Vitsippor fotograferade våren 1913 (för 104 år sedan av P Lundwall).
Står vi inför en ny stor arv eller miljö-debatt? Det verkar så. Den nya segregationshögern har allt att vinna på att genetiken upphöjs till viktigaste styrfaktor för hur människor beter sig. Det var för min del där all politisk debatt började när jag var barn (i 10-årsåldern). Min styvfar trodde inte särskilt mycket på miljöns betydelse. Han trodde på vars och ens nedärvda egenskaper och en fostrande tävlingsanda som skulle sålla agnarna från vetet. En del var födda ”tomtar” och en del var ”ess”. Men som sagt, det där hade jag mycket svårt att tro på.
För några år sedan hamnade jag så i dispyt med min dåvarande vän Mohamed Omar om huruvida intelligens var främst ärftlig eller främst en socialt genererad förmåga. Han visade mig ett par nya böcker som talade för att arvet länge varit underskattat i sammanhanget. Utgivare var ett obskyrt förlag i kretsen runt de svenska nynazisterna. Jag fnös åt min vän och försökte förklara att det mesta faktiskt talar för att intelligens inte är ärftligt (genetiskt styrd). Dessutom är intelligensbegreppet som sådant mycket tvivelaktigt. På den tiden backade han för mina invändningar, så är det inte längre. Nu sitter han i bland rashästarna i Patrik Engellaus stall, vilket jag skrivit om tidigare.
Vill här emellertid klargöra att jag inte alls är främmande för att frågan om arv eller miljö komplicerats på senare tid av både den så kallade epigenetiken och det faktum att nedärvda egenskaper kan påverkas och förändras av rent fysiska faktorer (droger och mediciner t ex).
Men när det här åter blivit en ideologisk–politisk grundfaktor att räkna med (på samma sätt som diagnossjukan), eller när vi närmar oss resonemang som att: när vi nu ”vet” att arvet kan kartläggas, beskrivas, diagnostiseras och mätas, varför ska vi då inte börja använda denna kunskap för att placera människor i sina rätta fack? Rätt man (människa) på rätt plats, så att säga. Tänk förskola, skola, yrken, bostadsområden, sexuell läggning, etniskt ursprung, anstalter och fängelser. Och det gäller ju att ha rätt människosyn, alltså att var och en har rätt till och att bli accepterad för den man är – sin egen identitet.
När man kommit så långt är det dags att stanna upp och fundera på vart detta resonemang obönhörligen leder.
Här kan även inflikas ännu en trend som krokar i dagens identitetshysteri; det har börjat ställas krav på att det svenska skolsystemet måste börja ta särskild hänsyn till så kallat ”särbegåvade barn” och att hemundervisning måste bli tillåtet; att införa läroplikt istället för skolplikt. Var och en sin egen lilla skola.
Åter till huvudspåret. På flera universitet finns nu avdelningar för ”Beteendegenetik”. På Karolinska institutet forskar Amir Sariaslan. Och han forskar om kriminalitetens orsaker. Är den inte lite ärftlig trots allt? Han försöker kartlägga ärftlighetens betydelse för kriminellt beteende.
I SvD den 27 augusti presenterar Ivar Arpi saken i ett så kallat sommarsamtal på ledarsidan (delad på nätet 2113 gånger 28 augusti). Frågan om ärftlighetens betydelse är något återkommande hos Arpi. Läs också ”Genetiken som förklaring”.
Arpi påstår att Sarislan kommit fram till att det är ett misstag att kriminalitet orsakas av fattigdom, låg utbildningsnivå eller destruktiva bostadsområden och att gemensamt för de flesta svenska studier av kriminalitet är att de inte tar hänsyn till ärftlighet. Men det gör alltså Sarislan. I en gigantisk studie av svenska tvillingar och syskon ”visar det sig” att över 50 procent av kriminaliteten kunde hänföras till ärftliga faktorer, och mindre än 15 procent till den miljö som de vuxit upp i. Häpp!
Jag har förstås inte granskat hans forskning (det har säkert inte heller Arpi gjort). Det måste förstås göras, men det ligger mycket nära till hands att förhålla sig skeptisk. Och inte bara det. Det finns all anledning att se det som ett utslag av det nya samhällets behov av att finna skäl att ifrågasätta våra gamla hederliga jämlikhetsbegrepp. Det är här Arpi och jag går skilda vägar.
Vad man önskar komma fram till är att vi inte har lika förutsättningar och att det inte är en slump att vissa blir sportstjärnor och andra bara simpla idrottskonsumenter framför TVn, att vissa blir rika och andra blir fattiga, att vissa blir ledare och andra låter sig ledas, att vissa hamnar i arbetslöshet och kriminalitet och andra följer lagen, att vissa hamnar i sunkiga bostadsghetton och andra på gräddhyllan… och på fängelserna har de flesta konstaterats ha ADHD och Dyslexi. Nej, det är nog ett stort misstag att inte ta hänsyn till ärftlighet när man undersöker dessa ting. Häpp!
Det är med detta som med den avancerade hjärnforskningen och andra svåra etiska medicinska frågor, vi måste politiskt hantera det. Men att släppa ut anden ur flaskan och inom politiken börja närma oss ”vetenskapligt grundad segregation” är mycket farligt. Sådant har vi sett följderna av tidigare i historien. Undrar hur Ivar Arpi ser på det?
Saken är klar. Denne Ivar Arpi ser sig själv som en Übermensch.
Jag förstår inte varför en ”political poneroligy”-person som han får utrymme i SvD. Om det inte är så att SvD:s ägare har bestämt att det skall vara deras linje.
Ägarna har ju väldigt höga tankar om sig själva.
Varje gång det dykt upp sådana tankegångar i mänsklighetens historia, har det slutat med att dessa herrar och damer sågat av den gren de själva suttit på.
Vi andra får hålla i oss för att inte följa med I fallet.
Som erfaren ämneslärare och speciallärare/specialpedagog utgår jag enkelt från att det handlar både om miljö och arv. Det finns personer och elever med funktionsproblematik och de diagnoser som finns att utgå från är funktionella och evidensbaserade som jag ser det.
Problemet är suget efter diagnoser för att få fram resurser. Det gör att man underminerar förmågan att undervisa elever förutsättningslöst och hitta rätt metoder för eleven.
Ibland behövs utredningar och diagnoser och ibland behövs de inte. Som lärare är min uppgift att undervisa eleven.
Initiativet om utredningar kommer aldrig från mig. Om föräldrar och elev driver frågan så ansluter jag mig naturligtvis då jag oftast redan vet hur det är med elevens förmåga till koncentrationen.
Idag har vi hamnat i en olycklig situation där man jagar diagnoser – istället för att anpassa förutsättningarna så att eleven kan lyckas.
Jag har ofta träffat på elever som hellre vill ha sin personlighet i fred och motsatt sig att skolan tycker han behöver utredas för sin uppmärksamhetsproblematik. Det är naturligtvis inte okej. De har rätt att vara den de är. Oftast kreativa personer med många talanger.
Epigenetiken och annan forskning går emot Sariaslan och tvillingmodellen de använder. Se Robert Sapolskys onlineföreläsning om behavioral genetics. Finns på Youtube. Inte heller kan den sk kriminella genen förklara hur olika etniska grupper slutar begå brott när deras position i samhället förbättras (klassisk krimforskning)