Vill man vara trovärdig i sitt Nato-motstånd måste man förespråka en fördubbling av Sveriges försvarsanslag genast, och en fortsatt ökning därefter. Därför behöver de informella politiska allianserna i debatten kastas om. Nato-motståndare behöver först enas med dem som vill militarisera Sverige, oavsett vad de sistnämnda tycker om Nato.
Jag menar att det är försvarligt att reducera försvarsfrågan till två frågor. En skiljelinje går mellan dem som vill se kraftigt höjda försvarsanslag, och dem som inte vill ha en rejäl höjning, eller rentav vill ha en sänkning.
Den andra skiljelinjen går mellan dem som vill förhindra ett närmande till Nato, och dem som vill närma Sverige till Nato och möjligen ansluta Sverige till Nato.
Förespråkare av värnplikts- och territorialförsvar räknar jag in i anslagshöjarlägret, eftersom dylikt kostar pengar.
Med denna enkla men försvarliga renodling av frågan får vi fyra ståndpunkter:
- För ett mycket starkare försvar och för Nato
- För ett mycket starkare försvar och mot Nato
- Inte för ett mycket starkare försvar och för Nato
- Inte för ett mycket starkare försvar och mot Nato
Till grupp 3 räknar jag liberaler som huvudsakligen vill lösa Sveriges säkerhetsfråga genom Nato-anslutning, men inte driver på nog för ”ett folk i högteknologiska vapen”. Expressen talar visserligen nu om höjda anslag, men ”en så nära relation som möjligt till USA och Nato” är huvudönskemålet.
Det intressantaste för lindelof.nu:s läsare är kanske att tänka på grupp fyra. Många fredsvänner glider mot pacifism. Thage G. Peterson höll tal på FN-dagen. Det som är fel i dagens debatt om världshoten sammanfattade han så här: ”Samtidigt talar alltfler bara om upprustning och militärallianser”. Varför talar han mot ”upprustning”? Den traditionella tanken om territorial- och folkförsvar urvattnas lätt till att bara bli ett värnpliktsförsvar med otillräckliga vapen. Andra vill inte ha ens det. Gudrun Schyman är inte mot att de svenska ”stridspittarna” övar med NATO. Hon är mot att de övar.
Vår värderade lindelof.nu-redaktör rekommenderade Mats Parners artikel för ökad ekonomisk jämlikhet. De flesta läsare torde vara överens med Mats Parner i huvudfrågan. Men när Mats Parner skulle utmåla hur usel den liberala politik är som framföder gula-väst-uppror i Frankrike, nämnde han främst att militärutgifterna skulle öka ”med 1,7 miljarder euro per år under 2019–22 och hela tre miljarder årligen 2023–25”. Vad är det för fel med det? Att slagstyrkan kan användas fel är en annan sak, som måste förhindras genom politisk kamp.
Som barn bodde jag vid en väg som var ett flygfält. Viggenplanen landade och parkerade i de stora parkeringsfickorna längs vägen, och då fick trafiken ta parallellvägen genom Uråsa på vägen till Tingsryd. Jag minns en sanningssägare från Förenta staterna som räknade flygplan på TV. Han påpekade att Sverige på vår styrkas höjd visserligen hade färre flygplan än Nato och Warszawapakten, men eftersom andra länder endast kunde avvara en del av sina flygplan till slaget om hangarfartyget Götaland i ett storkrig, bleve Sverige ensamt den utslagsgivande stormakten i detta slag, om det en dag komme. Sedan såg barnet som var jag på TV att vänsterpartiet kommunisterna ville minska försvaret till 5 miljarder kronor: värnpliktiga med handeldvapen, ungefär.
