Jan Myrdal i sitt bibliotek i augusti 2019 (Foto: K Lindelöf)


Skriftställaren Jan Myrdal, född 1927 i Bromma och död 2020 i Varberg, lever och frodas, åtminstone på filmduken (I väntan på Jan Myrdals död). Mången tyckare skulle annars dödförklara det mesta i Myrdals författarskap, särskilt de politiska ståndpunkterna. Men att för tusende gången dra upp Pol Pot och Kambodja till diskussion är inte särskilt meningsfullt. Jag överlåter det åt de blå khmererna. Det finns så mycket annat spännande i Myrdals intellektuella gärning att fördjupa sig i. Inte minst hans kärlek till boken och hans ständiga grävande i historiska dokument.

Ett sätt att avgöra om en författare är av verklig betydelse är att se om denna satt sin prägel på språket. Det har Jan Myrdal. Han har berikat det svenska språket med ord som ”tantsnusk” och ”myglare”. Ett av hans hans mest berömda uttryck är väl inte en del av vardagsspråket men dock bekant för intellektuella och politiskt intresserade: ”Gå till läggen”. Uttrycket citeras gärna, ibland en smula roat, av både politiska anhängare och motståndare, ofta med tillägget ”som Myrdal brukar säga”. Exakt när det myntades är svårt att avgöra – de Myrdalska läggen är omfattande – men kanske i Aftonbladet 1969 (omtryckt i Skriftställning 3). I den texten tar Myrdal läkaren och alkemisten Paracelsus som utgångspunkt för att förstå ”tidens ålder”:

”Gå till läggen. Läs tidningarna från i fjol. Över nyhetstelegram och ledarartiklar vilar redan en slöja lätt som rök. Gå längre tillbaka och allt måste tolkas om; måste tydas för att sedan beskrivas i vår tids ålder.”

Någon gång under 1970-talet tycks ”läggen”-frasen ha slagit igenom, åtminstone bland vänsterintellektuella. Det fick till följd att uppmaningen kunde vändas mot upphovsmannen. Så uppmanade författaren och litteraturvetaren Maria Bergom-Larson 1977 i en politisk polemik Myrdal att gå till läggen. (Expressen 31/1 1977) Också kulturpersonligheter på den liberala kanten har i offentlig debatt returnerat bumerangen. Jackie Jakubowski 1993: ”Vad Myrdal beträffar vet vi att vi alltid kan finna honom i läggen, där han böjer knä inför Mao, Stalin, Pol Pot och Faurisson.” (Expressen 17/5 1993)

Frasen har hängt kvar i Myrdals produktion. Som när han 1987 kommenterar rättslösheten kring Palmemordet och länspolismästare Hans Holmérs irrfärder: ”Allt detta är väl känt. Det finns i läggen.” (DN 11/2 1987) År 1991 skriver Myrdal om den politiska situationen i Europa: Så länge de härskande inte till ledning för polis och åklagarväsende åter utfärdar ”Liste des schädlichen Schrifttums” som den hette i min ungdoms Nya Europa och så länge biblioteken står öppet tillgängliga har vi dock alla möjligheter att gå till läggen och se efter själva. (Aftonbladet 28/7 1991)

”Läggen” blir för Myrdal ett sammanfattande begrepp för olika typer av ursprungligt källmaterial. Han citerar gärna och helst från originalkällor. De många och långa citaten i De onödiga samtiden (1974) – från Karl Marx, Augustin Thierry och många andra – upprörde en del kritiker som tyckte att Myrdal prålade med sin kunskaper.

Myrdal hade alltid ett mycket nära förhållande till böcker och bibliotek. Han ansåg bibliotek vara viktigare än skolor och universitet. De formade honom (Lincoln Highschools bibliotek i New York, Ålstens filialbibliotek, Stockholms stadsbibliotek). De sista åren bodde Myrdal som bekant i Varberg omgiven av sina 50.000 volymer. Böckerna var arbetsredskap och källor. Myrdals arbetsmetod och intellektuella förhållningssätt intresserar mig. Vad döljer sig bakom den legendomsusade uppmaningen ”Gå till läggen”? Den källkritiska dimensionen är given, vi bör ”lämna kompendierna och gå till källan”, som det heter i brevväxlingen med Lars Gustafsson i Den onödiga samtiden apropå läsningen av Honoré de Balzac i Sverige. Gång efter annan inskärper Myrdal att akademiker undviker att gå till källan. De nöjer sig med ”tredjehandsuppgifter”.

