, tyckte Frans G. Bengtsson, inte af honom själf, utan af en elfvaårig gosse som läst Röde Orm och afslutade sitt beundrarbref till författaren med en ängslig fråga: ”Ölet i kung Haralds ölfat blev väl inte förstört av att Sigtryggs huvud föll i det?”
Frans G. Bengtsson hade rätt i sin sena själfomvärdering; det är tradigt att läsa kvickheter om olycka. Likväl finnas skäl att läsa hans böcker, icke blott för att känna till Sveriges kulturella historia, utan stundom äfven för böckernas egen skull. Man kan inte strunta i Frans G. Bengtsson, om man vill förstå Sveriges 1900-tal; författarskapets plats i Sveriges bokläsningshistoria är bred och lång, och författarskapet lefver ännu. När Sveriges Television kallade till folkomröstning om ”århundradets svenska böcker” kom Röde Orm på tredje plats. Samma svenska folk, som har läst våra proletärförfattare, har också läst Frans G. Bengtssons böcker. Måhända ha välbeställda borgerliga läsare gjort mest för att hålla lif i Frans G. Bengtssons böcker, men läsekretsens sociala sammansättning är blandad. Frans G. Bengtsson är en de vanliga människornas författare, människor som morbror Kjell, som studerade till
folkskollärare när mormor packade bröd på bageriet inne i Karlskrona. Liksom Sven Stolpes och Vilhelm Mobergs namn, var Frans G. Bengtssons namn kändt av de flesta.
Jag har ingen distans till författarskapet, lika lite som jag har distans till björken utanför barndomshemmets husknut; björken är mig själfklar; hon är rogifvande och trifsam, jag känner henne sedan barnsben, och jag delar bekantskapen med familj och släkt. Frans G. Bengtsson var skilda släktleds gemensamma kulturella kapital i månget svenskt hem. Som en hommage till Frans G. Bengtsson stafvar jag ord, och böjer verb, som Frans G. Bengtsson skulle ha önskat. Särskildt viktig var för honom den stafningsregel om -dt som bjuder, att man skrifver ”Fläsket är saltadt, ty jag har saltat det”. Han vämjdes nog vid åsynen af det yttre ortografiska skick, som hans dikter måste iklädas till följd
av det stafningspåbud, som regeringen utfärdade, när han var tolf år gammal.
Han utgaf blott tio böcker. Deras antal blefve tolf, om vi toge med de viktigaste af de postuma samlingsböcker, som hans vänner knåpade ihop. Jag påstår att en del af författarskapet är värdt att läsa; det vore inget stort arbete, som väntade en med böckerna obekant läsare, som ville döma själf.
Först kom två diktsamlingar. På det rättframma sätt, som utmärker den tradition han ville verka i, inledde han diktsamlingarna med programdikter, hvilka utsäga diktarens sträfvan i klartext. Programdikten ”Poeten” är blott en sonett, så den kunna vi återge i dess helhet: ”Mitt rike är den lyriska extasen; / som torn stå metaforer vid dess gräns. / Min ordenskedja är den gyllne frasen, / min högtidsdryck vokablernas essens. / Jag lärde av den forna sångarrasen, / hur stansen smids och rytmens båge spänns. / För prosans folk, som brummar kontrabasen, / får lätt min vers en konstlat hög kadens. / Så är det. Skall jag gråta? Kanske är jag / en eftersommargök, en sångkrank dåre, / som ej av tidens klockverksgång betvangs. / Jag botas nog; men än så länge bär jag — / Donne, ch’avete intelletto d’Amore! / till eder ekon från La Gaie Science.” (Citatet från Dante Alighieri betyder ungefär ”Kvinnor som begripa sig på kärlek”.)
Den sonetten tarfvar ingen kommentar. Ur hans andra programdikt, ”Ekon” behöfva vi blott två rader: ”Jag har ägt vad jag aldrig har sett, / jag har levt vad jag aldrig har känt”. De raderna sammanfatta Frans G. Bengtssons program. Han läste tusentals böcker om historia, tills han levde i tidehvarf som han aldrig sett. I sina dikter far han i andanom till forntidens Egypten, till antikens Grekland och Rom, till medeltidens Europa, och andra kulturer, som han känner blott från böckerna. I programdikten ”Ekon” väcks skalden av en syn: han ser och hör en ton från Artemis’ jakthundars skall, backantinnors skratt, Thermopyles stridslarm, med mera fantasieggande romantik.