Vad göra? Först behöver vi medge att en opinion mot Nato-anpassning och medlemskap inte är trovärdig utan ett förslag om budgetfördubbling från ett år till nästa, och sedan ytterligare ökningar. Ett dylikt beslut är det enda som kommer att göra intryck. Sverige skall ensamt vara den utslagsgivande militära stormakten i och nära vårt land i en större konflikt. Annars är allt tal om alliansfrihet syftande till neutralitet tomt. Stora delar av vänstern begriper inte att alliansfrihet och neutralitet betyder att stormakterna kan lita på att Sverige ensamt kan slå en angripande stormakt under ett världskrig, som Sverige skulle ha kunnat slå de divisioner Tyskland skulle ha kunnat avdela 1943.
Sedan måste vi klargöra skillnaden mellan militarism och militarisering. Folkhemmet var militariserat. Vi behöver tänka på hur många hundra flygplanen skall vara, inte hur många dussin.
För det tredje behöver vi lösa problemet som Jörn Donner beskrev i Sverigeboken:
”Det kan lätt falla ett löjets skimmer över en försvarsmakt som haft turen och regeringens utrikespolitiska skicklighet att tacka för att vapnen aldrig kommit till användning i krig. Så många vapentyper som uppfunnits, anskaffats, prövats och aldrig dödat någon människa! Så många skenkrig som utkämpats, så många generaler som lett sina trupper genom skog och mark på jakten efter en fiende som inte finns.”
Bortsett från det lätt finländska i tanken att det låge ett löjets skimmer över att ett vapen aldrig dödat en människa, ligger det onekligen något ohälsosamt i att ha en stor del av befolkningen sysselsatt med låtsasverksamhet som uppnår och producerar ingenting (utom att visa att försvaret existerar). Detta kan lösas genom att göra den militära tillvaron till en inledande fas av livskarriären för de flesta försvarsanställda, snarare än ett livsinnehåll. Att rekrytera 30–35-åringar från försvaret skall vara det ett säkert sätt att få tag i bra folk.
Det vore således bäst om försvarsvännerna – de må vara mot eller för Nato-medlemskap – genomdreve en ökning innan vi i Sverige toge oss an Nato-frågan. Det här parallellkörandet av båda frågorna leder till att anslagen stiger för långsamt.
Vilket parti har bäst politik? På pappret har blott sverigedemokraterna en riktig politik: 2,5 procent av BNP, nej till Nato, och för nordiskt försvarssamarbete. Men det betyder kanske inte så mycket, eftersom herrarna och de fåtaliga SD-damerna kan antas vara opålitliga i det mesta. Men eftersom jag föreslår koalitioner över de vanliga stridslinjerna är jag dock tvungen att notera vilka som åtminstone snackar i rätt riktning, särskilt om de har röstat rätt ibland, som att rösta mot vänsterpartiets, miljöpartiets och övriga anständiga partiers svenska anfallskrig mot Libyen.
Nä nu Jan Arvid Göteson blir jag irriterad! Nu blir jag tvungen att om igen börja tänka noga. Dina bakomliggande tankegångar i denna artikel har jag en längre tid varit ense med. Men du sammanställer dem så att det för mig blir ett nytt perspektiv, till exempel de fyra ståndpunkterna. Trots min irritation får jag nog tacka!
Svenska försvaret har alltid varit högerns lekstuga och våra vapen till stor del byggda i samarbete med USA. Det har också gjort oss beroende av USA och alla har vetat hur mycket pratet om neutralitet varit värt.
Om det är denna hydra som författaren vill stärka så förefaller detta inlägg mest vara en partsinlaga för vapenindustrin.
Dagens hotbild kräver istället en storsatsning på att bygga demokratiska folkrörelser underifrån, till försvar för vår nationella suveränitet och för en brytning med USA och den västliga vapenindustrin. T o m president Eisenhower varnade för det militärindustriella komplexet, redan 1961.
Försvaret som det ser ut idag riskerar att komma till användning emot alla folkliga försök att ta oss ur uppknytningen till USA.
En utbyggd värnpliktsarmé kan möjligtvis bli svårare att använda på det sättet, men att kräva starkare försvar i dagens läge blir snarast att rätta in sig i ledet bakom dom extremistiska krigshetsare och imperialister som dominerar västvärlden.
