Flyktingar i Makedonien på väg mot Sverige kanske …
På Folket i Bilds hemsida pågår en något högstämd debatt om flyktingkrisen, en debatt som i mina ögon är en strid om påvens skägg och som knappast kan föra flyktingfrågan framåt. Den började med ett inlägg av Jan Myrdal den 9 september ”När luften pyser ur ballongen”.
Myrdal konstaterar att Sverigedemokraterna håller på att bli ett riktigt stort parti även inom LO. Han upprepar vad han förut skrivit och jämför med Front National i Frankrike. Han skriver:
Det väller in flyktingar mot Europa. Vi ser dem på teve drunkna i Medelhavet. Gendarmer söker hejda flyktingmassor med tårgas och batonger vid sydeuropeiska gränser. De fyller hos oss i Sverige upp även otänkbara boenden och utgör den ekonomiska basen för en profitdriven grå marknad i flyktingvårdnad.
Han pekar ut, bland andra, herrar och damer på Helgeandsholmen och i Kanslihuset som medskyldiga.
De som nu i eländet talar vackert om mänsklighet och hjärta var själva med om att driva ödeläggelsen med lika vackra ord: ’mänskliga rättigheter’, ’kvinnorätt’, ’demokrati’, ’skyldighet att skydda’.
Myrdal är medvetet hård i sina formuleringar, vilket knappast kan förvåna någon.
Margareta Zetterström vänder sig i ett upprört svar på fib.se (artikel borttagen) mot Myrdals hårda attityd och spårar i den och hos andra vänsterskribenter en dragning mot så kallad brunvänster.
Där Myrdal ser människor som ’väller in’ ser jag människor i nöd, medmänniskor som är i skriande behov av hjälp. Och då gäller Den gyllene regelns maning: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem …
för att lite senare även slå fast:
Jag är fullt enig med Jan Myrdal … om kolonialismen och imperialismen som orsak till mycket av dagens flyktingkatastrofer, speciellt det amerikanska ’kriget mot terrorn’ efter elfte september, alltså anfallen på Afghanistan, Irak, Libyen etc. Även Sverige har där en stor skuld, bl a genom sitt deltagande i Afghanistankriget.
Därmed är det endast en fråga om hur man ”bör” uttrycka sig. I sak är de ju överens.
Jag begriper alltså inte upprördheten över det Jan Myrdal skriver. Det är fullt förenligt att beskriva situationen som han gör, samtidigt som man kan kräva lagliga transporter av människor till Europas rika länder, hjälp till miljonerna i flyktinglägren i Syriens grannländer (som Norge tydligen satsar mycket på) och krav på att Sverige ska ta emot fler än idag etc.
Men! Att idag blanda ihop diskussion om drivkrafterna bakom Syrienkriget och frågan om flyktingmottagande i Europa är uppenbarligen som att sticka huvudet i ett ormbo. De stora meningsmotsättningarna rör inte själva flyktingfrågan, utan synen på Syrienkriget (Afghanistan, Irak och Libyen). Myrdal tar upp hela paketet på en gång, vilket skapar konvulsioner i alla läger inom det svenska etablissemanget (inklusive stora delar av det som officiellt ses som den politiska vänstern). Orsaken till detta är att Sverige bakom kulisserna redan är anslutet till USA/Nato-lägret. Därför är frågan om USAs (och dess allierades) skuld tabu och avförd från dagordningen.
Istället försöker man avleda uppmärksamheten från USA/Nato-ansvar och rikta fokus mot Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga och/eller öppet fascistiska strömningar i Europa, som i sin enfald förmodligen tror att man kan stoppa flyktingströmmarna. Om man trots allt pressas på krigsorsaker är det al Assads, al Qaidas och ISs bottenlösa ondska som anges som orsaker till krigen.
Men Merkels (m fl) ”humanism” i förra veckan är tyvärr bara teater, för redan idag har vi hört hur Tyskland stängt gränsen till Österrike.
