JAG LÄSER I en stor debattartikel i Dagens Nyheter, som följs upp i Svenska Dagbladet och andra tidningar, om rapporten Kartläggning av hat och hot mot det civila samhället, att ”det civila samhällets” organisationer och medlemmar utsätts för trakasserier, hot och våld. Det låter oroande.
Det är den statliga ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor” (mucf) som på uppdrag av regeringen har undersökt saken och funnit att 22 procent någon gång har utsatts för ”våld, skadegörelse, stöld, hot eller trakasserier” på grund av sitt engagemang, 13 procent det senaste året.
Det presenteras okritiskt i pressen som en larmrapport som blottar allvarliga missförhållanden. Medborgare, som i egenskap av organisationsmedlemmar vågar säga sin mening blir utsatta för trakasserier, hot eller fysiskt våld av meningsmotståndare. Men är det man funnit med denna enkätundersökning något att uppröras över? Jag är mycket tveksam.
Det finns mycket att undra över här. Vad menas med trakasserier och hot? Vad menas med civilsamhälle? Hur har undersökningen genomförts? Enkät, svarsfrekvens…? Hur skulle jag svarat om jag i egenskap av medlem i föreningen Folket i Bild/Kulturfront blivit utvald?
Myndighetsforskning
Först något om vad denna myndighet är och om dess historia. Den ligger i Växjö, har cirka 100 anställda och har en lång historia. Dess ursprung är från 1954 då ett litet kontor startades med uppgift att fördela statsbidrag till ungdomsorganisationer, efter riksdagens beslutat om sådana bidrag. 1959 fick den namnet ”Statens ungdomsråd”. 1976 blev det en statlig myndighet. 1994 utvidgades verksamheten och blev till ”Ungdomsstyrelsen”. Det var i samband med att en ny ”ungdomspolitik” infördes. Denna politik slog till exempel fast att ”ungdomar skulle ha inflytande för att de var en resurs för samhället”. 1995 gick Sverige med i EU, då slogs det fast att ”ungdomar skulle få organisera sig självständigt – alltså inte låta sig styras av äldre”. Myndigheter växte nu kraftigt och fick fler arbetsuppgifter, bland annat EU-projektet ”Ungdom för Europa” (Youth for Europe), som i stor utsträckning är EU-propaganda riktat till ungdomar. 2014 blev det så ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor” (mucf – med gemener!). Och nu tillkom också de så kallade ”cvivilsamhällesfrågorna”. Man skulle ”undersöka civilsamhällets villkor och sprida kunskap till andra”. Men vad betyder det?
Folkrörelsedemokratin försvann
Den här myndigheten och dess nya rapport är en närmast övertydlig illustration av en samhällsutveckling som länge varit mycket oroande. Bengt Göransson var inne på detta i den stora demokratiutredningen 1997 med sin slutrapport 2000. En av huvudområdena var just ”förändringarna i den offentliga sektorn samt utveckling inom folkrörelserna”. Bengt Göransson åkte land och rike runt och talade om den hotande förvandlingen av det folkrörelsedemokratiska samhället till ett klientsamhälle. Men inga makthavare brydde sig. Många i hans publik av vanliga folkrörelsemänniskor nickade instämmande, men ingen förmådde sätta emot den redan långt gångna utvecklingen.
Redan på 1990-talet hade de ursprungliga folkrörelserna; arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen sedan länge tappat sin ungdomsverksamhet och därmed sin återväxt. Men i det s-styrda Sverige hade medlemstappet och därmed medlemsavgifter och ideellt arbete inom alla stora organisationer successivt ersatts med statliga eller kommunala bidrag. Den enda ekonomiskt betydande folkrörelsen som fanns kvar var fackföreningsrörelsen, vilket otillbörligt gynnade socialdemokraterna, dels med kollektivanslutningen till socialdemokraterna och alla generösa ekonomiska bidrag till s i valrörelserna. Alla stora folkrörelser institutionaliserades, professionaliserades och befolkades allt mer av välbetalda ombudsmän, jurister, ekonomer och utredare i stora kanslier i dyra fastigheter mitt i Stockholm. Man blev etablissemang med raka rör in i departement, och regeringar.
