Installationen av USA:s 47:e president sker 20 januari i Washington DC och Donald Trumps ”Make America Great Again” agenda har redan rivstartat, något oväntat i Grönland. Helt ogenerat har Trump tillsammans med ultrarika Elon Musk konstaterat att Grönland borde bli en del av USA. I skuggan av grönlänningarnas självständighetsivran finns strategiska intressen som Trumpadministrationen har sikte på. Förutom exploatering av naturresurser som är avgörande för att ta täten i den gröna omställningen handlar Grönlandsfrågan om möjligheten att etablera en militärbas i nära anslutning till Antarktis. Militariseringen kring Arktisområdet har intensifieratss sedan Rysslands och Västvärldens relationer försämrats. Egentligen är det inte märkligt att Trump adresserar amerikanska intressen, samtidigt har tonläget mot Danmark och Europa hårdnat och skruvats upp rejält med hot om handelstullar. Amerikanska och europeiska säkerhetsintressen har under decennier synkroniserats inom ramen för Natosamarbete, som nu är i ett formativt läge. Trump har intagit en ny kritisk hållning till det transatlantiska partnerskapet och lyft europeiska staters ansvar för sin egen säkerhet. Dessutom menar han att EU borde hitta lösningar på Ukrainakriget. Det är en ny situation som Europa inte är förberett för.
Medan europeiska statschefer försöker hantera ”Grönlandskrisen” kännetecknar Trumps hårdare diplomati ett skifte gällande hur Europa ska hanteras retoriskt. Trumps ”cowboydiplomati” karaktäriseras av budskap med syfte att dominera och visa styrka. Redan i början på 1900-talet blev Theodore Roosevelt känd för ”Speak softly and carry a big stick”. Dessförinnan var västerländsk ”kanonbåtsdiplomati” en utrikespolitisk strategi byggd på imperialistiska interventioner. Frågan är hur Trumpadministrationen kommer navigera i ett nytt internationellt geopolitiskt landskap som nu växer fram. Om konturerna av MAGA-imperialismen precis börjat ta form och testas i verkligheten, fastnade jag för Trumps formulering ”peace through strength”. Ronald Reagan uttalade det på 80-talet under kalla kriget och förmodligen har Trumpadministrationen ambitionen att bygga vidare på lärdomar från den epoken.
I boken Before and After the Fall – World Politics and the End of the Cold War är kapitel tre särskilt intressant: ”Peace Through Strength and Quiet Diplomacy – Grand Strategy Lessons from the Reagan Administration”. Intressant nog var Reaganadministrationens tysta diplomati särskilt framgångsrik och anses ha legat till grund för att avsluta kalla kriget. Reagans utrikespolitiska strategi bestod av morot och piska i form av två huvudsakliga komponenter. Tyst diplomati, moroten, handlade om förhandlingar med Sovjetunionen och var viktigt av framförallt två anledningar. För att förhindra okontrollerad eskalering och att ge USA fördelar genom diplomatiska avtal som på olika sätt syftade till att begränsa Sovjetunionen. Piskan, fred genom styrka, tog sig uttryck genom att fred skapas av styrka – ekonomisk, militär och strategisk. Reagan hade en antisovjetisk retorik utåt för att framstå som stark som kombinerades med tyst diplomati. Samtidigt som retoriska käftsmällar slungades mellan Washington och Moskva löstes kriser som nedskjutningen av Koreanska ”Flight 007” i september 1983, genom tyst diplomati.
Reagans utrikespolitiska strategi kretsade kring insikten att styrka inte går att omvandla till vinster utan diplomati. Fred genom styrka och tyst diplomati hängde därmed ihop och genomsyrade hans förhållningssätt till Moskva under hela 1980-talet. Det förbättrade även amerikansk-sovjetiska relationer och bidrog i slutändan till kalla krigets slut. Tyst diplomati skapar en tillit och respekt mellan förhandlingsparter som kan mildra eventuellt motstånd, medan hårt tonläge ofta resulterar i förnedring och att motståndet stärks. Det är lärdomar som både Trumpadministrationen och EU kan dra nytta av inför fredsförhandlingar om Ukraina.
