Min väderbitna pappa var en utpräglad friluftsmänniska, älskade att vistas utomhus. Och att röra på sig. I detta misstänker jag ett mått av rastlöshet. Vilket också inkluderade det ständiga fixandet med ett och annat. Sitta stilla, rakt upp och ner med armarna i kors, inget för honom. 

Om vintern skidåkning. Jag minns en gemensam kvällstur i ett nyöppnat elljusspår – stort och märkvärdigt på den tiden! – i Högbo Bruk utanför Sandviken. Numera (”elkrisen” kanske innebär en återgång till naturtillståndet) ”konstsnöspår”. Pay and ski på skyltar, anglifierat.

Hej, vad det gick! Inte kunde jag hänga på den hurtfriske, armstarke fadern när han med kraftfulla stavtag försvann bakom ett granbeklätt krön. Och var som uppslukad av jorden.

Aktiv inom Skid- och friluftsfrämjandet. Stugfogde uppe i Kungsberget, där främjandet ägde en enkel träkåk och mark de förhandlat till sig av en storbonde. Skidspår drogs, utförsåkning med lift tillhandahölls. 

Den senare en tämligen ålderstigen och högljutt knirrade sådan i en inte alltför brant backe. Strax utanför stugan där medhavd korv kunde grillas vid brasan, medan man stelfrusen värmde sig. Sunkist och små russinpaket att inhandla för en spottstyver.

Stugfogden skulle tro att han drömde om han skådade dagens Kungsberget. Flott och modärnt, rena österrikiska alperna. Hus och lägenheter för fjollträskare med jobbskatteavdrag att köpa dyra andelar i. Afterski med grogg och ett av de coverband det går tretton på dussinet av.

Kungsbergets ansiktslyftning speglar ännu en samhällsförändring bort från det gamla Sverige. Ett Sverige jag önskade tillbaka, om ni frågar mig. Förresten tror jag inte att det heter Skid- och friluftsfrämjandet längre, vågar dock inte ta reda på det via Google. Jag vill inte veta. 

”Snart tar döm väl bört prickarna på Böförs också”, som Karlskogabon befarade. 

Min syster ärvde friluftsgenen. Milslånga cykelturer tillsammans med maken, båda i träningsoveraller. Men drabbad av sarkom som bröt ned kroppen. I generna från pappa fanns även kräftan. Liksom från mamma, som inte delade pappas utomhusläggning.

Själv har jag fullkomligt älskat att raskt promenera, sträcka ut. Hur länge och långt som helst. På apostlahästarna ”kartlagt” metropoler som Paris och Boston. Men någonting hände med min lekamen under den stentuffa behandlingen mot dödshotande mantelcellslymfom. 

Åldrandet (”att åldras inget för mesar” som Bette Davis erfarenhetsbaserat yttrade) har väl lagt lök på laxen. Balansen inte den bästa. Från och till använder jag stav. 

Det lustfyllda i promenerandet är helt borta. Nu tvingar jag mig mer eller mindre ut på dagliga promenader, mäter steg och aktiv tid. En avsevärd försämring av livskvaliteten. Jag försöker att mentalt hantera nedsattheten, vad har jag för val? Tycka synd om mig själv?

Men så, att få kliva upp till en höstmorgon här i Tversted! Vesterhavet i fjärran, blicken söker sig mot eviga vågor och stannar gärna. Långskaftat gräs vajar. Hjortarna betar stillsamt. Kvinna med glad hund utan snor passerar på grusvägen.

Kaffebryggaren puttrar. Ingen morgon-TV som annars i Sverige, inget stör sinnets välbehag. Låter jag bara bli smartfånen, svårt förstås undvika det, inga rapporter om krig och elände. 

En gudabenådad morgon, om än tillfälligt regn och rusk. Jag känner stor tacksamhet över att få leva en dag till. Längre än så försöker jag att inte tänka. En dag i taget. Denna dagen ett liv. Och som det uppmanas på Sara Lidmans gravsten: Lev!

Och, jovisst, nog ska jag upp på apostlahästarna även denna dag! Krøyerland anropar.


