Fred, jord och bröd – och politisk allmakt

Att samtiden fick bevittna ett äkta folkuppror i det ryska tsarväldet 1917 får nog anses höjt över varje rimligt tvivel. Denna genuina folkresning ägde rum i februari månad och innebar tsarismens definitiva fall efter månghundraårigt förtryck.

En provisorisk regering ledd av Alexander Kerenskij avlöste den störtade Nikolaj II:s hovkamarilla, och en serie nya maktorgan – arbetar-, soldat- och bond-sovjeter – växte fram i de större städerna. Dessa råd, ”sovjeterna”, uppfattades rätt allmänt som embryon till ett framtida parlamentariskt system och dominerades av vänsterkrafter: socialistrevolutionärer, mensjeviker, bolsjeviker, anarkister o s v.

Revolutionen i februari bör främst tolkas som en naturlig följd av krigströtthet, hungersnöd, bristfällig organisation, förtvivlans armod och social förbittring ända från Vita havet över Ural till Ochotska sjön.

Nederlagen i världskriget kom att fungera som revolutionsutlösande faktorer. Till bilden hör också att den folkliga resningen stöddes av en samtidig palatsrevolt, där engelska diplomater förenade sig med överlöpare från det kejserliga hovet och agerade mot tsar Nikolaj.

Politiska kotterier från de mest skilda åsiktsläger jobbade bevisligen för högtryck under de avgörande februaridagarna. Men det var icke desto mindre det gemena folket som uppträdde i paradrollen som ”aktivt subjekt” under revolutionsdygnen och reducerade partiorganisationerna och dessas ledare till objekt. Betecknande är att de kommande årens tre viktigaste aktörer alla lyste med sin revolutionära frånvaro under årets början: Dzjugasjvili/Stalin anlände till Petrograd först i mars från deportationen i Sibirien, Uljanov/Lenin dök upp den 3 april efter att ha färdats genom Europa i ett plomberat tåg, och Bronstein/Trotskij infann sig inte förrän i maj, nyss frisläppt ur ett kanadensiskt interneringsläger.

Med Lenins ankomst ställdes det mesta på sin spets. Redan den 4 april offentliggjorde han sina kända aprilteser, lanserade slagordet ”All makt till sovjeterna” och ställde vidlyftiga krav på både ”fred, jord och bröd”. Tack vare det programmet och sin väldiga auktoritet ryckte han med sig nära nog hela det tongivande gardet i sitt eget parti. Ja, från och med sommaren riktades hela bolsjevikapparaten in på väpnat uppror mot den rådande ordningen. En proletär diktatur skulle, efter maktövertagandet, vara den enda möjliga statsformen enligt Vladimir Iljitj.

Till saken hör att Lenins parti på intet sätt hade någon folkmajoritet bakom sig. Sant är att man åtnjöt massivt stöd på närmare 50 procent inom det numerärt obetydliga proletariatet, men i de vidsträckta jordbruksdistrikten var bolsjevismen ett ganska okänt fenomen eller rent av ett ökänt på de få ställen där man etablerat sig. Den 135 miljoner stora bondebefolkningen slöt sig till socialistrevolutionärerna och i synnerhet till detta partis högerflygel.

Med samtidshistorikern Roy Medvedev, upphovsmannen bland annat till Oktoberrevolutionen (Prisma 1980), kan vi säga, att det folkliga inslaget och den folkliga spontaniteten inte på minsta vis gavs spelrum vid den herostratiskt ryktbara stormningen av Vinterpalatset i Petrograd med ty åtföljande händelser. V I Lenin och hans bolsjeviker grep makten under strängt organiserade former och nästan helt i enlighet med ”en i förväg uppgjord plan”.

Fanns och finns det grundad anledning att stödja de upproriska?

Själv menar jag att så inte var och är fallet, trots att en genomgripande samhällsomvandling såvitt jag kan bedöma var både nödvändig och önskvärd. Lenin och Trotskij ville bygga ett socialistiskt samhälle med den proletära diktaturen som tilltänkt statsform, men deras ambitioner baserades på lösan sand och haltande analyser. Till exempel beskrev de kapitalismen i väst som ”ruttnande och parasitär” och förutsatte, nästan axiomatiskt, att deras maktövertagande skulle leda till en rad systemskiften också i de mer utvecklade länderna. Så blev det inte. Kapitalismen visade sig både vital och livskraftig, och de fåtaliga revoltförsöken i vår del av Europa sablades skoningslöst ner.

