From MAD to Madness

Hiroshima en månad efter bomben. Bild Stanley Troutman
Bokens författare Paul H. Johnstone (1903-1981).

Paul H. Johnstone arbetade från 1949 under två decennier i Pentagon som civilanställd expert. I sina memoarer berättar han om hur diskussionerna fördes i Strategic Weapons Evaluation Group (WSEG) som hade till uppgift att bedöma konsekvenserna av det kärnvapenkrig som man förutsatte skulle föras mellan USA och Sovjetunionen. Han behandlar tiden fram till våren 1962, när gränsen mellan Västberlin och Östberlin hade stängts den 13 augusti 1961, men Kubakrisen i oktober 1962 ännu inte inträffat.

Men för att börja några år tidigare så hade Johnstone under andra världskriget tjänstgjort två år i Indien och på Ceylon. Han återvände mot slutet av år 1944 till USA där han blev engagerad i en grupp som skulle planera ockupationen av Japan. En teori, kallad Morgenthauplanen, menade att vissa länder och folk bara var våldsamma till sin natur och med lämpliga medel måste hållas på mattan. Den presenterades av USA:s finansminister Henry Morgenthau den 2 september 1944 och skulle tillämpas på Tyskland efter ockupationen. Landet skulle avindustraliseras och befolkningen syssla med jordbruk och boskapsskötsel. Dessutom läras att klara sig med betydligt mindre matransoner än tidigare.

De flesta i den grupp där Johnstone arbetade insåg att Morgentauplanen inte var genomförbar i Japan och då högste chefen Joe Fowler inte lyssnade på deras protester lämnade Johnstone arbetet i protest. Varken i Tyskland eller Japan realiserades planerna fullt ut men Johnstone skriver att ”de i höga positioner som hyllat planen utan ifrågasättande fortsatte karriären uppåt”.

När atombomber fälldes över Hiroshima den 5 augusti 1945 och över Nagasaki den 9 augusti förändrades förutsättningarna för kommande storkrig. Höga amerikanska militärer, bland dem general MacArthur, som senare önskade atombomba Kina under Koreakriget, var emot användning av bomberna mot icke militära mål. Japan var redan besegrat och hade uttryckt sitt intresse för att förhandla om villkoren för kapitulation. Mitt under Potsdamkonferensen i juli 1945 hade president Truman nåtts av meddelandet att Trinity test, den första atombomssprängningen, hade lyckats och han meddelade sin statssekreterare James Byrnes: ”Nu kan vi lyckas med vad som helst”. Bombningarna av Hiroshima och Nagasaki gjordes sedan av politiska och inte av militära skäl.

Sensommaren 1949 började Johnstone sitt arbete på det nybildade Air Targets Division of the Directorate of Intelligence i Pentagon. Den förhärskande meningen i Pentagon var nu att Ryssland när som helst kunde gå till angrepp. Det underströks av de emigranter som kommit från centraleuropa och nått olika positioner inom amerikansk politik. Vid årliga genomgångar visades kartor över hur Rysslands inflytande, markerat med rött, ökade år från år med början år 1938 och framåt. Den röda färgen bredde ut sig över de baltiska staterna och delar av Polen. Därpå över de europeiska satelitstaterna samt Jugoslavien och Albanien. Vidare österut över Kina och Nordkorea och ner över franska Indokina.

Verksamheten var uppdelad i fyra avdelningar: Uppskattningar, Mål, Behov och Taktik. Johnstones arbete började i en grupp som skulle beräkna skadorna vid användning av atombomber. Man tog hänsyn till skador orsakade av tryckvågen och av värmestrålning. Från början räknade man inte med skador av gammastrålning och radioaktivt nedfall då dessa faktorer hemlighölls ända fram till år 1955. Men så småningom växte medvetenheten om de omfattande skador atombomber förorsakar och Johnstone tog upp frågan om hur de överlevande kunde fortsätta samhällslivet. Han började en omfattande studie av hur ett omfattande kärnvapenkrig skulle påverka ett samhälle och kom fram till slutsatsen att vid 40% dödade hade man nått en brytpunkt. Då räckte inte längre hjälpresurserna från de överlevande 60% för samhällets behov.

Johnstone ansåg det vara viktigt att göra en detaljerad studie av effekterna av ett tänkt kärnvapenanfall på en verklig amerikansk stad. Men fick beskedet att tänkta skador på det egna landet absolut inte fick tas upp. Pentagon ville inte att det väcktes ett obefogat intresse för vad som kunde hända det egna landet.

I stället gjordes en stor studie över konsekvenserna av ett fullskaligt kärnvapenanfall mot Sovjetunionen och deras tänkta allierade. Man gick igenom alla stora befolkningscentra och viktiga industrier som borde anfallas och beräknade hur stora skadorna skulle bli vid ett förstaslag från amerikansk sida. Man räknade med att 40% av Rysslands befolkning skulle dödas. Samtidigt skulle Ryssland ha vissa möjligheter att slå tillbaka men det skulle bara drabba 25% av USA:s befolkning och samhället skulle kunna leva vidare.

