Ivar Arpi mot en verklighetsbakgrund (Rinkeby)
I dagens SvD skriver Ivar Arpi apropå BRÅ-rapporten om brottsutvecklingen fram till 2015 på ledarsidan att brottslighet förmodligen är delvis ärftligt. Är det inte lite nattståndet?
Han menar att det faktum att BRÅ inte intresserar sig för rena ärftlighetsfaktorer som förklaring till personers brottslighet är ett misstag. Själv har han funnit tre studier som pekar mot genetiska faktorer som pekar i denna riktning, varav en ”visade att det ärftliga inflytandet förklarade 67 procent av varför vissa individer begår brott”.
Denna studie från 2011 – The Genetic and Environmental Etiology of Antisocial Behavior from Childhood to Emerging Adulthood – bygger på material från det svenska tvillingregistret. Jag läser i sammanfattningen att man har utgått ifrån att genetiska faktorer påverkar ”antisocialt beteende” (inte nödvändigtvis brottslighet). Jag förutsätter att man studerat tvillingpar som skiljts åt och växt upp i skilda miljöer. Man har mätt tvillingarnas brottsbenägenhet vid fyra tillfällen mellan 8 och 20 år och med hjälp av sofistikerade matematiska beräkningsmodeller kommit fram till att 67% av en ”latent antisocial beteendefaktor” kan förklaras som genetisk.
Jag förhåller mig naturligtvis skeptisk. Fann ännu en skeptiker – Manne Gerell PhD i kriminologi vid Malmö universitet – som trots allt (motvilligt) inte kan bortse från resultaten ovan. Jag kan inte heller finna felen i studien, men jag kan se det orimliga i om man skulle börja tillämpa någon slags sannolik brottslighetsdiagnostisering. Det är mycket mer sannolikt att det är just metoderna att mäta dessa subtila mänskliga beteenden som inte duger. För mycket okontrollerade faktorer kan spela in. För mycket sken och önskningar leder dessa forskare.
Snart är vi kanske där igen. Jag tror till och med att det här är en mycket tidstypisk studie i jakten efter den heliga gralen – tjuvgenen, eller terroristgenen. Vi har sett det förr i olika så kallade vetenskapliga sammanhang. Tänk bara på den mänsklige rasbiologen Herman Lundborg som år ut och år in mätte skallar och fyllde tabeller med siffror som inte berättade någonting.
Att Ivar Arpi inte förmår tänka kritiskt beror nog på att han ändå innerst inne lite grand tror att många samhällsproblem – från snatteri till terrorism och krig – till stor del beror på genetiskt störda individer.
Är inte hela tanken att brottslighet skall förklaras nattstånden? Brottslighet skall bekämpas. Punkt slut.
Om det finns ”antisociala” gener, borde det väl också finnas ”sociala” sådana. Hur kan man annars förklara folk som uppoffrar sig för andra, är generösa utan tanke på egen vinning och beter sig allmänt mänskligt under omänskliga förhållanden?
Tänk om amerikanerna har överflöd på skjuta-ihjäl-gener medan svenskarna har mer av slå-på-käften-gener? Här behövs mera forskning.
Vad jag menar med nattståndet är väl att dessa gamla tankar dyker upp igen. Jag är inte mot forskning, men jag tror att det kan föresväva överheten att det går att förebygga kriminalitet med läkemedel.
Informationen i abstract är alltför knapphändig. Man måste läsa hela artikeln och bl.a. se hur kriminaliteten mätts. (register och/eller självrapporterat). En stor del av kriminalitet hamnar inte i register. Det står inte om det är enäggstvillingar (identisk genuppsättning) (sannolikt) och inte om andelen som är säruppfostrade (vilket ju är ovanligt för enäggstvillingar). Det var länge sedan jag arbetade litet med epidemiologiska studier på tvillingar. Mitt intryck är att man med den etablerade metodiken ofta finner att en hög andel av olika sjukdomstillstånd anses ha ”genetisk orsak”. Sedan länge försöker man också studera interaktion arv och miljö. Tre av forskarna (minst) är professorer. Paul Lichtenstein har arbetat med analyser på det fina svenska tvillingamaterialet i över 30 år, närmast på heltid om jag minns rätt.