Flyktingsituationen är akut och måste hanteras nu på ett så humant sätt som möjligt – oavsett vem som är den största skurken i krigsdramat. Men för att på sikt stoppa flyktingströmmarna och möjliggöra för syrier och andra att vända tillbaka, så måste även krigen få ett slut. Krigens orsaker måste redas ut och de ansvariga måste sökas – som Henrik Linde skrev här på bloggen för några dagar sedan. Allt hänger förstås ihop.
Nej, Knut! Den debatt på fib.se som i dina ögon är ”en strid om påvens skägg” och någonting ”som knappast kan föra flyktingfrågan framåt” började med ett inlägg av mig, betitlat ”När vänster blir höger”. Det var det inlägget som Jan Myrdal reagerade mot och som initierade själva debatten.
Margareta!
Du har rätt att debatten startades av dig. Men, jag ser inte att det jag sedan skrivit behöver ändras för den sakens skull.
Du skriver bland annat i din krönika:
Jag håller helt med dig. Vi ska självklart ”slå vakt om humaniteten och solidariteten”, men det vi har idag att göra med en mycket komplicerad byk där det blivit lömskt och många gånger mycket svårt att urskilja vad som främjar humanitet och solidaritet. Ta Ryssland som exempel. Putin är i realiteten en motkraft till USAs och Natos expansion, samtidigt som han annekterar Krim i strid mot folkrätten. Det finns inget entydigt rätt och fel här. Allt ”putinistande” och demonisering av Putin har vi anledning att vara mycket skeptiska emot.
Just nu driver en av våra vänner, författaren Kjell Eriksson en kampanj för att få mig och andra att bojkotta facebookbruppen Nationell vänster, som han ogillar. Gör vi inte det får vi inte vara vänner med honom! Han ser mig och andra i så fall som ”putinister och brunvänster”. Att jag lämnade den gruppen för ett år sedan efter att den blivit helt stollig och ointressant har han ingen aning om förstås, men gruppledaren har jag kvar som fb-”vän” för att jag inte har något emot att han läser vad jag skriver. Vad Kjell Eriksson i praktiken gör är precis vad dessa ”några enstaka brunvänsterpersoner” vill, nämligen att vara öppet hatade av författare och ”fint kulturfolk”. Då får de vatten på sina kvarnar.
Ta istället den kloka Karin Utas Carlsson, som kommenterade här på bloggen igår och talade i Ring P1 i morse. Hon bekymrar sig inte för hur ”vänstern” agerar, utan talar klarspråk och ser självklart ingen motsättning mellan humanitet och en hård diskussion om krigsorsakerna.
Att SD, Front National, Pegida, Syriza, Podemos … uppstår – och att Jeremy Cobyn blir vald till Labourledare – i dagens kaotiska politiska situation i EU är knappast förvånande. De är alla mer eller mindre begripliga reaktioner på svikna förhoppningar och nedrustade välfärdssystem. Vår debatt om SD i Sverige är oerhört konstig. Om SD är emot svenska soldater till Afghanistan blir det ett tecken på att det kravet är ”reaktionärt”. Om SD är emot EU blir det ”reaktionärt” och ”nationalistiskt” att vara emot EU. Vår enda chans att bevara demokratin är att respektera allas! rätt att framföra sina åsikter. Det ser jag som FiBs viktigaste bidrag just nu. Och det vet jag att vi är överens om.
Du missar att det ju faktiskt finns en del gamla vänsterfigurer som faktiskt har börjat låta som sverigedemokrater. De har anammat SD:s verklighetsbild, deras argumentation och deras retorik.
Andra gamla vänsterfigurer använder mycken kraft åt att förklara att de etablerade partierna minsann är lika dåliga som Jimmy Åkessons SD – de tycks alltså vara på glid mot SD också, men är inte där ännu.