Men sedan händer något ledsamt. När läsaren – som i flesta fall kommer till dikterna från Röde Orm eller från Frans G. Bengtssons essäsamlingar – införskaffar diktsamlingarna och läser dessa dikter om Hannibals tåg öfver alperna, om Karl XII:s sabel, med mera, är det inga, så godt som inga, af dikterna som hålla hvad diktarens vision i programdikten ”Ekon” lofvade. Verkställandet av programmet är tråkigt, stundom oläsbart. Det inser man, om man läser en dikt, som många ha sjungit: ”En ballad om franske kungens spelmän”: ”Vi ha kommit från Burgund och från Guienne, / från Brabant och från det gröna Normandie.” Utan det stöd, som diktens afsjungande i festligt lag skänker, är dikten ingenting. Dessa franska spelmän ha tjänat olika krigsherrar, säger dikten, ofredat kvinnor, blivit medelålders, och komma aldrig hem igen. Det är allt. I sonetten ”Marco Polo” kommer titelfiguren tillbaka till Venedig. Venetianarna tro att han ljuger. ”Det trodde Kublai när jag berättade om Västerlandet”, tänker Marco Polo. Det är allt. Grunda och tråkiga äro de flesta dikterna.
Enskildheter i dikterna fastna i minnet. I dikten ”Gudarna skifta land” tro sig två egyptiska jägare, far och son, vara i lifsfara på grund av en ökenstorm, och taga skydd i väntan på döden. Men stormen är Egyptens gudar, i jättars gestalt, som lämna landet, och gå mot solnedgången; de två jägarna se pantern, schakalen och falken, Horos, Bastet, Hathor, Thout, och Anubis. I min obildning vet jag icke huruvida detta motiv är Frans G. Bengtssons uppfinning, men som historieromantisk vision af slutet på Egyptens klassiska epok är bilden verkningsfull. I de flesta af de läsbara dikterna vänder diktaren sig bort från att romantisera historiens elände, hem till det skånsk-svenska sena bondesamhället, till porsdoft och ängsmader.
Om essäerna blir omdömet detsamma. Författaren menade tydligen, att hans långa essäer om krigare i Amerikas konfedererade staters kavalleri, om mordiska merovinger, om Alexander den stores elitsoldater, om hundraårskriget, vore kärnan i hans essäistik. De två banden om Karl den XII:s levnad hör hit. Den biografin är blott en lång utlöpare av hans historie-essäistik; stilen är densamma. I Röde Orm lefver sig Frans G. Bengtsson in i gångna tiders våldsamheter, fast som fiktion. Alla de uppräknade böckerna har jag läst för sista gången. De essäer, som jag kommer att läsa igen, äro av annat slag: personliga betraktelser om författarens samtid i Skåne och Sverige, om kalfningar som han övervakat hemma hos sin godsförvaltarfamilj, och hans roliga, reaktionära tankar om samtiden. Hans bok om barndomen, Den lustgård som jag minns, ansluter sig till de läsbara essäerna. Det må så vara, att han romantiserar det gamla Sverige. De omdanare, som moderniserade Sverige under 1900-talet, gjorde också fel, när de refvo ut äfven de bevarandevärda delarna av Sverige i sin helrenovering.
Det är talande, att världens bästa bok, enligt Frans G. Bengtsson, var Plutarchos’ Jämförande lefvnadsteckningar. Hos Plutarchos läsa vi mest om de starke som forma med svärdet sin verld: ledare som Alexander den store och Gajus Julius Caesar.
Så kom andra världskriget. Militärromantikern Frans G. Bengtsson fick se ett krig som saknade allt chevaleri. Han skrinlade planerna på en biografi öfver Karl X Gustaf. Den tjocke och krigiske pfalzaren vore annars bästa tänkbara ämne för Frans G. Bengtsson, som kallade honom ”en till geni sublimerad dragonöverste”. Men skrifva om krig i Polen? Nej, det gick inte.
