Flera hundra pensionerade franska generaler slår bakut och vill ha klarhet om armén, fransk trupp och vapen har engagerats i kriget i Ukraina. På vilket sätt och hur det finansieras. Om så är fallet bryter det mot konstitutionen då det måste godkännas i Nationalförsamlingen.
Så här skriver de i ett upprop (amatörmässig översättning av Redax):
Medborgarresolution
angående militärt och ekonomiskt bistånd från Frankrike till Ukraina
ställt till de två kamrarnas talmän
17 april 2025
Artikel L 4111-1 i försvarskoden föreskriver att: ”Republikens armé ska tjäna nationen. Dess uppdrag är att förbereda och säkerställa det väpnade försvaret av hemlandet och nationens högre intressen.”
Sedan början av 2022, förekommer, om än obekräftat, officiell information om närvaro av franska trupper i Ukraina. Om dessa fakta vore sanna, skulle den allvarliga frågan väckas om detta står i överensstämmelse med artikel 35 i konstitutionen, som kräver att Regeringen inom tre dagar ska informera parlamentet om ett militärt ingripande utomlands och att väcka frågan om en eventuell förlängning utöver fyra månader till omröstning.
Men hittills har ingen tydlig kommunikation förekommit med församlingarna, vilket lämnar medborgare i ovisshet och berövar dem deras rätt till demokratisk kontroll över användningen av sin
armé.
Dessutom, borde de fransk-ukrainska säkerhetsavtalen, som undertecknades den 16 februari 2024, som föreskriver militärt och ekonomiskt stöd på 3 miljarder euro för 2024 och ett flerårigt militärt åtagande, ha ratificerats av parlamentet i enlighet med artikel 53 i konstitutionen, som kräver parlamentarisk ratificering av internationella fördrag med betydande ekonomiska konsekvenser för landets offentliga finanser.
Till exempel, den 7 februari 2024, var försvarssamarbetsavtalet mellan Frankrike och Papua Nya Guinea föremål för parlamentarisk ratificering i enlighet med Artikel 53 (1), som dock var mycket mindre omfattande för landets offentliga finanser än åtagandena för Ukraina.
Men hittills har parlamentet inte ingripit för att ratificera de fransk-ukrainska säkerhetsavtalen, vilket ifrågasätter deras laglighet och verkställbarhet för nationen, samtidigt som franska medborgare uppmanas att bidra ekonomiskt till det militära stödet till Ukraina.
Vidare föreskriver artikel 55 i konstitutionen att: ”Fördrag eller överenskommelser … att den tillämpas av den andra parten”, frånvaron av ratificering av parlamentet väcker frågan om lagligheten för vapenleveranser från franska arméns lager till Ukraina för användning mot Ryska federationen, som vårt land inte är i krig med.
I själva verket föreskriver artikel 411-3 i strafflagen: ”Handlingen att överlämna till en främmande makt, till ett utländskt eller utländskt kontrollerat företag eller organisation eller deras agenter … konstruktioner, utrustning, installationer, anordningar som tillhör det nationella försvaret är straffbart med trettio års fängelse och böter på 450.000 euro.”
Slutligen, de senaste uttalandena från republikens president, som frammanar en ev utplacering av franska trupper i maj 2025 samt eventuell användning av kärnvapen utan en föregående parlamentarisk debatt för att garantera legitimiteten för sådana beslut i nationens namn, är otänkbart. Det är det absolut nödvändiga villkoret för att arméns ingripande ska vara lagligt. En armé som agerar utan ett tydligt mandat från parlamentet skulle inte längre vara i nationens tjänst, utan en isolerad illegitim makt, i strid med andan i vår konstitution och artikel 16 i deklarationen av mänskliga och rättigheter från 1789, som stadgar maktdelningen som en garant för rättigheter: ”Varje samhälle där dessa rättigheter inte garanteras, eller separation av bestämda befogenheter, strider mot konstitutionen.”
Det är därför vi, medborgare och tidigare militärer, anser att parlamentet måste vara det samråd där fortsättningen om fransk militär intervention och/eller dess åtagande i Ukraina i enlighet med artikel 35 i grundlagen ska ske. Vi kräver att nationalförsamlingen ska ratificera överenskommelserna om fransk-ukrainsk säkerhet den 16 februari 2024, i enlighet med artikel 53.