Tack för denna ”expertgranskning”. För mig som lekman verkar det trots allt inte som jag är helt ute och cyklar. Kanske lite yvigt inlägg, men diagnoshysterin är antisocial i mina ögon. Leder bara till att förse eliten med argument för sin egen ”superiority”.
Det är just det med forskning i det sammanhanget som jag misstror. Vi hade den här diskussionen på Nils Bejerots tid. Då ville drogliberalerna diskutera ”bakomliggande faktorer”, medan vi som höll på Bejerot ville koncentrera oss på själva droganvändningen.
Hur minimerar man den? Jo, med mindre åtkomlighet. Inte vetenskap alltså, utan politik. Därmed inte sagt att jag är emot vetenskap. Men vetenskapen har sitt område och politiken har sitt. Och att beteendevetarna sedan vet en hel del om varför droger är så attraktiva motsäger inte det påståendet.
Och här kunde kanske beteendevetarna också hjälpa oss att förstå kriminaliteten. Vad är det som gör den så attraktiv?
En eller annan undersökning av det här slaget säger lite eller ingenting om de fynd som görs i en sån här undersökning beroende lite på hur stort underlag den är gjord på och hur väl designad och genomförd undersökningen är. Ska man kunna komma till en väl underbyggd slutsats i frågan så krävs det förutom en forskning med kvantitativ metod också en kvalitativ analys dvs ett kvalitativt resonemang utifrån en relevant och hyfsat säkrat kunskapsunderlag. DESSUTOM för att våga dra slutsatser om det kommer till frågan om lagstiftning, medicinering, diagnoser mm så krävs det väl gjorda metastudier på väl gjorda forskningsrapporter liksom en metananlys med kvalitativa resonemang. Då har man skapligt med hängslen och livrem för att röra sig på någorlunda säker mark……tills nästa jordbävning ev kommer och störtar den etablerade kunskapen på huvudet!
Jag är beteendevetare och en stor del av mitt liv har jag arbetat med missbrukare, personlighetsstörningar och psykiatriska diagnoser överlappandes varandra. Och min bestämda erfarenhet är att man inte ska luta sig för mycket mot diagnoser, framförallt i ett tidigt skede eller mot forskningsresultat som inte är hyggligt säkrade som ovan och som också visat sig FUNGER uthålligt i en klinisk verklighet. Vi har länge ”vetat” pga ”beprövad erfarenhet” dvs emperi att komplicerat mänskligt beteende ofta är en kombination av arv ovh miljö men inte i vilka andelar. Genom att genetik och den relativt färska vetenskapen epigenitik gett oss nya metoder att forska på de här sambanden (t.ex DNA-analyser) så lutar det åt att arv dvs genetik kommer att visa sig vara en tyngre andel av det som bestämmer mänskligt beteende och andra skillnader mellan människor och grupper av populationer… intressant, fast också skrämmande då det öppnar Pandoras ask på ett sätt vi trodde var stängt sedan många decennier tillbaka då det kan komma att utnyttjas av politiska extremister och galna kvackare. OK ,kvalite’n på biologisk kunskap är mycket bättre än på rasbiologins tid men som med kärnfysiken så kan ny kunskap givetvis missbrukas och bli ”farlig” om man för snabbt och ovarsamt drar för drastiska slutsatser av enstaka forskningsresultat på det här området!
(För lång kommentar 2200 tecken! – max 1000)
Det kan väl finnas genetiska orsaker till att man hamnar snett i livet. Själv hade jag nog hamnat i elände om jag inte hade haft hyggliga uppväxtförhållanden. Frågan är hur samhällets organisering tar hand om detta. Det är väl ändå den avgörande frågan. Bejerot hade rätt som gick praktiskt och resolut till väga.