I hans kvarlåtenskap fanns ett opublicerat fragment, som gafs titeln ”Plutarchos än en gång” af Ingvar Andersson, när han utgaf fragmentet. Det är Frans G. Bengtssons bästa text, enär det kombinerar hans obrutna stilistiska förmåga med ett läsvärdt innehåll. Tesen att han ångrade sitt lifsverk är min läsning af fragmentet, en tolkning som jag stödjer på andra uttalanden och omständigheter. Vid läsningen af fragmentet kan man reflektera öfver det betänkliga i att sitta på afstånd från ett krig och utpeka hjältar. Kanske att jag är fången i en propagandabild? Har jag ”blivit lurad” likt Plutarchos i mina politiska ställningstaganden? – så kan man reflektera. Fragmentet lyder som följer.
Plutarchos än en gång
En sak kan man lära sig ur historien, har Hegel påpekat; nämligen att ingen någonsin lärt sig något ur den. Sanningen i denna sats – sådan sanning som man kan ha rätt att kräva av en summarisk generalisering – är knappt mera anfäktbar än i andra liknande aforismer, snarare kanske tvärtom; ty man får nog erkänna att historien är en villsam mark för letaren efter praktiska lärdomar, möjliga att applicera på nuet. Historien upprepar sig aldrig, förkunna några med övertygelse; och ett sådant påstående är självklart, om man definierar på lämpligt sätt. Historien upprepar sig ständigt, säga andra med lugn förvissning; och även detta torde vara sant, om definitionen ändras en smula. ”Jag tänker inte göra om Karl XII:s dumhet”, sade Napoleon (som läst en del historia) när han gick mot Ryssland – varpå han oförtövat gjorde om den i gigantisk förstoring; och excellensen Hitler hade förmodligen, såsom anstår en övermänniska, hjälpligt hum om dessa sina föregångares amatörmässiga misslyckanden i öster, utan att dock själv lyckas trassla sig ut ur ett ej oävet specialfall av ”die ewige Wiederkunft”.
Men om människan finner det svårt eller omöjligt att fördjupa sitt begripande av nuet med hjälp av lärdomar ur det förgångna, ställer det sig så mycket lättare att nå en ändrad uppfattning av förgångna ting med hjälp av de mer eller mindre oväntade lärdomar som nuet kan ge. Historiska händelser och gestalter, än så avlägsna, taga färg av de dagrar som omge oss själva och bedömas i enlighet med associationer som äro aktuella för oss; och när jag sitter och vänder bladen i ett av de yppersta litterära verk jag känner, de antika hjälteporträtten av den vise och älskvärde Plutarchos, den ojämförlige bland levnadstecknare, faller det mig in att svåra tider torde stunda för hjältar över lag, sannolikt till och med för dem hos honom, åtminstone under den närmaste mansåldern eller så.
Ty oss i det nutida Europa har som bekant tillfälle beretts, på nära och alltför nära håll, att studera en och annan ”stor man” och ”hjälte”; och vid detta laget torde vi, utan förhävelse, kunna anse oss tillräckligt undervisade rörande vissa anmärkningsvärda drag hos dem. Vi ha sett dem flaxa och piaffera i officiella paroxysmer som tuppar på en bakgård, fulla av sublim storhet inför sin hängivna hönsflock. Vi ha funnit deras hjältemod vara av den egendomliga art, att de aldrig våga taga minsta korn av sanning i sin mun, ej heller förmå uthärda något av denna farliga drog i sin närhet. Vi ha fått våra öron trakasserade av deras skrän, våra blygsamma anständighetskänslor av deras övermått av ondska och våra intellekt av imbecilliteter nästan lika monstruösa som deras brott. Även hos den mest oläraktige kan allt detta förmodas ge anledning till reflexioner.