Men när åren gick och nya avancerade vapen utvecklades, som kärnvapenbärande ubåtar, minskade möjligheten till ett avgörande förstaslag mot motståndaren. Man började tala om Mutually Assured Destruktion. En förvissning om att båda staterna alltid hade en möjlighet att samtidigt slå ut den andra. Förkortat MAD vilket givit namnet till boktiteln From MAD to Madness. Från Ömsesidigt Garanterad Förstörelse till Dårskap.

Bokens sista kapitel handlar om Berlinkrisen 1961 som Johnstone fick i uppdrag att analysera. Bakgrunden var flykten av utbildade och kompetenta yrkespersoner från Östtyskland till Västra Berlin. På något sätt måste Östtyskland stoppa denna åderlåtning av samhället och ett sätt var att kräva att hela Berlin skulle ingå i Östtyskland. USA, Frankrike och Storbritannien som administrerade var sin ockupationszon i Berlin var helt emot denna lösning och diskuterade motåtgärder.

Juni 1961 var motsättningarna så stora att Kennedy gav JCS (Joint Chiefs of Staff) i uppdrag att göra en snabbutredning av vad ett kärnvapenkrig med Sovjetunionen skulle innebära. Om angreppet skedde med full kraft skulle 295 sovjetiska städer angripas med 54% döda bland den totala befolkningen. Samtidigt skulle 78 kinesiska städer angripas varvid 16% av Kinas befolkning skulle dödas.

Morgonen den 13 augusti år 1961 på Potsdamer Platz, Berlin. Foto Henrik Linde

Lördagen den 12 augusti 1961 kom jag till Berlin och tidigt på morgonen söndagen den 13 augusti kunde jag på Potsdamer Platz se östtyska soldater arbeta med att stänga gränsen till den sovjetiska zonen i Berlin. Jag hade givetvis ingen aning om förspelet till dessa aktiviteter och greps av förfäran. Hade jag känt till USA:s ”worst case scenario” skulle jag i stället kunnat känna lättnad över att ett hotande storkrig hade avvärjts.

Paul H. Johnstones memoarer From MAD to Madness publicerades år 2017 på Clarity Press.

Oktober 1981 kallade familjen hem Paul H. Johnstones dotter Diana Johnstone till USA från hennes vistelse i Paris. Fadern, som låg för döden, hade handskrivit sina memoarer och var angelägen att de skulle publiceras. Diana lovade att hon skulle ordna det, men först trettiofem år senare fick hon dem utgivna av Clarity Press.

En mindre del av bokens innehåll har jag nu berättat om. Men den innehåller så mycket mer. Boken ger en inblick i hur arbetet bedrevs i Pentagon, USA:s mest gåtfulla byggnad. Med många uppskattande beskrivningar av medarbetare och mindre smickrande karakteriseringar av höga militärer och politiker i USA:s mångfacetterade samhälle.

Den amerikanske nationalekonomen, författaren och kolumnisten Paul Craig Roberts gör i sitt förord en jämförelse mellan, vad som hände under Johnstones år i Pentagon, och USA:s politiska utveckling därefter och drar slutsatsen: ”Compared to the care taken during Paul Johnstone’s era, Washington today appears to be insane.” (I jämförelse med den omsorg som togs under Paul Johnstones tid, framstår Washington idag som sinnessjukt.)

I sitt förord berättar Diana Johnstone om faderns uppväxt och hans påverkan av politiken under Franklin D. Roosevelts tid. Hans släkt kom från jordbrukare men själv ägnade han sig åt akademiska studier och skrev en doktorsavhandling Turnips and Romanticism. Han blev sedan en i hjärntrusten, bestående av både män och kvinnor i Department of Agriculture. Så kom kriget som ändrade allt. Han kom till Bureau of Economic Warfare, vilket blev ett första steg på vägen till Pentagon.

Diana Johnstone tar i sitt efterord DOOMSDAY POSTPONED? upp den nuvarande allvarliga utvecklingen med amerikanska kärnvapen placerade allt närmare Rysslands gränser. Politiskt har USA lämnat teorin om ”Mutually Assured Destruction” och menar i stället att man nu har en förstaslagsförmåga som garanterar att man vinner ett kärnvapenkrig. Till detta har Diana Johnstone följande avslutande kommentar:

”USA:s världshegemoni visar själv att den är ouppnåelig. Valet är grundläggande. Att följa teorin för absolut dominans leder mot absolut förstörelse. Erkänn i stället det verkliga förhållandet och arbeta för första gången med att bygga en fredlig internationell värld med andra nationer som partners i stället för vasaller eller fiender. Att arbeta seriöst för kärnvapennedrustning skulle bli både en symbol och en bas för att bygga en ny värld baserad på samarbete i stället för fruktan.”

... är läst 654 gånger!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.