Det blåste upp till storm om skolan i sommar. Efter Carin Jämtins försiktiga förslag att begränsa vinsterna i välfärdsföretag” (DN 28/7) har sex socialdemokratiska skolpolitiker – i Stockholm med omnejd – gett det nu 13 år gamla friskolesystemet sitt fulla stöd. Partikamraterna Kjell-Olof Feldt (DN 4/8)och Widar Andersson (Folkbladet 29/7) har slutit upp bakom de sex, båda ordförande (eller fd) i Friskolornas Riksförbund.
I bloggvärlden får däremot Carin Jämtin stöd. Enn Kokk har på sin blogg givit sitt bifall. Han anser dock att förslaget är otillräckligt, men att det kan duga som ett första steg. I kommentarerna på bloggen har det förts en intressant ideologisk debatt bland socialdemokrater om var gränsen går mellan Socialdemokrati och socialliberalism. Det bådar gott för en fördjupad skoldiskussion på S-kongressen i höst.
Men diskussionen blir hård. I DN 8/8 skriver Pernilla Ström i en signerad ledare att grundskolan genom åren visat sig vara ett moras av vanskötsel och dålig ledning. Skattepengar slösades bort på en allt mer förflummad verksamhet med mycket dåliga slutresultat. Här har Pernilla Ström en poäng. Hans Bergström var i en artikel (DN 5/8) inne på samma linje. Deras slutsats som goda liberaler blir att endast fria entreprenörer med vinsten som morot kan göra skolan effektiv och hushålla med skattepengarna.
Det är beklagligt men trots allt sant att den kommunala skolan läckte pengar, enorma mängder pengar. År efter år har lärarkåren tvingats syssla med så kallat ”utvecklingsarbete”. De har utnyttjats för att producera mer eller mindre meningslösa handlingsplaner, lokala skolplaner, kunskaps- och betygskriterier, antimobbningsplaner, jämställdhetsplaner, arbetsmiljöplaner, likabehandlingsplaner, individuella utvecklingsplaner, kvalitetsredovisningar, uppföljningar och utvärderingar. Räknar man ihop alla dessa bortkastade lärararbetstimmar – för landets samtliga lärare – och multiplicerar med en genomsnittlig lärartimpeng så får man ett mått på hur mycket pengar som läckt, pengar som skulle kunna använts till fler lärare, många fler lärare.
Oprofessionell ekonomisk skötsel och usel skolledning nere på skolnivå bidrog också till upplösningen. Av det har jag plågsam personlig erfarenhet. Som skolledare i Uppsala tvingades jag syssla med allt annat än pedagogisk, organisatorisk och ekonomisk ledning. I kombination med en gammaldags kommunal kommunbyråkrati fästes ett drivankare på all rationell utveckling, medan pengarna fortsatte läcka i alla sprickor och löst sammanfogade enheter. Brist på tydliga målsättningar, missiktat så kallat personalinflytande, lokala intriger och mobbning gjorde till slut mitt skolledarjobb till ett fängelse. Kommunen tvingades betala mig 12 månadslöner för att hålla mig borta för alltid.
Jämtin svarar på kritiken hon fått (DN 7/8):
Jag tror på valfrihet inom välfärden. Jag är benhårt övertygad om att möjligheten att välja skola, hemtjänst eller gruppboende har gjort vardagen bättre både för dem som väljer, och för dem som inte väljer. Men det är möjligheten för medborgaren att välja och välja bort som leder till bättre verksamhet – inte vinstintresse eller driftsform.”
Men det är just detta som en Socialdemokrat främst borde ogilla.
Socialdemokraternas skolpolitik har ju sedan 90-talet lämnat det generella huvudspåret, d v s den självklara principen om att alla barn ska bereds plats i sin närmaste skola. Det var grunden för de stora skolreformerna efter andra världskriget. Man avskaffade det gamla privilegiegiebevarande parallellskolesystemet och gav en slags garanti för att alla grundskolor var goda nog för alla barn.
Det så kallade ”fria skolvalet” pressade fram lokala skolprofileringar för att locka till sig nya eller för att behålla gamla elever. Det gynnade också närgångna och ovärdiga bedömingar av olika lärares, skolledares och skolors ”popularitet”. En mobb släpptes loss, som inte gick att stoppa och grundskoleavvecklingen tog ett tigersprång.