Tack till Jan Arvid Götesson som tar upp denna viktiga fråga på ett klart och redigt sätt. Vi är överens i allt väsentligt, men jag står lätt skeptisk inför två påståenden: att höjning av försvarsanslag måste föregå Nato-motstånd, och kanske även påståendet att de militära resurserna måste fördubblas för att nå trovärdighet. En höjning är säkert nödvändig – vi avsätter tydligen en mindre del av BNP än samtliga våra nordiska grannar – men är det just skalförsvar och därmed dyra högteknologiska lösningar som är det mest avskräckande, det mest optimala? Själv är jag militärt okunnig och hoppas därför att Jan Arvids inlägg sporrar andra till bidrag.
Anders Åberg!
Inget hindrar väl att ett land stärker sitt försvar på ett självständigt, och därför dyrt, sätt?
Jan-Peter Stråhle!
Att snabbt höja försvarsanslagen skulle göra Nato-frågan inaktuell. Det är därför jag föreslår den ordningsföljden.
Fortsatt låga eller halvlåga anslag driver däremot på Nato-anpassning och Nato-anslutning.
Orsaken till att Sverige behöver mycket högre anslag än Norge och Danmark är ju att Sverige inte skall ingå i en försvarspakt, och därför lokalt måste ha en supermakts slagstyrka i ett storkrig. ”Enhvar sin egen supermakt”, som Falstaff, fakir skulle ha uttryckt saken. Det är nödvändigheten av lokal hegemoni över de styrkor som stormakterna kan tänkas kunna avdela i Sveriges närområde som driver kostnaden i höjden.
”Skalförsvar” är kanske inte vad som behövs, men ”högteknologiskt” måste en del av försvaret vara. ”Sega gubbar” är maktlösa i dagens värld, och kan inte förhindra att ett helt land snabbt ockuperas.
Knut Lindelöf och andra har klagat på att kvinnor inte diskuterar och deltar på bloggen lindelof.nu. Det totala ointresset som dessa män visar i förhållande till kvinnors intresse för de stora fredsfrågor som nu är avgörande att förhålla sig till i världspolitiken och EU-valet är en förklaring till att den gubbighet som blivit dominerande på denna blogg är självvald.
Trump brytandet av INF-avtalet som 1980-talets miljoner deltagare i fredsrörelsens demonstrationer drev fram och EU:s satsning på PESCO är två aktuella frågor. Karin Utas Carlsson tar upp ett av de viktigaste kampområdena för att gå emot den kärnvapenupprustning USA strävar efter. Hon kritiserar Lars-Erik Lundins utredning om konsekvenserna av att skriva på kärnvapenavtalet som svammel för att svika Sveriges tidigare kärnvapenmotstånd. Inlägget får en enda kommentar från mig. Inläggen om Stalin får vi samma tid sammanlagt 134 gensvar. Inlägget ovan för att splittra fredsrörelsen får talande nog på kort tid 5 gensvar.
Jag håller med Anders Åberg!
Det svenska försvaret har alltid varit högerns lekstuga. Varför ska vi lägga pengar på ett försvar som ingen begriper vad vi ska ha det till? Vem är vår fiende? Ryssland? USA? IS? Norge? Socialister/kommunister? Eller anser ni att militären behövs i våra förorter för att förtrycka redan förtryckta människor? Eller är det ett försvar för kapitalismens – nyliberalismens – bevarande? Eller ett försvar för demokratin? Vilken demokrati?
Det är nyliberalismen som har haft makten de senaste årtionden. Det är bara partifärgen som har skilt sig åt. Alla partier – trots alla vallöften som gavs i höstas – för en nyliberal politik. Vi är i praktiken en enpartistat – eller det finns partier som tvingas (?) verka inom ett allt snävare ekonomiskt system. Det kvittar om det är moderaterna eller socialdemokraterna. Politiken är densamma. Och ska vi ha ett försvar för att försvara denna demokrati?