Bild: Skidåkning vid Kungsberget på 30-talet (Järbo Hembygdsförening)

Föregående artikel40 ÅR SEDAN ”U-2-EPISODEN” UNDER VATTEN
Nästa artikelSergei Lavrovs påpekanden vid debatten i FNs generalförsamling den 24 september år 2022
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

5 KOMMENTARER

  1. Den armstarke skidåkande pappan. Ja, så såg pappor ut även i min värld. Papporna som varit i beredskapen, var arbetsamma och kunde bygga ett hus. (Jag minns att Gun Kessle en gång uttryckte förvåning över karlar som inte kunde bygga ett hus och laga en bil.)

    Att hålla jämn fart i skidspåren med dessa pappor var inte att tänka på. Jag har skrivit om dem i en artikel här på lindelof.nu.

    Alltså Lasse E, tack för din berättelse.

    Ps
    Att ha uppmaningen Lev! på en gravsten är ett starkt ställningstagande. Och lycklig är jag som har mormor och morfar vilande i sina gravar strax bredvid Sara Lidmans på den vackra kyrkogården i Österjörn.
    Ds

  2. Lev! på Sara Lidmans gravsten, ja hon tänkte stort med perspektiv, inte på sig själv. Signalerar bortom graven finns liv.

    Min egen tanke om kroppsövningar är att hålla kroppen igång. Det är helt nödvändigt för livslågan jag har alltid tränat mest för mitt mående. Tävlat lite motionslopp och som ung i sommar och vinteridrotter som gett mig jättemycket upplevelser och självkänsla som barn. Idag stöttar jag barnbarn att idka fotboll som nu är på tapeten. I morse första hemmamatchen för 9-åringen i fotboll och jag var supporter. Viktigt att sympatisera med hennes aktivitet. Hon är snabb och tävlingsmedveten. Ändå bara lek och skoj.

    Själv är träning för mig centralt och livsuppehållande.

  3. Jag trodde citatet ”att åldras inget för mesar”, kom från Kristina Lugn. Men hon kan naturligtvis också ha yttrat något i den vägen. När jag slog på citat av Kristina L fann jag en del andra rätt bra:

    Jag är så lycklig att jag skulle kunna skriva ett operalibretto på fem minuter.
    Majvor i pjäsen ”Stulna juveler”, 2000
    ________________________________________
    Jag är nog bara en avart
    av den borgerliga kulturens allra
    sämst heminredda krukväxter.
    Ur ”Hundstunden” 1989
    ________________________________________
    Du ska inte få
    ärva någonting
    alls av mig.
    Men du ska få
    alla pengarna.
    Ur ”Hej då, ha det så bra!”, 2003
    ________________________________________
    Det finns inget så lättexploaterat
    som människors ensamhet.
    Det är det som är grunden för hela min affärsverksamhet.
    Ur ”Hundstunden. Kvinnlig bekännelselyrik”, 1989

  4. Skid och friluftsfrämjandet finns kvar och firar i år 130 årsjubileum. Från början hette det bara Skidfrämjandet, men nu bara Friluftsfrämjandet eftersom man har så mycket annan verksamhet, t ex långfärdsåkning på skridskor som jag har sysslat med. Friluftslivet har för mig blivit ett andringshål för att överleva med bibehållen mental hälsa i en värld som blir allt galnare.

    Jag har flera gånger testat isarna i dina hemtrakter, både Storsjön och Öjaren är mycket trevliga sjöar att skrinna på om isgudarna är nådiga.

    Men stränderna på Jylland är säkert fina de också fast de aldrig fryser till.

    En glad kommentator med ledarkollega utanför Hargshamn
    En glad kommentator med ledarkollega utanför Hargshamn

  5. Tack för upplysningen, Lasse! Jo, Nordjylland är fint. Speciellt här i den trakt jag döpt till ”Krøyerland” efter Søren Krøyer. (Årliga besöket till hans grav i Skagen, 3,5 mil bort, igår.) Och jag känner, mer än någonsin, att här skulle jag kunna slå mig ner för gott. Men snart mot Sverige igen. Därefter en tur till Berlin, men tvekar litet eftersom det talas om nya restriktioner som en följd av att coviden ökar igen. Känner som du: ”en värld som blir allt galnare”. Det har varit skönt att tillbringa en månad här med Vesterhavets vågor i fjärran. Men inte har jag vänt världen ryggen. Ty som Göran Palm skrev: ”Världen ser dig.”

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.