Den norska nobelkommitténs beslut att ge 2025 års fredspris till Venezuelas oppositionsledare María Corina Machado har väckt omfattande kritik. Hon lyfts fram som demokratikämpe, men hennes kopplingar till kuppförsök, sanktioner och USA:s strategiska intressen gör beslutet omöjligt att försvara. Det skriver här Gustaf Rydelius, ordförande i partiet MoD (Mänskliga rättigheter och Demokrati).
Machado har i över 20 år varit en central figur i oppositionen mot Hugo Chávez och Nicolás Maduro. År 2002 stödde hon kuppförsöket mot Chávez genom att underteckna Carmona-dekretet som upplöste landets konstitution. USA erkände kuppledaren inom timmar. Samtidigt finansierades hennes organisation Súmate av National Endowment for Democracy, ofta kopplad till amerikanska utrikespolitiska projekt.
Sedan dess har Machados linje fortsatt ligga nära USA:s intressen. Hon har samarbetat med tankesmedjor finansierade av ExxonMobil och Chevron och lovat att privatisera Venezuelas oljetillgångar, vilket skulle ge USA stort inflytande över världens största oljereserver.
Hennes politik har också bidragit till våld. Under protesterna 2014, som hon delvis ledde, dödades minst 43 personer. Samma år läckte en inspelning där hon diskuterade destabilisering och nya kuppförsök. Machado är dessutom en av de främsta förespråkarna för USA:s sanktioner, som enligt flera rapporter orsakat massfattigdom och tusentals civila dödsfall.
Hon har hyllat Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som är föremål för en arresteringsorder från Internationella brottmålsdomstolen (ICC), och stött Donald Trump – som hon till och med dedikerat fredspriset till. USA:s militära angrepp mot venezuelanska båtar har fortsatt, i regel med dödsoffer. Pete Hegseth, en av dem som drivit på denna linje, utreds nu för misstänkta krigsbrott efter uppgifter om att han beordrat att inga överlevande skulle lämnas.
Mot denna bakgrund är det oroande att Sveriges försvarsminister Pål Jonsson nyligen haft privata möten med Hegseth. När svenska och norska ledare talar om en ”regelbaserad världsordning” men undviker att markera mot dessa övergrepp, framträder ett mönster: Norden, tidigare känt för diplomati och fredsmäklande, riskerar nu att legitimera militarism. Det är en beklämmande utveckling för länder som en gång bidrog till att lösa konflikter.
Nobelkommittén har tidigare kritiserats för liknande felbedömningar. Henry Kissinger fick fredspriset 1973 trots massbombningar av civila i Sydostasien. Barack Obama behöll sitt pris från 2009 samtidigt som USA intensifierade drönarattacker och militära interventioner. Årets beslut riskerar att bli ännu ett exempel på hur priset hamnar i konflikt med sitt syfte.
Tecken på politisk påverkan finns också. I augusti 2024 skickade senator Marco Rubio – numera Trumps utrikesminister – tillsammans med andra republikanska ledare ett brev till Nobelkommittén där de föreslog Machado som kandidat. Kritiker menar att priset riskerar att legitimera ett USA-stött regimskifte snarare än fred.
När fredspriset går till en politiker med kopplingar till kuppförsök, inhumana sanktioner och militära angrepp blir det tydligt att priset alltmer används som ett verktyg i ett maktspel. Det är långt ifrån den fredsidé Alfred Nobel ville främja.
För att fredspriset ska återfå sitt förtroende krävs en oberoende granskning av nomineringsprocessen. Nobelkommittén behöver visa att priset återigen kan stå fritt från politisk påverkan och vila på det moraliska ansvar Alfred Nobel avsåg.
Gustaf Rydelius
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Oavsett vad man anser om Venezuelas kommunistiska parti, så har de alltid en intressant vinkel på problemet. Här en intervju med dess ordförande.
”Oscar Figuera (PCV): Det behövs ett politiskt alternativ som avvisar utländsk intervention och Maduros fortsättning
Från Contrapunto
Tisdag, 09/12/2025, 06:49
Oscar Figuera, generalsekreterare för Venezuelas kommunistiska parti (PCV), menar att det måste byggas upp ett politiskt alternativ som skiljer sig både från Nicolás Maduro och från María Corina Machado, för att ge landet möjligheter till utveckling med respekt för nationell suveränitet.