Jan Arvid G!
Jo, en hel del hindrar Sverige från att stärka sitt försvar på ett självständigt sätt. Vårt försvar är uppbyggt i intimt samarbete med USA. JAS har en motor från General Electric och måste ha reservdelar därifrån och antagligen är mycket mer än vad vi vet beroende av USA.
Skall vi utveckla ett försvar oberoende av USA så får vi börja med att skrota en stor del av det vi har och kostnaden för ett nytt lär bli astronomisk.
Att börja med att stärka försvaret och åsidosätta dom gängse Nato-kontrollerade leverantörerna i väst, innebär att vi måste söka nya leverantörer i öst. Det lär provocera fram en omedelbar konflikt med USA och troligen ganska snart göra vårt flygvapen obrukbart.
Det är dessutom en helt otänkbar utveckling utan att först byta ut eller köra över samtliga riksdagspartier.
Ärligt talat så tror jag att du har en rejält naiv syn på detta Jan Arvid och att stärka försvaret i dagens politiska klimat blir enbart en förstärkning av den rådande nyliberalismen.
Jämför man den linje som alliansfriheten.se driver i försvarsfrågan med Jan Arvid Götessons finner jag den förra mer genomtänkt. Alliansfrihet och territorialförsvar och allmän värnplikt och neutralitet i stomaktskonflikterna och givetvis också mer pengar. Men visst är diskussionen välkommen.
Anders Åberg skrev: ”en hel del hindrar Sverige från att stärka sitt försvar på ett självständigt sätt”.
Det finns möjligheter till signalpolitik också, som den försuttna möjligheten att inte köpa Patriot.
Möjligheten finns alltid att göra egna val inom de snäva gränser som stormaktspolitiken stakar ut. Det senare är kärnan i god och framstegsbefrämjande småstatspolitik.
Bo Persson skrev att ”Alliansfrihet och territorialförsvar och allmän värnplikt och neutralitet i stomaktskonflikterna” är en genomtänkt linje från alliansfriheten.se.
Alliansfrihet och territorialförsvar och allmän värnplikt och neutralitet i stomaktskonflikterna är den utsagda eller outsagda kärnan i mitt inlägg också.
Kommentarerna visar på det problem som jag diskuterade. Många av dem som vill verka för fred definierar försvar som ”högerns lekstuga” i alla tider, eller är rentav mot ett ”försvar för att försvara denna demokrati”. Andra förkämpar för fred som vill ha ett starkare försvar lierar sig gärna med försvarsmotståndarna.
Visst var försvaren socialt sett ”högerns lekstugor” i Sverige, Danmark, Norge, Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen på 30-talet. Men betänk vilken oerhörd nytta det gjort om dessa länder haft lite mera ordning på sina försvar, då och där.
Den andra frågan som inte berörs är att det alltid finns makter som finge lokal överlägsenhet vid en viss punkt på jordklotet i en tänkt storkonflikt. Den lokalt starka makten kan vara vem som helst som har viljan, eftersom stormakternas styrkor bleve splittrade i en storkonflikt. Det vore väl bättre om grunden för maktpolitiken i fredstid vore en insikt om att de lokalt starka makterna i en tänkt konflikt vore stater som Sverige och Schweiz?
Jag har aldrig förstått varför det accepteras med sådan självklarhet att en vanlig människa i Ohio betalar så mycket mer för militärmakt än en vanlig människa i Dalarna eller Graubünden.
Tord Björk skrev om ”gubbighet”. Det är nog inte lätt för lindelofvare att ändra sin livslånga intresseinriktning.
Artiklar av Karin Utas Carlsson och vilken skribent som helst finge nog bättre gensvar om de lade huvudbudskapet i första meningen, och innehölle mer oväntade idéer.
Jan Arvid G!