Från sådana figurer inför våra ögon draga vi lätteligen, med rätt eller orätt, vissa slutsatser rörande mera schematiska bekantskaper ur gamla böcker; och stackars Plutarchos kan därför inte vänta sig alltför mycket av oss just nu, när han förevisar stora gestalter ur politisk historia med påfallande öppet sinne för dygd, sanning och rättvisa. En obehaglig misstänksamhet gör sig då stundom märkbar i våra fördystrade medvetanden. Personligen ha vi alls ingenting emot dessa ädla ting, dygd, sanning och rättvisa, långt därifrån; vi förneka inte dessa tings existens; vi kanske rent av anse oss kunna spåra dem, åtminstone antydningsvis, hos oss själva. Visserligen har ordet ”dygd” redan en starkt arkeologisk patinering för oss, som gör det obrukbart i tal (utom i sammansättningen odygd) och en smula konstlat även i skrift; visserligen kunna vi få höra ”vetenskapliga” och ”realistiska” röster, vibrerande av omutlig sanningslidelse, förkunna att sanning, när allt kommer omkring, inte finns; och visserligen kunna vi också få höra att rättvisa är en sorts naturvidrigt nonsens, på sin höjd lämpligt att idisslas av biologiska undantagshjon. Allt detta behöver inte hindra att vi alltjämt ha kvar en svaghet för dessa ting och hålla fast vid deras existens och värde. Men mot professionella ”stora män” förbli vi dock, på grund av nyförvärvade lärdomar, avgjort misstänksamma. Ty en sak är säker: vi ha till leda fått se exemplar, mycket livaktiga exemplar till och med, hos vilka allt sådant som dygd, sanning och rättvisa endast
existerar i form av munväder och blå dunster. Suetonius, en spinkig medelmåtta bredvid Plutarchos, är för vår tid en sällsynt förtroendeingivande klassiker; hans galleri av kejserliga galningar sätter inte vår förmåga av tilltro på besvärliga prov. Inför Caligula och Domitianus nicka vi melankoliskt men med fullt bibehållen fattning; ingenting förvånar oss där. Vi känna ullen.
Naturligtvis finns det också hos Plutarchos en hel del gestalter som vi utan besvär förmå godtaga. Först och främst ett antal negativa fenomen: råbarkade fältöverstar sådana som Marius, Lysander och Pyrrhus, framgångsrika slagskämpar men undermåliga i övrigt; Crassus, förslagen penningmäklare och intet annat; den förfärlige humoristen Sulla, en överbegåvad lyckoriddare i största stil, full av människoförakt och etruskisk grymhet, inte utan vissa försonande drag. Därnäst de talrika problematiska karaktärer, i mer eller mindre magnifik utstyrsel, där blandningen av gott och ont, liksom av styrka och svaghet, är någorlunda normalmänsklig: män sådana som Themistokles, Alkibiades, Agesilaus, Marcus Antonius och Demetrius Stadsbetvingaren: högt begåvade män som utfört märkliga ting, men där karaktärerna inte oroa vår skepticism genom mera uppseendeväckande höghet.
Annat är det när vi komma till de i verklig mening heroiska karaktärerna, till sådana gestalter som Aristides, Phokion, Timoleon, Cato den yngre och Kleomenes av Sparta. Dessa te sig gjutna i sin dygd som i brons; som det stoiska idealets män, oåtkomliga för allt, starkare än ödet; och där vill misstron gärna smyga sig fram. Kunna verkligen vi på fullt allvar tro på den sortens personligheter, vi som sett hjälteglorior och heroiskt skimmer sammanljugas kring det mest underhaltiga material? Har inte Plutarchos blivit lurad av en förskönande tradition, av gamla propagandaskrifter, lögnaktiga äreminnestalare och liknande; eventuellt också själv här och var förskönat? …
Här kan den som vill SE Frans G. Bengtssons ”Röde Orm och de långa skeppen”
En legend om en stor klocka kallad ”Rösternas Moder” som är gjord av rent guld och är tre gånger så stor som en man. En viking som heter Rolfe försöker få tag i den.
The Long Ships (1964) Richard Widmark, Sidney Poitier (engelskt tal).
Vill minnas att Hasse Alfredsson hade planer på att filma ”Röde Orm”.
Ivar Lo-Johansson skrev i någon bok, glömt vilken, om sitt möte i Skåne med Frans G. Bengtsson.
Tommy S, tack för uppgiften om Ivar Lo-Johansson och Frans G. Bengtsson. Det måste vara i en bok av Ivar Lo-Johansson som jag, skam till sägandes, inte har läst ännu. Hjälp av den belästa läsekretsen i denna tidning mottages tacksamt. Ett möte mellan så olika personer måste vara värt att läsa om.
När jag googlar och letar efter boken ser jag en att Ivar Lo-Johansson skrev att FGB:s dikt om franske kungens spelmän ”sjungs av bildade svenskar när de blir tillräckligt fulla”.
Jag minns en tv-interview med Hans Alfredson, där han sa ”det sket sig” om filmplanerna. Orsaken var att Arnold Schwarzenegger skulle spela Orm; finansiärerna krävde det.