Som medlem i Venezuelas kommunistiska parti, känt som PCV-Dignidad, säger han att man inte får tillåta att man i namn av att försvara nationell suveränitet offrar respekten för de mänskliga, politiska och sociala rättigheterna.
”Kampen mot imperialismen får inte få oss att tappa ur sikte vilken roll regeringar som Nicolás Maduros spelar, som med en bedräglig politik talar om socialism, revolution och bolivarianism, medan de trampar på och massakrerar folkets rättigheter”, säger Figuera.
I den legendariska PCV-lokalen på hörnet av Cantaclaro i socknen San Juan i Caracas, samtalade vi med Oscar Figuera om den politiska situation som landet upplevt under 2025.
– 2025 har varit ett år präglat av osäkerhet och instabilitet. Vad är din sammanfattning som ledamot? Vad framhäver du mest politiskt?
– Som ledamot måste jag säga att nationalförsamlingen i själva verket är en plats där man inte respekterar själva rätten att vara ledamot, ett uttryck för folkets vilja. Ett rum där varje avvikande åsikt inte respekteras. Det går så långt att en oppositionsledamot som vi kallar ”samarbetsvillig opposition”, när ett avtal om Iran skulle godkännas, gjorde en referens till kvinnors rättigheter. Då krävdes det att hans inlägg skulle strykas ur protokollet. Det är en ledamots rätt. Till den nivån går det.
”I mitt fall har jag inte rätt att yttra mig. Så det jag gör är att gå till församlingen och avstå från att rösta i frågor som vi i regel inte känner till – vi vet inte innehållet i lagarna. Jag gör det för att det ska finnas en notering om att det inte råder enighet. När något röstas igenom enhälligt är det vanligtvis för att jag inte är där, av någon anledning”, förklarade Figuera.
Han menar att ”Nationalförsamlingen är ett utrymme för kontroll, legitimering av politik, kränkning av rättigheter och godkännande av lagar som uteslutande följer regeringens linje, en linje som framställs som demokratiska framsteg men i praktiken är inskränkningar av demokratiska friheter.”
”Nyligen godkände de regler som leder till social kontroll av befolkningen med hänvisning till det verkliga hotet utifrån, men i stället för att bidra till intern demokratisering ger det dem möjlighet att bygga instrument för större intern kontroll”, säger Figuera.
Det externa hotet
Han tillägger att ”det verkliga och konkreta utlandshotet används av Nicolás Maduros regering och alla statliga institutioner under hans kontroll som en ursäkt för att fördjupa repressionen, fördjupa regeringens auktoritära karaktär, fortsätta att kränka mänskliga och sociala rättigheter, fortsätta förstöra löner, sociala förmåner och arbetstagares rättigheter. Det vill säga att fortsätta kränka konstitutionen.”
”Vi kan säga att en av årets kännetecken är den fortsatta och fördjupade kränkningen av Venezuelas bolivarianska republikens konstitution, och den ökade auktoritära karaktären hos Nicolás Maduro Moros illegitima och olagliga regering”, säger han.
– Varför säger du att den är olaglig?
– Olaglig därför att den 28 juli 2024 hölls en process där vi aldrig fick veta resultaten. Valmyndigheten (CNE) fullföljde inte sitt uppdrag. Deras roll ersattes av andra statliga organ som inte hade någon rätt att godkänna obefintliga resultat. Därför är Nicolás Maduro en de facto-president som svors in den 10 januari utan att det fanns valresultat från CNE. Det gör honom olaglig.
– Varför säger du att den är illegitim?
– Den är illegitim därför att det massiva folkliga motståndet mot regeringen fortsätter växa, även i ett så svårt läge som det vi lever i, där det egentligen borde finnas en patriotisk enhet inför hotet om aggression.
”Inte ens i denna situation finns någon nationell eller patriotisk enhet runt Nicolás Maduro eller hans regering. Därför är han både olaglig och illegitim”, säger Figuera.
– Om det stämmer… varför sitter regeringen kvar? Vad har saknats från oppositionens eller folkets sida för att skapa förändring?
– Vi talar om en demokratisk förändring. Det måste vara en förändring baserad på konstitutionen, och vi hoppas att den sker fredligt. Politiska maktkamper innebär alltid våld, men vi vill undvika att vårt folk, som redan lider, ska hamna i totalt kaos eller allmän våldsamhet.