Till detta kom att Lenin helt misstolkade den spirande demokratins innebörd i väst. I hans värld rörde det sig enbart om ”sken och bedrägeri”, eftersom de ekonomiska maktförhållandena aldrig ändrades.

Att det synsättet inte hade någon större verklighetspejl kräver inga särskilda kommentarer.

Även i bolsjevikpartiets ledande skikt fanns skeptiker: veteranerna Grigorij Zinovjev och Lev Kamenev motsatte sig Oktoberupproret in i det sista, trots Lenins envetna och slutligen smått desperata försök att rätta in dem i leden. Utanför de snävare parti- och kritcirklarna nådde tvivlet orkanstyrka. ”Det är uppenbart att var och en som tillägnat sig det allra minsta av Karl Marx teorier inte kan förespråka en socialistisk omvandling hos oss”, utbrast Georgij Plechanov, välkänd som den ryska marxismens fader och i ett tidigare skede Lenins politiske mentor. ”Den ryska historien har ännu inte malt det mjöl som socialismens vetebröd en gång kommer att bakas av.”

Under revolten i oktober fick vi se bolsjevikpartiet i rollen som ”aktivt subjekt”, medan landsbygdens bondemassor och städernas industriarbetare degraderades till objekt. Oktober-omvälvningen blev på så vis en februarirevolution med omvända förtecken. Därför kom också proletariatets diktatur ganska omgående att degenerera till en ren partidiktatur.

Den 12 november 1917 och i ytterligare tre veckor, således under den nya maktelitens överinseende, gick det ryska folket till val för att utse representanter till en ”konstituerande församling”, med andra ord till ett nationellt parlament.

Segrade gjorde inte oväntat socialistrevolutionärernas högerfalang, medan bolsjevikerna fick nöja sig med cirka 23 procent av rösterna (trots ett bara 50-procentigt valdeltagande). När de olika partiernas ombud samlades i Petrograd den 5 januari 1918, uppstod ordväxlingar, dispyter och allmänt tumult, i vilket den nya ordningen stämplades som illegitim. Detta fick den av enbart bolsjeviker sammansatta regeringen – folkkommissariernas råd – att helt sonika upplösa den konstituerande församlingen.

Dessvärre inkallades den sedan aldrig på nytt. Än mindre hölls nyval vid senare tillfällen. I detta ligger en djup och tragisk symbolik.

Med lika delar ideologisk ambition och politisk arrogans styrde oktoberrevolutionärerna nu in på den (förment) socialistiska arenan: bankväsendet och stora delar av industrin förstatligades, och på köpet knäcktes långt flera ägg än vad en omelett normalt kräver. Drakoniska presslagar infördes, mänskliga fri- och rättigheter eftersattes, och statens grepp hårdnade.

Det förhärjande inbördeskriget (1918-1920) lät inte vänta på sig. Ansvaret för detta dystra sorgespel delar bolsjevikpartiet med inhemska vitgardister och med ett helt batteri av interventionsarméer från västvärlden.

Lenin, som avled redan 1924, blev troligtvis aldrig medveten om sitt avgörande missgrepp – nämligen att proletariatets diktatur inte på villkors vis kan utövas av ett proletariatets ”mest avancerade skikt”.

Hans elitistiska organisationsmodell kontrasterar bjärt mot den klassiskt marxistiska, som betonar att ”kommunisterna inte utgör något särskilt parti gentemot övriga arbetarpartier” (Manifestet) samt att ”arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk” (Manifestet!).

Den 12 oktober 1492 trodde sig Christofer Columbus sjöledes ha nått sina drömmars Indien, men det var i stället på en av de oansenliga öarna i Bahamas han råkat landstiga. På likartat sätt förhöll det sig med oktoberrevolutionärerna: de trodde sig vara socialismens pionjärer men uppförde i själva verket ett samhälle, där staten tog kommandot över allt och alla.