Hannu, Margareta och många, många andra!
Det faktum att man ”låter som en sverigedemokrat” innebär inte på långa vägar att man är en.
2011 reagerade jag mycket starkt emot det svenska militära engagemanget emot Libyen. Jag befann mig då utomlands och fick först lite senare klart för mig att mina argument var identiska med SD:s, som var det ENDA politiska riksdagsparti som röstade emot.
Så jag ”lät” verkligen som en SD:are. Men min ståndpunkt var helt baserad på de anti-imperialistiska diskussioner vi hade på 60- och 70-talet. Varför SD tog den ställning de gjorde vet jag inte, men jag tror inte det berodde på att de hade dammat av något gammal studiehäfte från DFFG!
Det utstötta SDU lär (tvärt emot SD) vilja stöda erkännandet av den palestinska staten. Gör det plötsligt alla Palestinavänner till SDU:are?
Och tänk om SD och/eller SDU inte vill gå med i Nato? Måste då Anders Björnsson, Knut Lindelöf och alla andra Nato-kritiker plötsligt börja argumentera FÖR ett svenskt inträde.
Det blir mycket svårt att diskutera när allt ska pressas samman till en fråga om onda och goda, på nån sorts Hollywoodmaner.
De traditionella riksdagspartierna i hela Europa har en stor skuld i SD-fenomenet eftersom de har fört en politik under en generation där arbetslösheten är gigantisk, där klassklyftorna ökar och där levnadsstandarden för vanligt folk stagnerar eller minskar. Det måste vara tillåtet att peka på detta utan att det ska ses som att SD ursäktas.
Ursäktanden är fullständigt irrelevanta. Vad det handlar om är att föreslå något annat än SD (eller S, eller M, eller …). Samt att skaffa sig kompetens att genomföra det. Det är mycket enkelt att kräva full sysselsättning, en aning svårare att precisera hur det ska gå till (ny kondratievcykel baserad på omställning av samhälle och näringsliv till fossilfritt och råvarusnålt). Och ännu svårare att få till en fackligt baserad rörelse för detta mål. Men det senare är vad som behövs. Klarar dom det i Danmark och UK borde vi väl klara det här?
Här en norsk röst om vad som behövs:
”Løsningen på flyktningkrisen ligger ikke i bombing, men i industrialisering, skriver Erik S. Reinert.”
”Det gikk ikke så bra før dette heller. På slutten av 1970-tallet hadde land som Iran og Irak et bruttonasjonalprodukt per innbygger på rundt 7000 dollar. På 1990-tallet var tallet for Irak falt til 1000 dollar – godt under der det var i 1950 – og Irans til litt over 3000. Syrias økonomi krympet med en tredjedel på 1980-tallet. Grunnen var ikke bare oljeprisfall, også Libanons BNP per innbygger var i 2000 igjen nær nivået på rundt 2500 dollar fra 1950.
Vi blir tutet ørene fulle av hvor mange mennesker globaliseringen har brakt ut av fattigdom. Sannheten er at hvis vi holder Asia – som har klart å øke sin industriproduksjon – utenfor, har globaliseringen andre steder stort sett ført til avindustrialisering og fallende lønninger. De samme mekanismene George Marshall viste til i 1947 viser seg i høy grad å være virksomme nå – det er egentlig vår moderne sivilisasjonen vi ser kollapse i stadig flere land.”
Knut!
Du skriver att det inte finns något entydigt rätt eller fel i fråga om den ryska annekteringen av Krim. Det håller jag inte med om. I fråga om folkrätten tror jag att speciellt små stater som Sverige måste vara väldigt tydliga och ståndaktigt och ”entydigt” försvara folkrätten. Vår kamp mot svenskt Natomedlemskap handlar ju även om detta, att alltså se folkrätten som en grund också för vår fortsatta alliansfrihet. Och då tror jag att det är förödande att hävda att Ryssland visst kan få bryta mot folkrätten ibland.