”Vi förespråkar en demokratisk, fredlig och folklig utväg där folket spelar en huvudroll och där konstitutionen är en självklar referenspunkt.”
Styrka och splittring
– Vad har saknats?
– Man måste erkänna att regeringen bedrivit en politik för att splittra den sociala och folkliga rörelsen och vänsteraktörer. En repressiv politik, en politik av förföljelse, terror och hot. Förra året arbetade vi för att bygga den Demokratiska Folkliga Fronten, och hela vårt arbete – inom lagens ram – bemöttes med fientlighet.
– Hur märks det?
– Enrique Márquez sitter fängslad, kidnappad, utan att man ens vet vad han anklagas för. Han får inte ens försvara sig. María Alejandra Díaz tvingades söka asyl på en ambassad och lämna landet. Juan Barreto kidnappades i sitt hem och hindrades från att lämna det. Jag själv blev smutskastad i statliga medier och ständigt anklagad för att vara CIA-agent.
Han framhåller att även den fackliga rörelsen ”har angripits”, vilket försvårar medborgarnas handlande.
”Fackföreningar och andra grupper organiserade ett nationellt möte förra torsdagen (04/12/2025) där man skulle presentera ett manifest. En vecka före mötet fängslade man ledare från Venezuelas Arbetarkonfederation (CTV) som deltog i det initiativet. Man fängslade ordföranden för byggnadsfacket. Det var kidnappningar snarare än arresteringar.”
Detta skapar skräck bland aktivister:
”Det finns de som fortsätter stå fast, men andra börjar nu reflektera över sin säkerhet. Regeringen använder förföljelse, terrorism och repression för att slå mot processer av kraftsamling, enhet och organisering som skett inom arbetarrörelsen och den politiska vänstern under de senaste två åren.”
Utöver detta finns ”de interna skillnaderna om hur verkligheten ska analyseras”, vilket lett till stor splittring bland regeringskritiska grupper.
”Den demokratiska rörelsens splittring, tillsammans med regeringens terrorpolitik och förföljelse, har förhindrat att det byggs upp en samlad kraft som kan ställa upp ett alternativ till de två polerna i den nationella katastrofen.”
– Var finns dessa två poler?
– För oss är de två polerna: den som leds av Nicolás Maduro och den som leds av María Corina Machado, som förespråkar militär intervention. Ingen av dem erbjuder en väg framåt för det venezuelanska folket. Vi måste bygga ett alternativ som gör det.
– Hur bygger man detta alternativ?
– Man måste utlysa nya presidentval. Om CNE inte gav resultat, om processen aldrig avslutades och om folk inte längre tror på det, då krävs nya val.
– Kan processen gå bortom vänstern? Bortom PCV:s marxist-leninistiska syn?
– Vi har sagt att vi måste arbeta för den bredaste enheten, även utanför vänstern.
– Vad är gränserna?
– Gränserna är att hålla avstånd från de två ansvariga för nationens katastrof: varken med Nicolás Maduro och hans plan för nationell förstörelse, eller med María Corina Machado som vill ha en invasion. Vi samtalar med alla som inte står bakom dessa två extrempunkter och som vill arbeta för en demokratisk, folklig och konstitutionell lösning.
– Vilket ansvar har PCV för landets situation? Ni stödde Chávez och senare Maduro. Var det ett misstag?
– Alla har ansvar. Vissa mer, andra mindre.
– Var det ett misstag att stödja Maduro?
– Med tanke på hur verkligheten utvecklats: självklart! Historien visar att det var ett misstag. Vid den tiden trodde vi att hans bakgrund inom vänstern gav möjlighet till en mer inkluderande process. Han sa själv till oss: ”Jag är inte Chávez, jag bjuder in alla.” Det var hans första budskap, men senare blev han mer auktoritär än någon annan.
Inför hans andra val presenterade vi villkor för att stödja honom – 20-punktsprogrammet för att hantera krisen. Maduro kom till vår lokal här och det var det som övertygade partiet att stödja honom. Men inget av det genomfördes.
Figuera tillägger att inför parlamentsvalet 2020 hade PCV redan brutit med regeringen och dragit en tydlig gräns.