Det du säger är att vi skall stärka försvaret nu, med 8 USA kramande partier i Sveriges riksdag!
Den förstärkningen kommer naturligtvis att administreras av dessa USA vänner, mer eller mindre köpta av vapenindustrin, några andra finns ju inte tillgängliga.
Det betyder att vi antagligen kommer att köpa ännu fler utdaterade missiler från USA och knytas ännu närmare Nato.
Vill vi ta oss ur krigshetsarnas klor och slå vakt om vår nationella suveränitet så måste vi naturligtvis börja med politiken och inte med att stärka motståndarnas försvar!
Detta är så otroligt elementärt och självklart att det bara inte går att tro att du inte ser det själv.
Din artikel är fundamentalt självmotsägande och jag måste således ställa frågan vad du egentligen menar med den?
Nej till Nato-medlemskap och ja till ratificering av FN:s kärnvapenförbud är huvudfrågorna. Försvarskostnader kan alltid diskuteras och rymmer flera komplikationer som framgår av kommentarerna ovan.
Anders Åberg menar att det inte går att tro att jag inte ser att artikeln är logiskt omöjlig. Tydligen är jag intellektuellt undermålig, eller skriver mot bättre vetande. Kanske provokatör eller vapenindustriagent?
Problemet är att det alltid är lätt att håna andra. AÅ skrev: ”Dagens hotbild kräver istället en storsatsning på att bygga demokratiska folkrörelser underifrån … för en brytning med USA”. Man skulle kunna vara elak och cynisk och skriva att det var det dummaste man hört. Vi vet ju alla, handen på hjärtat, att vi inte i vår livstid kommer att se några ”demokratiska folkrörelser” som kommer att ha avgörande inflytande på politiken. Det är bara romantiskt trams. Skulle man kunna säga, om man har bestämt hur allt ligger till.
Eller så skulle man kunna fråga huruvida det finns intressanta korn i felaktiga resonemang. Man kunde ställa frågan huruvida ett starkt försvar bemannat av hela folket skulle ändra karaktär och bli vårt försvar i stället för ”motståndarnas försvar”?
Tack Crister Olsson för det rättframma svaret: ”Nej till Nato och ja till ratificering … är huvudfrågorna”.
Detta bygger på den spridda uppfattningen att Sveriges försvarsstyrka inte är avgörande, utan att rätt inhemsk och utrikes politik är avgörande. Sverige skall ha lite lagom sega gubbar och ganska få kraftfulla vapen per ytenhet, menas det.
Jag prövar den ”kulor-och-krut-materialistiska” hypotesen: staternas relativa militära styrka formar vårt närområde.
Och står man utanför allianser har man väl ansvar för att vara lokal stormakt? Sverige har ungefär 1/2 procent av Förenta staternas styrka. Ingen förklarar varför vi inte skulle ha 3–4 procent av deras styrka (vi har knappt 3% av deras BNP) vilket skulle göra det möjligt för Sverige att hålla dem stången i ett storkrig där de skickade vissa styrkor mot oss.
Polen kämpade bättre 1939 än vad som är allmänt känt (”kavalleri mot pansar” är lögn). Det hade väl varit bättre om de haft många fler Boforskanoner? Politik hjälpte inte.
Jan Arvid G!
Om ett försök att bygga nya folkrörelser underifrån är det dummaste du har hört, så är nog att besegra överheten genom att stärka dess försvar det dummaste jag har hört.
Tror du verkligen själv att överheten med öppna ögon skulle skapa sig ett försvar som hotar deras makt?
Nu börjar detta bli så dumt så jag vet snart inte hur jag skall kunna formulera mig på ett hövligt vis.
Svar till J A Götesson:
Sverige har nedrustat under ett par decenniers tid och det kommer säkert att ta lika lång tid att rusta upp igen. Genom att bara ösa in miljarder i försvarsbudgeten utan att veta på vad och hur pengarna ska användas är inte ansvarsfullt. Vad vi kan göra under tiden är att bedriva opinion mot Natomedlemskap och arbeta för kärnvapenförbud. Medlemskap i Nato ökar sannolikheten för att bli indragna i framtida Natokrig.