Både du, och Anders Persson i en annan tråd, finner den svenska debatten om Sverigedemokraterna konstig och drar in en massa andra frågor i diskussionen (svenska soldater i Afghanistan, Libyeninsatsen etc). Men när jag kritiserar SD är det deras syn på invandring och flyktingar jag avser. Om jag påstår att någon, i mina öron, ”låter som en sverigedemokrat” då menar jag just i synen på asylrätten och den så kallade flyktingfrågan. Det trodde jag framgick av det jag skrev.
Margareta!
Jag skrev: ”Putin är i realiteten en motkraft till USAs och Natos expansion, samtidigt som han annekterar Krim i strid mot folkrätten. Det finns inget entydigt rätt och fel här.”
Alltså, motkraft mot Natoexpansion är på pluskontot och annekteringen av Krim på minuskontot (entydigt fel alltså), men både plus och minus för Putin alltså. Jag tvekar inte en sekund om att Krim var ett folkrättsbrott. Fast Krim-saken kan förstås analyseras historiskt och förklaras. Nå det är den samlade bilden man måste hantera och inte falla i farstun för de som ägnar sig åt demonisering. (Inte heller USA, Obama etc ska demoniseras)
Putin bröt mot folkrätten när han annekterade Krim. Men jag har svårt att se varför detta har blåsts upp till sådana enorma proportioner där vi inges föreställningen att det är början på en erövring av stora delar av Europa!
När Sovjetunionen 1968 militärt ockuperade en självständig stat i Europa, liksom Hitlertyskland 1940 gjorde med Danmark, då dog protesterna efter några månader och följdes småningom av en avspänningskonferens i Helsingfors.
Putins Ryssland behandlas som sker just därför att det INTE är Brezjnevs Sovjetunionen.
Förre finländske presidenten Ahtisaari bekräftar det som ofta påpekats på denna och många andra sajter: flyktingströmmen är Västs skuld.
… sade Ahtisaari i intervjun i The Guardian.
Jag har just sett en intervju (av ryska journalister) med Assad på BBC World News. Om flyktingkrisen sade han:
Det är numera mycket lätt att vara utrikespolitisk kommentator, ty allt som sker i världen beror på Putin. Robert Parry ironiserade över detta för några dagar sedan och nu har AB:s Wolfang Hansson bekräftat ironin: Flyktingströmmen till Europa är Putins fel, ty han kan ha ytterligare skäl till att vilja elda på kriget i Syrien därför att …
Jag är säker på att den dåliga första halvan av sommaren också var Putins fel – liksom att Sverige förlorade fotbollsmatchen mot Österrike!
Självklart måste kriget i Syrien få ett slut! Självklart måste folken i Mellanöstern få leva i fred och njuta fredens välsignelser! Självklart är fred i Syrien den ”enda hållbara lösningen” på den syriska flyktingfrågan! Men hur det skall gå till och hur lång tid det kommer att ta, det är en svårare nöt. Den omedelbara frågan nu — i väntan på att vapnen tystnar och bomberna slutar falla i Syrien — är att hindra att fler människor dör, utanför EU:s gränser, på sin väg bort från krigets helvete.
Asylrätten (rätten att söka asyl) måste bli en realitet, inte bara på pappret utan i praktiken, och det är faktiskt en betydligt enklare fråga att lösa. Alltså: Lagliga och säkra vägar till Europa i stället för dessa skräckfärder på Medelhavet eller i trånga lastbilsutrymmen. Respektfullt mottagande av asylsökande i stället för taggtrådsmurar, tårgas och stängda gränsövergångar.
Margareta!
Då är vi överens.
