Tyskt universitet
”Varför går det en polis här?”
”Hysch, det är ju han som blivit professor efter Einstein.”
Teckning av Ragnvald Blix i GHT den 31 mars år 1934.
Standardverket om det tyska rättsväsendet under nazismen har nu utkommit på svenska. En bok på nära femhundra sidor med ett format som får mig att tänka på en bibel. Som en sådan framstår den också innehållsmässigt när den går igenom de tyska juristernas trosföreställningar och agerande. Först med en kort inledning om förhållandena under Weimarrepubliken och sedan med en detaljerad genomgång av vad som hände under nazismen åren 1933 till 1945.
Jag fastnar genast för kapitlet ”Nazistisk rättspraxis” (sidorna 89 till 107) som på ett noggrant och tydligt sätt går igenom hur rättstillämpningen i Nazityskland utvecklades till att bli helt godtycklig. Givetvis med Adolf Hitler som initiativtagare och beslutsfattare för alla viktiga ställningstaganden, men med den tyska juristkåren som följsamma och tacksamma medlöpare.
Fotomontage av John Heartfield år 1936.
År 1932 avlägsnades mycket snart 120 av de 378 personer som hade undervisat vid de juridiska fakulteterna i Tyska riket. De flesta av rasmässiga skäl. Dessa ersattes av yngre personer med ”nationell inriktning”. De flesta av dessa var knappt fyllda trettio år och behöll sina lärostolar till slutet på 1960-talet. Den norske tecknaren Ragnvald Blix, som under kriget levde i Sverige och varje vecka medarbetade med en teckning i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning under namnet Stig Höök, uppmärksammade redan i mars 1934 detta i en teckning.
Principen ”inget straff utan lag” ersattes av målsättningen ”inget brott utan straff” där vad som ansågs vara ett brott kunde definieras när frågan blev aktuell. Det vill säga den tidigare förutsägbara rättvisan ersattes av en helt oförutsägbar orättvisa. Denna nya ordning definierades helt kort som ”Materiellt rättsvidrigt handlande är handlande mot den tyska nationalsocialistiska världsåskådningen”.
Denna ”skyddsrätt” öppnade för ”att rena samhället från mindre värdiga människor” som kunde vara ”degenererade kriminella” eller de som drabbades av ”Eutanasikampanjen”. Och som så småningom skulle drabba de judiska och romska folkgrupperna.
Boken fortsätter sedan med en tredje del ”Fortsättningen” som inleds med kapitlet ”Sammanbrott och återuppbyggnad” som tar upp vad som hände efter krigsslutet. Som avslutning kommer så ett kort kapitel ”Försök till förklaring” som tar upp hur viktig juristkårens medlöperi var för den nazistiska statens aktiviteter och hur man i ”bearbetningen av det förflutna” försöker bagatellisera detta faktum.
Intressant!
Kolla också Sebastian Haffner, En tysk mans historia, som skildrar samma utveckling i självbiografisk form. En enastående bok.
Här en artikel om Haffners En tysk mans historia från juli 2016. En bok som fascinerade mig.
Efter stora Nürnbergrättegången blev det 12 s k Nachfolgeprozessen varav en mot juristerna. Inte helt oväntat var det juristerna som klarade sig bäst i dessa rättegångar.
Roland Freisler hette väl den mest brutale och högljudde domaren som gormade åt precis alla vittnen (den domstolen lyssnade inte och aldrig). Det märkliga slutet för honom att han dog av en engelsk flygbombskampanj på väg till jobbet. Den gamla ramsan ”att advokater kommer inte till helvetet, de kommer därifrån” passade väl som allra bäst på just denne otäcke Freisler.