Den enda vägen framåt är nu att göra kommuner effektiva genom att bland annat sluta slösa bort lärares och skolledares arbetstid på meningslösheter. Så måste man åter sätta upp målet om en sammanhållen, likvärdig och helst statlig grundskola – utan generell valfrihet. Valfriheten i detta sammanhang är nämligen inget annat än de redan privilegierades rätt att pinka in sina revir även för sina barn.
Alltså, inga skattepengar till friskolor. Det låter möjligen skrämmande i en del öron, men vore något att ena alla kring för att minska klyftorna i samhället och motverka segregation.
Knut Lindelöf
skolskribent (f d skolledare i Uppsala)
Andra bloggar om: friskolor, kommunala skolor
Jag har på min blogg lagt ut en länk till din artikel i UNT.
Tackar! Men om 30 dagar slutar länken fungera. En länk till bloggen vore också bra tack.
[…] Länk till UNT-artikeln finns här. Texten finns också utlagd på Knut Lindelöfs blogg, här. […]
Det är gjort nu. Jag har också fått några kommentarer till din artikel.
Tack för bistånd. Jag har varit inne och kommenterat. Hoppas fler hittar dit. Klicka på https://enn.kokk.se/?p=5032.
Mycket bra inlägg. Att tvinga lärare att syssla med allt möjligt annat än att undervisa är ett otroligt slöseri med pengar, resurser och människors psyken.
Varför blev det så här? Vilka tankar låg bakom eländet? Var det bara en naiv decentraliseringsiver, eller handlade det i grunden om att man tänkte sig spara in på administrativ personal genom att lägga på lärarna mer jobb?
Du ställer mycket bra frågor. Eländet har många och snåriga förklaringar. En något kanske alltför övergripande förklaring är att Grundskolan som startade 1962 var för omvälvande för många mäktiga i vårt land. Dessutom byggdes redan då in mystiska pedagogiska idéer som ledde käpprätt åt pipan; bl a en naiv syn på barns inneboende godhet och nedärvda kunskap (Elsa Köhler, John Dewey, Alva Myrdal …). De tänkte i grunden som naturvetenskapare och bortsåg från kultur- och sociala krafter. Läs Gunnar Ohrlanders nya bok Dem gudarna älskar – Konsten att överleva som lärare. Där finns en noggrann och spirituell genomgång av hela denna byk.
Ja viktigt är att inte gräva ner sig i skyttegravar och ropa ”vrid klockan tillbaka”
Det finns enormt mycket att ta lärdom om. Allt var inte bättre förr. Men detta nya system med så gott som fri etableringsrätt för aktiebolagen och betalningsskyldighet för kommunerna är helt käpprätt åt ett visst håll.
Varför slå sönder en gemensam, öppen, fri och demokratisk (gärna statlig) skola, där alla ryms och samhället har full insyn? Vem förlorar på det? Exempel efterlyses.
Hur kan det komma sig att socialdemokratin har tappat bort kärnan i sina tidiga strävanden? Att det handlar om historielöshet är det knappast någon tvekan om, men hur har det gått till? Att de yngre politikerna har drabbats av de nya idéerna kanske är förståeligt, men vad ska man säga om t. ex. Kjell-Olof Feldt? För mig är det helt obegripligt. Socialdemokratin har hamnat i en fälla. För att hänga med måste måste man följa den moderna strömmen, även om man då säljer sin själ. Nu har det gått så långt att det torde bli svårt att vända skutan. Jämtin är ju ett exempel på att de moderna politikerna visserligen reagerar men inte inser grundproblemet. Det borde annars inte vara för sent att ändra kursen.
En (numera) gammal folkskollärare, som jag, med en fattig uppväxt och medveten om arbetarrörelsens tidiga visioner verkar passa bättre på ett skolmuseum, om inte …
Stig!
Det är märkligt hur det har gått. Nog var vi ibland oroliga för att oförnuftet skulle ta över. Men detta, det kunde vi inte ana, trots våra långa och prövande meningsutbyten i lärarrummet och i personalmatsalen.