Synd! Med sin genuint brutna engelska hade ju Arnold varit en genuin representant för nordisk nationalism, särskild alla de ack så moderna Natoisterna runt om i Ultima Thule.
Var det inte i själva verket så att Frans G. Bengtsson egentligen ÅTRADE sitt lifsverk?
Det brukar sägas att Frans G Bengtsson (FGB) hade en god litterär stil. Men han tillhör inte folkets kultur, utan i allt väsentligt var han en som kulturellt beväpnade överklassen.
Bengtsson hade en fientlig hållning till demokratin. I förhållande till amerikanska inbördeskriget var vad jag förstår en senkommen anhängare av Sydstaternas sak. Han skriver i Silversköldarna och andra essayer:
”Detta finge då kallas en av mänsklighetens mera groteska transaktioner, alldenstund negrerna aldrig i främsta rummet varit vare sig ’slavar’ eller ’fria’, utan i främsta och avgörande rummet varit vad de måste förbliva, nämligen just negrer, den konstant som en gång för alla bestämmer deras ekvation.”
Via Jan Myrdals Skriftställning III har jag hittat följande citat ur essän, ”Den romantiska vildmarken”, i essäboken De långhåriga merovingerna. I den diskuterar FGB Amerikas indianer och använder sig bland annat av 1800-tals historikern, Francis Parkmans, historiska arbeten om urbefolkningen i USA och Kanada. Bengtsson skriver: ”Man kan inte sörja över indianernas försvinnande av mänskliga eller sociala anledningar, men man kan göra det på samma sätt som man sörjer över ståtliga vilddjur som utrotas, tiger och lo och kungsörn.”
Samtidigt som FGB lite längre fram anser att Parkman också ser (för?) romantiskt på indianerna ”… vilket visserligen inte hindrar, att man mer än väl inser det berättigade i det amerikanska nybyggarordspråk som fastslog att ’den gode indianen är den döde indianen’”.
Till Fransk G Bengtssons positiva sida hör att han var starkt emot nazismen, men vår författare är han inte.
Gunnar A!
Ja, ”åtrade” (ångrade) är ett ord som jag har från mor och mormor, och vars bruk jag gärna uppmuntrar. Det finns fortfarande i SAOL. Alltså säger vi att Frans G. åtrade mycket av vad han skrev. Fast ordet får ett ilsket rött streck under sig när jag skriver detta.
Dennis Z!
Du får mig att minnas en gammal radiointervju med Issur Danielovitch Demsky, mera känd som Kirk Douglas (1916–2020). Han berättade om filmen ”The Vikings” från 1958, som han haft en huvudroll i. Det hade diskuterats hur de brittiska/amerikanska skådisarna skulle tala. För att filmens vikingar skulle leva upp till ryktet som illitterata bärsärkar bestämdes det att de måste tala amerikanska. Filmen utspelades bl a på de brittiska öarna, men brittisk engelska skulle ha låtit alltför sofistikerad, ansågs det.
Röde Orm var obligatorisk läsning i realskolans första eller andra årskurs, d v s femte eller sjätte klass. Lätt att ta till sig för en tolvåring!
Kenneth L!
Att Frans G. Bengtsson inte skulle kunna bli värdegrundscertifierad skrev jag inte ut. Det vet ni belästa läsare av lindelof.nu redan.
Problemet med att dra upp gränser för folkets kultur är att folket haft glädje och utbyte av en sån som Frans G. Bengtsson. En folkbibliotekarie berättade om en man, inte skolad i borgerlig kultur, som inte hittade det han ville ha, men blev övertygad att låna Röde Orm. ”Det var det bästa jag läst näst efter Karl Gunnarsson”, sade mannen vid återlämnandet.
På tal om Jan Myrdal och Frans G. Bengtsson så orsakade P. A. Norstedts förlag den största visuella kulturkrock jag känner till. Förlaget gav ut den av Leif Zetterling formgivna PAN-serien. Mycket kompakt, liten stil, hela 39 rader per sida, smala marginaler. Vi är väl många som förknippar Leif Zetterlings formgivning med Jan Myrdals böcker från sent 60-tal och tidigt 70-tal.
Men Norstedts återutgav Frans G. Bengtsson i PAN-serien. När jag långt senare råkade få tag på de böckerna var det omtumlande att se Frans G. i Jan Myrdals typografiska kostym. Vilket visar hur mycket vi, eller åtminstone enklare själar som jag, förknippar budskapet med mediet.