Trump, som vill få ”diplomatiska vinster” de första 100 dagarna, skulle kunna ta intryck av Reagans tysta diplomati. Samtidigt är frågan om Trump har förmågan att avsluta det ”nya kalla kriget” som pågår eller om han bara kommer förvärra konflikterna?
Scott ritter har berättat om hur det gick till att undersöka om det fanns farliga vapen i Irak… lås in förhandlarna så de till slut får förtroende för varandra och först när de kommit överens får de komma ut… något liknande som hur studenttidningen Blandaren tillverkas. Det handlar om förtroende.
Det värsta av allt är ingen diplomati överhuvudtaget som Bidenadminstrationen anlade under fyra hemska år. Statssekreteraren Blinken åkte som den flygande intrigören omkring i Ukraina Saudiarabien Israel m fl länder och intigrerade för att skapa slukhål för Ryssland, regimechange stod med stora bokstäver i Blinkens rum. Det blev väldigt hett omkring de åren, så märkvärdigt hett att man började tala om – inte om kriget – utan om – när kriget kommer. En präst på Gotland predikade om förekomsten sv ”massgravar” på Gotland och var såna skulle ligga.
Retorik före diplomati var fyra års agenda. T o m Tyskland 1938-39-40-41 använde diplomati med sin värsta fiende Ribbentropp-Stalin-pakten, den av vänstern utskällda, var ett sätt att tona ned motsättningarna trots att resultatet blev blygsamt – ett världskrig. Diplomati är hur som helst avgörande för folket att hålla hoppet uppe om en fredlig utveckling. Hur det slutar? Ja ingen vet i förhand, inte ens diplomaten!
Jag börjar med det positiva. Mario B skrev att Donald Trump talar om ”europeiska staters ansvar för sin egen säkerhet” och att DT säger ”att EU borde hitta lösningar på Ukrainakriget. Det är en ny situation som Europa inte är förberett för”.
Om Mario B tycker att det ovanstående är nyttigt, är vi överens. ”Never let a good crisis go to waste!” Jag tycker att Donald Trump-krisen skall användas till att skapa ett europeiskt militärt block som styrkemässigt och kärnvapenmässigt är likvärdigt med Förenta staterna, och ENSAMT kan upprätthålla säkerheten i sitt område, och ENSAMT kan stödja Ukraina.
I annat har jag invändningar mot artikeln. Dels är några av MB:s utsagor diskutabla, dels finns avgörande skillnader mellan 1980-talet och 2020-talet.
Ronald Reagan och George Bush den äldre hade en piska gentemot Socialistiska rådsrepublikernas union, men piskan var inte bara att vara starkt rustad och att ha ”en antisovjetisk retorik utåt för att framstå som stark”. Den krigiska delen av Förenta staternas kalla krigföring (genom direkt inblandning eller via ombud) var verkligen hård, i Nicaragua, El Salvador, Guatemala, Grenada, Angola, Etiopien, Moçambique, Afghanistan, Iran-Irak-området, Libanon, Libyen, och Kampuchea. Kanske att Mario B syftar på detta med orden ”militär och strategisk styrka”?
För det andra och viktigaste, Socialistiska rådsrepublikernas union hängde på boxningsringens rep på 1980-talet. Det gör inte Ryska federationen nu. Sovjetunionen hade uppror inom sitt imperium i ett stort område från Elbe till Peipus. Sovjetunionen var ekonomiskt chanslöst, och hade inga ekonomiska räddare, som Ryska federationen har idag, främst Folkrepubliken Kina. FR Kina är ett 50 gånger starkare land jämfört med 1980-talet. Kalla kriget slutade för att Förenta staterna vann, inte genom överenskommelse för världens bästa.
MB skrev: ”Reagans utrikespolitiska strategi kretsade kring insikten att styrka inte går att omvandla till vinster utan diplomati.” Jag menar att diplomatin var en extra sak, och att kalla kriget vanns genom styrka och konflikt.
Fast några forskare håller med MB om att Ronald Reagans diplomatiska personlighet och vilja till fred och kärnvapennedrustning var viktigare än viljan att vinna det kalla kriget. Om det stämmer har jag denna invändning: Där finns ingen Michail Gorbatjov på andra sidan. På östsidan finns brist på god vilja, och på västsidan brist på förmåga. Vår framtid blir nog Mario B:s senare alternativ: förvärrade konflikter.