Är det inte tidstypiskt att genetiken åter kommer på tapeten i dessa sammanhang. Å andra sidan är det bra att det får debatteras.
Vetenskapen går väl också framåt… Kvällens Uppdrag Granskning var ytterligare en illustration till den havererade integrationspolitiken i Sverige, trivsellandet. Det är politik som saknas i första hand. Nu ser det dystert ut, inte så mycket pekar åt rätt håll. Rätta mig om jag har fel.
När det gäller dyslexi och ärftlighet har forskningen nog på goda grunder kunnat slå fast ett sådant samband. Det svenska husförhören sedan 1600-talet var där till god hjälp. Språkliga problem och läsning noterades, och på så sätt finns det forskare som i dag har följt många familjer ända fram till idag.
Ärftligheten går på den manliga sidan och gäller framför allt det som kallas fonologisk dyslexi.
När det gäller hereditet för kriminalitet finns ingen forskning ännu som kan påvisa ett gediget sådant samband. Ivar Arpi önsketänker vilket inte imponerar.
Däremot finns det gott om belagd forskning som visar på sociala faktorer och undervisning som tungt vägande faktorer för risken att hamna i kriminalitet.
När det gäller vår drogpolitiska utveckling så hade Bejerot faktiskt fel och det hade även jag som anslöt mig till den repressiva metoden för att stoppa drogutvecklingen.
Idag har vi facit med den näst högsta dödligheten i EU, bara Estland ligger högre än Sverige. För detta har vårt land fått kraftig kritik av bland annat FN och då framför allt bristen på vård och omsorg och istället fokus på lagföring av småmissbrukare.
Det som nästan helt saknats i Sverige är just det som fungerar, sprutbyten, substitutionsbehandling, anordnade säkra platser för injicering samt livräddande hjälpmedel som Nanoxen, som är receptfritt i Norge men som varit förbjuden i Sverige, men som nu försiktigt och i alldeles för långsam takt prövas genom beviljade tillstånd i lite skala.
Preparatet sprejas i näsan och överdosen hävs på några sekunder och preparatet är helt ofarligt samt kan inte användas till något annat.
Sverige i ett nötskal!
(För lång kommentar 1650 tecken! – max 1000)
Genetiska faktorer eller inte. BRÅ-rapporten är ”fake news” då brott med etnisk bakgrund, enligt polisens kod 291, inte redovisas i statistiken.
Jag ställer mig skeptisk till att man undersökt 2 600 svenska tvillingpar. Detta kan inte vara enäggstvillingar som separerats vid födseln.
Länken ovan tillhandahåller bara sammanfattningen. Vill man läsa hela avhandlingen, och få veta vad 67% syftar på, får man betala drygt 400 SEK.
Sedan ska vi inte låta oss imponeras eller skrämmas av författarnas jargong. ”Longitudinell studie” är inom statistiken undersökningar över en viss tid där man följer upp studieobjekten och gör upprepade mätningar på dem. ”Strukturella ekvationsmodeller” innebär mycket förenklat att när man inte kan mäta något direkt, mäter man någonting annat som man tror står i något samband med det man är ute efter.
Så jag tar ovanstående undersökning med knusende ro. Ligger det något i det kommer det att bekräftas av andra forskare. Ni som fortfarande oroar er tillhör kanske dem som inte dricker vatten, äter grönsaker, tuggar socker eller rör er i solen eftersom forskare har visat att detta är livsfarligt.
Innan man vet vilken/vilka gener som är inblandade i processen och vad den genen (eller de olika d:o) gör är det bara nonsens att tala om genetisk forskning eller ”genetiska” bevis. Epidemiologiska studier kan bara antyda möjliga samband, inte åt vilket håll sambanden går, vilket i de allra flesta sammanhang är det enda intressanta för att dra slutsatser. Det innebär inte att epidemiologi är bortkastad tid utan bara att det är fråga om grundforskning, som inte kan tillämpas direkt. Något man blir varse om man försöker använda alltför tidiga resultat för att göra t ex samhällsvetenskapliga förutsägelser.