Borgerlig revansch
Under många år hade borgerligheten tvingats acceptera att Sverige hade en ”folkrörelsepolitik”, som alltså alltid starkt förknippats med socialdemokratin. Men 2005, under Fredrik Reinfeldts regeringstid, tillsattes utredningen ”Den statliga folkrörelsepolitiken i framtiden” som skulle skicka folkrörelseesverige till historien. Utredningen resulterade i att begreppet folkrörelse i det offentliga Sverige ersattes av begreppet civilsamhälle. 2009 ersattes ”folkrörelsepolitiken” med en ”politik för det civila samhället”. Socialdemokraterna har därefter fullständigt svalt denna beska karamell som i realiteten är en korporativ modell.
Kritiken mot byråkratisering av folkrörelserna började redan på 60-talet. Filmen Myglaren av Rune Hassner och Jan Myrdal 1966 var ett frontalangrepp på det Myrdal kallade ”arbearrörelseidkarna”. Socialdemokraterna har inte förmått skilja på sig själv som folkrörelse och sin roll som regeringsinnehavare och statsförvaltare. Partiet har helt bytt karaktär från ett medlemsstyrt demokratiskt massparti till en modern politisk kampanjorganisation av USA-snitt.
Begreppet civilsamhälle (Social society) är en import från den anglosaxiska världen och ska förstås som en ”tredje sektor” av samhället, åtskild från staten och näringslivet men i övrigt är det oklart. Man kan finna olika definitioner av begreppet. Men ingen inbegriper det kanske viktigaste av allt, ekonomiskt oberoende från staten, vilket är symtomatiskt. Alltså, i takt med att alla svenska folkrörelser övergått till att leva på skattebetalarnas (statens) bekostnad har folkrörelsebegreppet bytts mot begreppet civilsamhälle.
Förlorade värden
Folkrörelserna i Sverige var unika, robusta och starka i uppbyggnadsskedet av den svenska demokratin ända fram till och med andra världskriget. Alla människor i frikyrkor, nykterhetsloger eller arbetarrörelsen lärde sig hur man skulle fatta kollektiva demokratiska beslut och välja representanter man hade förtroende för. Detta fortplantade sig i princip nerifrån och upp ända till organisationernas toppar, till riksdagsval och regeringsbildningar. Folkvalda representanter hade hedersuppdrag och kunde av väljarna hållas ansvariga och riskera att bli avsatta om de inte motsvarade väljarnas förtroende.
”Civilsamhället” garanterar inget av denna folkrörelsernas essens. Det rymmer allt som påstår sig vara en egen organisation med en ”angelägen” målsättning. Grundlagens organisationsfrihet medför att organisationen själv bestämmer hur man vill organisera sig, men väljer man någon form av elitstyre och stödmedlemmar utan demokratiskt inflytande, tillhör man också civilsamhället. Någon demokratisk fostran sker inte längre, snarare tvärt om. Men, man söker förstås statliga och andra bidrag och bedriver verksamhet som faller statens, företags och stora organisationers bidragsfördelare på läppen.
NGO är anglosaxiska och betyder Non Government Organisations (icke-statliga organisationer). Det är den moderna formen av ”samhällsengagemang” med hela världen som arbetsfält. Dessa är helt eller delvis finansierade av statsbidrag eller av stora företag och organisationer. Civilsamhället domineras allt mer av denna sorts organisationer, som alltså uppstår för det finns bidrag att söka. Det är en helt ny bransch som idag omsätter mycket pengar. Men de är allt annat än folkrörelseorganisationer. Genom dessa har nu staten och andra rika makthavare säkrat i det närmaste full kontroll över det fria och fristående föreningslivet och det utomparlamentariska politiska livet.