– Vilka är PCV:s kortsiktiga åtgärder för att främja förändring?
– Vi arbetar med andra grupper för att bygga ett politiskt alternativ som varken innebär Maduros fortsättning vid makten eller utländsk intervention. Det innebär att ett brett spektrum av grupper måste enas och formulera ett politiskt förslag där valet blir en central fråga.
– Hur ser ni på det externa hotet?
– Vi avvisar helt all form av utländsk intervention. Hotet från den amerikanska imperialismen gäller inte bara Venezuela – de vill återuppliva Monroedoktrinen, enligt vad de själva sagt.
”Vi måste driva ett motstånd mot amerikansk militär närvaro i Karibien eller från andra stormakter. All intervention i Venezuela eller andra länder måste fördömas.”
Han betonar att kampen mot imperialismen inte får dölja Maduros regerings roll:
”De talar om socialism, revolution och bolivarianism, men trampar samtidigt på folkets rättigheter och är beredda att ge efter för USA om de får stanna vid makten.”
”De är inga garanter för suveräniteten. Förändringen måste vara demokratisk, folklig, konstitutionell, valbar och suverän”, avslutar Figuera.
Valet av Maria Corina Machado som årets fredspristagare 2025 är ett subjektivt val baserat på den norska nobelkommitténs egna känslor, åsikter, upplevelser och personliga perspektiv, snarare än från fakta eller en universell sanning. Det är färgat av individer och är inte bevisbart, till skillnad från det objektiva som är baserat på mätbara fakta.
Konstigt inlägg, Olof L! Vad är det som behöver ”bevisas” om norska nobelkommittén? Det är väl uppenbart att den företräder en POLITISK uppfattning i linje med USA-imperialismen när man bestämt att ge priset till folk som står helt i dess intresse. Kissinger, Obama m fl t ex!
Dennis Zackrisson!
Det är inte riktigt sant att norska Nobelkommittén väljer pristagare med imperialistisk inställning! Kommittén ska enligt Alfred Nobels testamente utse pristagare som verkar för fred och uppfyller testamentets kriterier, och har historiskt valts för att Norge var mer fredsengagerat än Sverige, men det finns kritik och försök att påverka kommittén som med Sydkorea och Nordkorea vid situationen fredspriset år 2000, vilket visar på spänningar. Kommittén är inte immun mot politik.
Kristian Berg H!
Jag har inte påstått det du säger, men kan se en politisk tendens i kommitténs agerande. Det blev särskilt tydligt i år!
Dennis Zackrisson!
Tack för att du hörde av dig till mig. Jag förstår att din kommentar riktades till någon annan av skribenterna här. Du har inte påstått någonting riktat till mig, vilket jag redan förstod från början. Det var redan tydligt igår när kommentaren riktades till Olof L, där din text säger ”konstigt inlägg Olof L”. Dennis Zackrisson är helt oskyldig i detta sammanhang. Jag har ofta läst vad du skrivit genom åren, och att det är uppskattat från min sida Dennis Z.
Till Olof Landin!
Tack för att du gav mig en slags inspiration för att skriva.
Machado tvekar inte, ”Venezuela är redan ockuperat av Ryssland, Iran, Hizbollah, Hamas och olika colombianska guerillagrupper som kontrollerar 60 procent av landet”? Så om USA invaderar så gör det inget? Lite bevis för detta hade ju inte skadat, eller är källan Trump? Aldrig tidigare i historien har lögnen fått dominera så totalt i våra medier och politiska institutioner.
Venezolanerna själva verkar inte överdrivet entusiastiska över en möjlig invasion. Datanálisis har gjort 1.200 intervjuer med ungefär 3 procent felmarginal och kommit fram till följande: (november 2025).
1. 55 % av venezuelaner motsatte sig en utländsk militär attack (alltså invasion eller angrepp)
2. 23 % skulle stödja en sådan intervention
Att 23 procent skulle stöda en invasion är en hög siffra, men inte omöjlig, Maduro och Trump har verkligen lyckats sänka landet men en regim ledd av Machado med stöd av Trump är ett skräckscenario, bara tanken på att Machado skulle påbörja en jakt på ryssar, iranier, Hizbollah och Hamas i Venezuela skrämmer. Vilka kommer att förföljas när man inte hittar dessa spöken?