Militära muskler utgör dock bara en del av säkerhetspolitiken. Under tiden kan vi också fundera på; när uppnår vi en önskvärd avskräckande effekt. Hur stor blir prislappen? Har vi råd med det när klimathotet hänger över oss? Dessa frågor måste besvaras noggrant innan man plockar upp plånboken.
Det viktigaste arbetet består trots allt i att förebygga att konflikter övergår i öppet krig. Sverige spelar en viktig roll för konfliktlösning när friktionen ökar mellan stormakterna. Vår alliansfrihet skulle ge tyngd åt rollen som part i samtalen.
Redaxinhopp!
Jan Arvid G pekar på dilemmat med att vara Natomotståndare, och för ett försvar som på allvar kan stå emot ett angrepp från en stormakt – samtidigt som man vet att militärmakt också kan sättas in mot folket och demokratin. Ådalen 1931 och Venezuela nu är kanske två bra exempel?
Det här är ett urgammalt dilemma, som många på vänsterkanten har svårt att hantera. Låt oss tala om saken och inte tappa fattningen och övergå till pajkastning (vapenlobbyagenter…)
Redax
I Venezuela är läget en aning osäkert. Ingen vet riktigt vilken sida militären tänker välja. I Sverige är läget allt annat än osäkert. Alla vet att militären här kontrolleras av makthavarna och att militären själv har varit starkt influerad av högeråsikter och uppknuten till USA och det militärindustriella komplexet så länge vi minns.
Jag kan inte se annat än att det är en fullständig självklarhet att ett stärkande av den svenska militären, utan politisk förändring i övrigt, också är en förstärkning av högern och banden till USA.
Påståendet att det skulle kunna vara tvärtom är fullständigt orimligt och fantastiska påståenden kräver fantastiska bevis. Hittills har vi inte sett så mycket som ett spår av bevis för detta, enbart fromma förhoppningar utan materiell grund.
Jag ser inte heller att någon har tappat fattningen. Det var faktiskt Götesson själv som tog upp begreppen provokatör eller vapenindustriagent.
Redax!
Visst har det sedan Karl XIV Johans dagar funnits motsättningar när det gäller vårt förhållande till främmande makt. Men idag är (m) och (s) lika goda kålsupare. Nihilister när det gäller folkförsvaret och aktivister när det gäller att delta i USA/Nato-krigen.
Anders Åberg!
Att försöka bygga nya demokratiska folkrörelser underifrån är inte dumt. Jag skrev att man skulle kunna hävda på erfarenhetsmässig grund att läget är hopplöst (”8 USA kramande partier i Sveriges riksdag”), om man ville snålt och onyfiket avfärda dina argument.
Crister Olson skriver en sansad vederläggning av mina argument. Men hans två slutklämmar (nej till Nato, alliansfrihet) är ju mina mål också! Jag prövar bara tankarna att den alliansfrie har plikt att ha lokal stormaktsslagstyrka – svensk folkstödd militär slagstyrka skulle, funderade jag, upphäva Nato-frågan på bästa sätt – och att folket skulle kunna finna demokratisk fredsfrämjande användning för en snabb svensk försvarsfördubbling.
Det blev under senaste mansålder ett axiom till vänster och höger att Sveriges försvar måste vara marginellt i regionen, och att målet är att politiskt lösa problemet genom balanserande (eller Nato-anpassning för högerns del). Jag ville ta ett paradigmatiskt språng ur det axiomet.
Jag kan inte anföra bevis mot Anders Åbergs uppfattning att svensk militär inte skulle kunna vara en till betydande del patriotisk kraft inom närmsta tid och med nuvarande politiska struktur. Jag antar blott att en av vanligt svenskt folk numerärt dominerad styrka inte nödvändigtvis skulle hota riket.