Demokratins gränser
I ett demokratiskt samhälle stiftas lagar som sätter gränser. Lagöverträdelser ska regleras av polis och rättsväsende. Land ska med lag byggas, eller som det står i regeringsformens första paragraf: ”Den offentliga makten utövas under lagarna”.
Sedan finns en offentlig skattebetald sektor som tar hand om den generella välfärden för alla medborgare. Sociala myndigheter ger stöd och hjälp till barn och vuxna som har problem och sjukvården hjälper alla som drabbas av sjukdom. Vidare har demokratiska samhällen utbildnings- och forskningsinstitutioner, alltså skolor, högskolor och universitet. De sysslar med vetenskap och undersöker allt mellan himmel och jord. Deras forskning ska i princip vara fri från staten och politiken, vilket är en mycket starkt uttalad ambition och tradition. Men de är myndigheter och därför starkt beroende av staten. Den ”fria” akademiska forskningen är den samhällssektor som ska lägga grunden för våra kunskaper om världen och samhället. Det är här det trovärdiga vetandet borde samlas.
Vad är då mucf?
Åter nu till larmrapporten från mucf. Mucf är ingen forkningsinstitution. Den har sina uppdrag från riksdag och regering. Den undersöker med ledning av rådande politiska konjunktur vad riksdag och regering anser angeläget. Det är politisk biasforskning.
Undersökningen i fråga bestod av en enkät till 4000 företrädare för civilsamhället. 1705 har besvarat enkäten, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 39 procent. 2295 har alltså inte svarat. Bortfallet är alltså 61 procent. Vad säger en statistiker om det. Kan man dra slutsatser med ett så stort bortfall? Tveksamt.
Så till frågan vad som ska räknas som ”trakasseri” eller ”hot”. Så här definierar man detta: ”Hotfullt uttalande öga mot öga, hotfullt telefonsamtal, hotfullt sms/mms, hotfullt brev/vykort, hotfull e-post, hot/påhopp via sociala medier, kapat internetkonto (eller skapat falskt i ditt namn), uthängd på internet, oönskad vara beställd i ditt namn, hotfull ”gåva”, blivit olovligen fotograferad/inspelad, obehagligt besök, förföljelse eller kartläggning, falska anmälningar, annan hotfull händelse”
Nyckelordet här är ”hotfull”. Vad som uppfattas som hotfullt är synnerligen subjektivt. De 1705 svaren är alltså mycket osäkra. Man kan också misstänka att de som svarat är just de som tycker att denna undersökning är viktig och kanske känt sig ansatt på senare tid i det hårdnande debattklimatet, som vi redan vet är ett faktum. Alltså bortfallet kan väntas visa upp ett lägre procenttal än 39.
Som medlem i föreningen Folket i Bild/Kultrufront och som skribent har jag många gånger utsatts för ”kränkningar” som skulle passa in på olika punkter ovan. Jag har själv valt att verka offentligt för FiB/K:s målsättning och från början – för 50 år sedan – varit medveten om att jag kommer att möta motstånd. Det ligger ju i korten, som man säger. Det motstånd man möter måste mätas mot lagen, inte med subjektiva mjukismetoder. Resten får man tåla. Politiskt engagemang har naturligtvis även ett personligt pris, men det anser jag för min del ännu så länge att det är värt. Andra kan göra andra bedömningar. Hårt medialt exponerade personer kan få problem idag. Men det är en annan fråga.
Summan av kardemumman
Folkrörelserna försvann officiellt in i historien 2009. ”Forskning” och myndighetsrapporter styrs oblygt av regeringens politiska agenda. Gränsen mellan myndighetsutövning och forskning blir allt mer flytande. En myndighetsrapport, som bygger på en usel undersökning, granskas eller ifrågasätts inte av medierna. Demokratin naggas allt mer i kanten.