FGB var väl inläst på sin tids vikingaforskning och Röde Orm är skriven med påtaglig sakkunskap. Men framför allt är den ju en festlig skröna. I övrigt var FGB givetvis en medveten överklassjäl. Men han var en mycket god stilist vilket hans essäer är prov på.
Jan Arvid Götesson (JAG) skriver: 24 maj 2022 klockan 0:37 ”Att Frans G. Bengtsson inte skulle kunna bli värdegrundscertifierad skrev jag inte ut.” Nu var det inte för att visa att Frans G. Bengtsson (FGB) inte skulle klara vår tids ”värdegrundscertifikat” som jag skrev och med citat påpekade och visade på att han var rasist, antidemokrat och reaktionär, utan för att visa han inte var medkämpe i folkets kamp mot överheten. FGB klarade – i den tid han levde – den anständiga överklassens kulturella tankekoder. Inte bara klarade av, då han var en de som utvecklade dessa tankar.
FGB ansåg att det var berättigat med folkmord på Amerikas urinvånare. Att dessa tankar på kolonialt rastänkande var imperialistiskt tjänande är för mig självklart. Detta visar också att de rader från essän Den romantiska vildmarken som kommer efter det jag citerade i mitt förra inlägg. Där FGB skriver: ”Något exempel på att indianer frivilligt eller med våld vunnits åt kulturen har Parkman inte att bjuda på; de anammade sådana kulturprodukter som de hade användning för – skjutvapen, yxor, filtar och brännvin –, men vad därutöver var, saknade för dem all lockelse.”
Det är en på fint språk och av en beläst man formulerad tanke. Den att den europeiska kulturen är kulturen med stort K som ”vilden” inte kan anamma. FGB förmår inte ställa den enkla frågan: Varför skulle urinvånarna anamma en europeisk kultur som bars upp av de som stal deras mark, fördrev och dödade dem och ständigt lurades och ljög?
Götesson skriver vidare ”Problemet med att dra upp gränser för folkets kultur är att folket haft glädje och utbyte av en sån som Frans G. Bengtsson.” Svaret på ett sånt påstående är LÄS Frans G. Bengtsson (Liksom andra reaktionära författare som Knut Hamsun, Honoré De Balzac…) som kröp under den kulturella fernissan, läs kritiskt för att lära dina värsta fienders kulturella vapen och tankar. Lär och förstå varför ”folket haft glädje och utbyte” av såna som Frans G. Bengtsson för att bekämpa dessa för folket fientliga tankar.
Språket är vårt främsta kulturella arv och definierar oss som nation. FGB var stor i detta avseende och förtjänar respekt. Balzac var också borgerlig för att inte tala om fascisten Celine. Men fantastiska språkmän och författare.
Rune E!
Har varit och lånat Jan Myrdals bok om Strindberg och Balzac. Friedrich Engels sa att han har lärt sig mer av Balzac än samtida historiker. Har börjat att läsa Balzacs bok Överste Chabert. Finns även på DVD med Gerard Depardieu i huvudrollen.
Var en gång och lyssnade på ett föredrag om Celine av Carl-Göran Ekerwald, fantastisk föreläsare.
Han erkände att han höll med om mycket som Celine utförde i praktiken. Han tog t ex inte betalt när fattiga människor besökte han läkarmottagning.
Celine var i en häftig diskussion med Jean-Paul Sartre om Celines anti-semitism. Men Sartres pjäs ”Flugorna” gjordes under påverkan av dom tyska ockupanterna. J-P S erkände att om det var någon bok som skulle läsas i framtiden så var det Resa till nattens ände.
Jan-Arvid G!
Har skickat ett @ till Ivar Lo-sällskapet och frågat om i vilken bok Frans G Bengtsson var med.
Apropå Ivar Lo och FGB: Ivar Lo hade gjort lumpen och beredskapen som en vanlig värnpliktig vilket han var mäkta stolt över. Han hånade FGB (som hade hjärtfel eller njurlidande, vilket det nu var) som ett kronvrak som från skrivbordet gillade handlingskraftiga militärer. FGB å sin sida skrev att proletärförfattare var oläsbara. Se där, en kulturdebatt som det osade om.