Men, om vi inte också tar itu med den svåra frågan om hur kriget ska kunna få ett slut, d v s tiger om att t ex Löfvén faktiskt krigshetsar med sitt tal om att ”öka trycket” vid riksmötets öppnande, och säger emot alla andra som fortsätter att ensidigt demonisera Putin och al-Assad (för att runda frågan om USAs/EUs/Natos och våra egna politikers ansvar) så kommer ännu fler att gå under i denna moderna malström av skyddslösa individer. Två nödvändiga bollar i luften alltså. Inte någon är mer eller mindre ”omedelbar” i mina ögon.
Det har skett ett påtagligt omslag i nyhetsrapporteringen i ryska statliga Pervyj Kanal de senaste dagarna. Nyhetsblocket kl. 10 (Moskvatid) häromkvällen handlade till största delen om Syrien och innehöll en lång intervju med Assad. I morse inleddes de korta nyheterna med ett inslag om flyktingarna i Europa följt av fasansfulla bilder från Syrien. Ukraina är inte bortglömt, men det korta inslaget om Ukraina förmedlades med helt vanliga gatubilder från ett lugnt Kiev. Donbass verkar ha försvunnit från radarn i den ryska nyhetsförmedlingen.
Om den nya ryska utrikestyngdpunkten kan leda till hållbar fred i Syrien vågar jag ännu inte ha en uppfattning om. Men den totala frånvaron av framsteg under senaste året kombinerat med den konstruktiva roll Ryssland spelade 2013 kanske motiverar en försiktig optimism.
På samma sätt som Mats L noga tolkar vad som sägs och inte sägs, i vilken ordning och omfattning i ryska TV-sändningar, är det givande att göra med svenska TV-nyheter.
… så medan BBC World, SKY, CNN, Al Jazera och France 24 alla toppade med flyktingkatastrofen kl 18 hade Aktuellt den först mot slutet av sändningen. Man vill uppenbarligen inte ge betoning åt en verklighet som skulle kunna utnyttjas av SD. …
Anders P!
Jag skulle uttryckt mig tydligare. Såvitt jag kan minnas så har det inte förekommit ett nyhetsinslag om Syrien i Pervyj Kanal sedan Ukrainakrisen började. Jag stämde av mitt intryck med en rysktalande person som dagligen ser nyheterna på Pervyj och fick medhåll.
Plötsligt matas det ryska folket (Pervyj är en rent inhemsk statlig rysk kanal, dessutom den största) med en halvtimmes nyheter om Syrien. Att detta sedan råkar sammanfalla med att vapenvilan faktiskt håller i Donbass är naturligtvis en ren tillfällighet.
I början av sommaren gjorde jag i en kommentar på denna blogg bedömningen att antingen skulle Ryssland inleda en välplanerad och massiv sommaroffensiv för att öppna landvägen till Krim, eller också skulle Kreml frysa (avveckla eller hur man nu vill uttrycka det) ”folkrepublikerna” i Donbass framåt hösten. Jag skrev också att vad som talade mot en sommaroffensiv var att den i så fall skulle föregåtts av en massiv propaganda i nyhetssändningarna i Pervyj, en propaganda som jag inte såg röken av.
Jag missade att Putin och Poroshenko skulle välja det symboliska datumet 1 september, den dag barn börjar skolan i Ryssland/Vitryssland/Ukraina, för vapenvilan.
I oktober kommer rapporten om MH17. Kreml vet naturligtvis exakt vad den kommer att säga, och har naturligtvis genom den professionella ryska säkerhetstjänsten vetat vem som sköt ned MH17 redan sedan första dagen. Min gissning är att Ryssland inte har något emot vem som pekas ut som skyldig.
Den 6 september ställde Robert Fisk i Independent frågan varför syrierna inte blev hjälpta av sina religiösa trosfränder i de övriga arabstaterna, utan drog sig till det övervägande kristna Europa.
En närmare analys finns på denna BBC-sajt som dock i slutändan inte kan frigöra sig från den vanliga västerländska, eller åtminstone brittisk-franska, obligatoriska slutklämmen att Assad måste gå.