Min artikel har ett strukturproblem: ”mer-pengar-nästa-år-frågan”, som leder till kritik, är sammanblandad med en annan fråga: Sverige har en trettiondel av Förenta staternas ekonomiska resurser. Men en trettiondel av deras krigsmakt skulle lätt kunna överskeppa sig till oss, och flyga till oss, och krossa oss, även om vi stode förberedda vid kust och på flygfält. Varför blev det ett axiom till höger och vänster att denna ojämlikhet i militärmakt per capita måste finnas, och varför fortsätter det att vara ett axiom till vänster att all framtida politik måste grundas på det axiomet?
Anders Åberg!
Du efterlyser en folkrörelse i försvarsfrågan. Och det gör jag också. Men vilka paroller skall då en sådan rörelse ha?
Ja, jag menar att det räcker med en och det är: Återupprätta Bernadottedoktrinen!
När en enig riksdag på 1990-talet gjorde slut på denna doktrin och det utan att vi fick rösta om det, så hade vi haft den i nästan två hundra år. Och under dessa två hundra år hade vi inte varit indragna i ett enda krig. Och det var också syftet med den. Att hålla oss utanför krig.
Bo Persson!
Jag efterlyser ingen folkrörelse i försvarsfrågan. Jag tror att demokratiska folkliga rörelser är den enda solida grunden för demokrati rent allmänt.
Arbetarrörelsen styrka tvingade en gång överheten till reträtt och gjorde Sverige till kanske det mest demokratiska landet i världen. Nu är detta historia och överheten tar tillbaka bit för bit av makten i en stadigt accelererande takt, plus att dom säljer ut både svenska folket, försvaret och vår nationella suveränitet till globala, ofta USA-baserade, storföretag.
Om det är möjligt att organisera folk på ett sätt som åter gör vanliga arbetande människor till en maktfaktor, så kommer säkert även försvaret att skärskådas av denna rörelse. Naturligtvis vill ingen demokratiskt sinnad människa att försvaret skall vara överhetens redskap.
Idag är försvaret överhetens redskap och står antagligen mer under pentagons och vapenindustrins kontroll än svenska folkets. All förstärkning av det är därför en försvagning av demokratin.
Anders Åberg!
Det var ju tråkigt att du inte vill vara med i en folkrörelse för återupprättande av Bernadottedoktrinen.
Bo P!
Nu fick du det nästan att låta som om folkrörelser var någon slags vuxenlek eller sällskapsspel.
Om vi får se någon ny folkrörelse värd namnet, så kommer den troligen att bildas utifrån växande problem och orättvisor i vardagen, nerläggningar av skolor, sjukhus, dagis och liknande. Dåligt fungerande sjukvård, låga pensioner, konflikter på arbetsmarknaden eller kanske t o m klimatfrågan.
Flera av dessa som finner varandra skulle kunna ge något liknande Gula västarna och kanske senare en fastare organisering.
I nuläget är detta mest önsketänk och folkrörelser och folkliga protester låter sig inte kommenderas fram. Jag har ett svagt minne av att ha läst någonstans att dom som blev mest överraskade av revolutionen var revolutionärerna och så är det nog.
När missnöjet når en viss nivå kan antagligen även oväntade triviala händelser starta stora rörelser, men att Bernadottedoktrinen, som knappt någon har hört talas om, skulle ge upphov till något sådant låter mycket osannolikt.
Anders Åberg!
Det är svårt att förutsäga vad som kan bli en folkrörelse. När några clartéister i mitten av 1960-talet gick ut på Stockholms gator och demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam, var det nog ingen som trodde att det skulle bli en folkrörelse.
Men det blev det och då handlade det alltså om ett amerikanskt krig i Sydostasien medan det idag handlar om att sätta stopp för en alltmer krigisk svensk överhet och återupprätta den doktrin som gjort oss kända över hela världen som det fredliga Sverige.