Därför har sådana som Balzac och Strindberg snedvridits. Men det kanske ryms något mer i ”läggen”-föreställningen: en syn på vetenskapen, politiken och samhället?

År 1981 gjorde idéhistorikern Sven-Eric Liedman i skriften Frihetens herrar, frihetens knektar en kritisk analys som utmynnade i en karaktäristik av Myrdals samhällsuppfattning och syn på intellektuellt arbete som individualistisk och naivt empiristisk; hållningar som Liedman sammanflätar med andra fria författare (däribland Lars Gustafsson) och dåtidens nyliberala samhällsanda.

”Gå till läggen”-föreställningen representerar just ett sådant naivt förhållningssätt (det räcker att läsa innantill). Myrdals förmenta uppslutning bakom 1800-talshistorikern Leopold von Rankes slagord wie es eigentlich gewesen (”vad som verkligen hänt”) är ett exempel på hans förenklade förhållande till fakta. Myrdal sägs blunda för att det krävs tolkning. Han är en solitär ”påfågel” som enligt Liedman ej är i stånd att uträtta ett krävande arbete. För detta krävs kollektiva och institutionella arbetsformer (läs: universitetsforskning).

Det är sant att Myrdals ”lägg” kan få något mystiskt över sig och ge sken av att vara en enkel och okomplicerad sanningskälla. Men Myrdal varken undvek eller tog lätt på tolkningsmomentet. Han var, som Marx före honom, för empiri men mot empirism. Problemet med Ranke var att han stod för en preussisk objektivitet som var ”partisk för herrarna” (Skriftställning 5 (1975) s. 60). Vad gäller beskyllningen för att vara individualist och påfågel så bör man uppmärksamma ett annat Myrdalord: ”diskussion”. Intellektuellt arbete och tydning av läggen bör följas av diskussion. ”Diskussion” står skrivet som ett slags replik i marginalen i Myrdals exemplar av Liedmans Frihetens herrar, frihetens knektar (se Myrdalbibiblioteket, Varberg).

Så till sist arbetet med att ordna och förteckna de egna läggen. I detta fall räcker enligt Myrdal inte bibliotek och bibliotekskataloger till. Det finns därför ett personregister i Skriftställning 14 (1987) samt två Myrdalbibliografier, en från 1977, utgiven i samband med Myrdals femtioårsdag, och en från 1999.

Bibliografier är verktyg, skriver Myrdal, som gör det möjligt att se vad som verkligen sagts, för att därigenom ”återställa orden” (ett myrdalskt uttryck).

Myrdal uppmanar läsarna att gå till denna lägg för att skingra alla dimridåer om hans skriftställarskap och se vad han verkligen skrev om personer som Robert Faurison och Pol Pot. ”När de gjort det får de svårt att bara hojta. Då måste de diskutera.” (Ett andra anstånd (2019) s. 13) Och jo, ”hojta”, är också ett slags Myrdalord.

Föregående artikelDroppen urholkar stenen!
Nästa artikelSVEN HIRDMAN OM HUR GORBATJOV, JELTSIN OCH PUTIN BLEV RYSSLANDS LEDARE
David Brolin
är författare, bibliotekarie och idéhistoriker. Bland annat skrivit Omprövningar (2015) om svenska renegater. Arbetar sedan några tillbaka på en doktorsavhandling om fascisten Per Engdahl. Är knuten till historikerämnet vid Åbo Akademi. Även vistats i Myrdalbiblioteket i omgångar som ett led i forskningsarbetet.

4 KOMMENTARER

  1. Är det dags att göra Lilla citatboken? Det finns många JM-ord, uttryck och meningar som kommit att prägla svenska språket. Det är inte illa. Som gymnasist i slutet av 1960-talet tyckte vi om (när skoltröttheten satte in) att citera hur den unge JM inte hann läsa eller studera ”skolan tog all min tid” (ur Samtida).

  2. Om vi ska vara noga med språket så bör det väl – bäste hr biblotekarie – heta ”ett (eller flera) lägg”, inte ”en lägg”? ”De Myrdalska läggen”, inte ”den myrdalska läggen”?

    Det handlar ju inte om fläskben, utan om skriven text eller hur?

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.