Om FGB som stilist: Har någon skrivit något vackrare på svenska språket än frasen ”Det är timjan i, sade Toke med bruten röst”?
Visst skrev FGB idiotiskt om ursprungsbefolkningar. Jag bor och arbetar på andra sidan jordklotet med att stärka ursprungsfolksnationen Guugu Yimithirr mot kolonialmakten Samväldet Australien. Ända sedan jag först läste FGB:s ord om Víga-Glum har jag ogillat det draget hos FGB, att våldsamheter skulle vara underhållande.
(Víga-Glum beskrivs i den gamla isländska litteraturen. FGB avskydde ”psykologisk analys”, att författare skriver vad som rör sig i de litterära gestalternas tankar och känslor. FGB tyckte att man skall skriva så som i detta citat, som han älskade: ”Glum vände nu hemåt, och ett anfall av skratt kom över honom. Det tog honom på det sättet att han blev vit i ansiktet, och ur hans ögon kommo tårar, stora som stritt hagel. Det var ofta så med honom framdeles, när något dråp var i hans tankar.” Vad Víga-Glum tänker framkommer av yttre detaljer, inte av att författaren låtsas allvetande.)
Med det sagt tycker jag ändå att det kan leda fel att försöka fastslå vem som är ”medkämpe i folkets kamp mot överheten” för ”folkets kultur”, och vem som inte är det. FBG-läsaren Rune Edberg känner jag inte, men jag skulle antaga att han också tillhör folket. FGB skrev ofta reaktionärt, men roligt. Sverige och svenska folket har blivit lite större av hans verk.
Förra veckan läste jag Dvärgen av Pär Lagerkvist. Den var tråkig, närmast oläsbar. Den är ”fin litteratur”, en pinne i stegen mot Nobelpris. Pär L erkände när han fick kritik av en man som hade genetisk dvärgväxt att han skrivit boken för karriären. Jan Myrdal har intygat att Pär L är ”en av oss”, och PL var säkert en uppriktig och pålitlig motståndare mot fascismen. Men vem berikar folkets kultur, den läsbare reaktionären eller den tråkige som tycker rätt?
Nu har jag fått reda på vilken bok Ivar Lo skrev om sitt möte med Frans G. Bengtsson i. Med hjälp av Ola Holmgren fick jag besked. I sin memoarbok från 1985 FRIHET skriver han på sidan 123–24 att han och författaren Albert Viksten satt på restaurang Strömsborg när F G B anlände.
Mycket riktigt som Rune E skrev ovan att F G B gillade karlakarlar men var själv kronvrak. Både Ivar och Albert hälsade 2 gånger utan gensvar. Maken till akademisk högfärd hade dom inte sett. Ivar avslutade med att han hade mött en hjältedyrkare.
Dom som är intresserade av krigshetsare, skall läsa dom första kapitlen i FRIHET, och kronvrak m m.
Tack Tommy Sjöberg. Jag håller på att läsa Ivar-Lo Johanssons memoarsvit, och kan alltså se fram mot detta möte med Frans G. Bengtsson genom Ivar-Lo Johanssons ögon.
Kenneth Lundgren!
Via Jan Myrdals Skriftställning III har jag hittat följande citat ur essän: ”Den romantiska vildmarken”, i essäboken De långhåriga merovingerna.
Var någonstans i Myrdals Skriftställning III finns kopplingen till FGB. Har snabbläst skriftställningen men var?
Kenneth Lundgren!
Fick ett @ av Sture Nilsson, ”Fibbare” i Göteborg som jag känt i över 30 år. Han berättade att det stod på sidan 77. Säger som baklyktan Oscar Wilde ”det finns inget som ställer till mera problem än brådska”. Så det är bara att gå till läggen.
Tommy Sjöberg, ursäkta att jag inte svarade tidigare. Det beror på att jag inte får något meddelande om att någon ställt en fråga till mig. Detta trots att jag klickat på i dessa alternativ. Men du fick ett korrekt svar av Sture Nilsson. Artikeln heter Det styrande språket som börjar på sidan 74 i Skriftställning 3 och Jan Myrdal diskuterar Frans G Bengtsson på sidan 77 med underrubriken De bildades brutalitet.
Nu har Frans G Bengtsson blivit aktuell igen. Via SVT-Play kan man se och höra uppläsning av ”Röde Orm”. Här är länken. Nära 12 timmar