Till Charlotte Ida Marie döptes en jäntunge, som föddes i Tartu i dåvarande Tsarryssland 1906. Charlotte fick ett växlingsrikt liv. Första världskriget upplevde hon som liten tös i den österrikisk-ungerska Donaumonarkin, men i nästa skede blev Weimar-tidens Berlin hennes ankarplats och tyska hennes självvalda språk. Väl i Berlin gifte sig Charlotte med en fattig greve, som bar ett svenskklingande namn – Alexander Stenbock – men deras äktenskap var snart tillända.
En charmig kommunist och Marx-lärjunge blev nu Charlottes allt annat uppslukande kärlek. Med honom delade hon såväl ljuvt och lett som politisk åskådning, och tillsammans flydde de undan Hitler och nazismen till Moskva – där han föll offer för ”Den stora terrorn”, medan hon lyckades överleva.
Något år före andra världskrigets början hamnade sedan Röda grevinnan i Paris och träffade där en välskräddad socialdemokrat från Sverige, tio år yngre än hon, blivande lektor i tyska och lystrande till namnet Einar. De båda slog sina påsar ihop och bosatte sig i Stockholmstrakten. I tur och ordning fick de tre barn, samtliga välskapta.
”Heute nacht habe ich ein hässliches kleines Mädchen geboren” – i natt gav jag liv åt en ful liten stumpa – skrev Röda grevinnan i sin privata loggbok måndagen den 18 januari 1943. Det var nummer tre i syskonskaran, fröken Yvonne Hirdman, som med dessa ord kom till jorden, precis 170 dygn innan jag själv gjorde motsvarande entré.
Intet av allt detta
låter sig inhämtas i Yvonne H:s nyutkomna självbiografi, Medan jag var ung: Egohistoria från 1900-talet (Ordfront), men på de c:a 400 sidorna finns i gengäld åtskilligt annat. Berättelsens huvudstråk är tre till antalet – Hirdmans outtömliga kärleksbehov, hennes författardrömmar och, givetvis, feminismen av särarts- och i synnerhet av likhetstyp – medan skildringens mer perifera ämnen uppgår till många tusen. Att vara kvinna och därmed andraplansfigur, ja, att vara en hopplös Salieri-existens, är vad boken främst handlar om.
En rad för mig högintressanta gestalter ur kultur- och idéhistorien passerar revy, lite huller om buller: Ellen Key, Friedrich Engels, Sven ”Lasse” Linderot, Wilhelm Reich, Otto Weininger, Ludwig Wittgenstein och många andra. Ingen av de nämnda sex kan glädja sig åt honnörsbetyg. Ändå framstår Hirdman som en generös natur.
Nittio procent av biografin (eller 89,1 för att vara exakt) behandlar Yvonne H:s liv och leverne fram till 1984, när hon alltjämt hade sina litterära framgångar och huvuddelen av sin akademiska karriär en bra bit framför sig och ofta tvangs suga på ramarna. Mycket i hennes liv var ganska eländigt. Efter att ha fött två barn vid 21 och 22 års ålder blev hon snart ensamstående mor utan grundmurat självförtroende. Skrala gymnasiebetyg (bland annat C i matematik), klaustrofobiskt lidande – tunnelbanevagnar, bussar, viadukter, hissanordningar … – plus oavlåtliga problem med karlar, hängda som ohängda, förpestade hennes tillvaro. Att hon länge konsulterade en jungiansk psykoterapeut hjälpte föga.
Ändå lyckades Yvonne H
på något outgrundligt sätt bli filosofie doktor 1974 efter att ha lagt fram en avhandling om Sveriges Kommunistiska Partis aktiviteter under krigsåren 1939-45.
”Det var som att följa en djupt neurotisk människas kamp mot sin inre sanning”, heter det på sid. 156. Med det yttrandet syftar Hirdman på den chock som drabbade SKP efter att herrar Molotov och Ribbentrop, den 23 augusti 1939, slutit den så kallade nonaggressionspakten (som gjorde livet till ett helvete för kommunister runtom i Europa).
Yvonne H menar att avhandlingsarbetet i praktiken räddade henne från att bli kommunist:
Jag gick aldrig på de värsta frälsarlärorna i rebellrörelsen och i KFML och KFML(r), och jag vägrade konsekvent att hylla kamrat Ho Chi Minh i demonstrationstågen. Sådan personkult klarade jag inte av. Jag hade lärt mig en ovärderlig läxa: en automatisk misstänksamhet gentemot forskningsobjektet som det heter, vilket hindrade mig från att ramla in i hagiografiska tongångar. Bra också när man ska forska om kvinnor.
Medan jag var ung är en biografi skriven med outsinlig energi, stark inlevelse och analytisk skärpa, ibland rent av gränsande till analytisk briljans. Med ironier, blinkningar och med obändig kampvilja har innehållet kryddats. Det blir väl så när man anser sig vara både lyckad och lycklig – någon som författarinnan, i dag 72-årig professor emerita i kvinnohistoria och genushistoria, numera säger sig vara.
Välgörande är också, tycker jag, att Hirdman finner begreppet könsmaktsordning populistiskt. Långt hellre talar hon om genusordning. Följsam ”hen”-tillbedjare är hon inte heller. ”Det finns något i hen som handlar om ytan. Man anser sig lösa ett problem med hjälp av språket.” Än mindre löser man problem, fortsätter hon, genom att skriva ”en” istället för ”man”.
Bra rutet! Man bör sjunga med egen näbb och inte för jämnan delta i andras kråksånger.
Inspirerad av Mats Parners text om Yvonne Hirdman, plockade jag fram hennes avhandling om SKP 1939-1945 och läste om avsnittet om finska vinterkriget. Jag har tidigare nämnt, och gör det igen, att jag sett stora likheter med Ukraina.
Ett par exempel:
sid 47 [”Sveriges kommunistiska parti 1939-1945”]
”Det krig som fördes mellan Finland och Sovjet [detta var innan Kuusinen-regeringen dykt upp; min anm.] karaktäriserade kommunisterna som ett ”nationellt försvarskrig” från Sovjets sida sett, emedan Finland var den aggressiva, hotande makten och, framförallt, emedan Finland var en spelbricka i västmakternas händer.”
sid 51:
”Helt i linje med denna defensiva argumentering framställdes Finland som ett snarast fascistiskt land, där demokratin satt inom lås och bom.”
Byt Finland mot Ukraina och Sovjet mot Ryssland och gör nödvändiga tempusbyten för att flytta oss drygt 70 år framåt i tiden.
Jag har under de senaste två veckorna stått som värd för två olika vetenskapliga delegationer från Ukraina (varav den ena från östra Ukraina), och givetvis har kriget mellan Ukraina och Ryssland diskuterats vid kvällsmiddagarna. Men eftersom Mats Parners gästblogg inte handlar om Ukraina så stannar jag här.
Sovjetunionen angrep Finland 30 november 1939 och Moskvaradion kungjorde Kuusinenregeringen dagen efter, den 1 december.
Analogier, eller som det också heter, ljuga.
Skönt i alla fall att någon säger emot den postmoderna feminismen, som vänt sig bort från det verkliga patriarkatet som äger arbetsplatsen, äger marken och makten. Den postmoderna feminismen förvandlar patriarkatet till ett sorts hjärnspöke.
Hirdman skriver (sid. 48): ”Men i och med att Kuusinens regering dök upp på scenen den 2 decemeber [den första dag som SKP kunde reagera på kungörelsen från Moskvaradion den 1 december; min anm.] förvandlades hela problematiken. Kriget förvandlades därmed till inbördeskrig, ett krig mellan Mannerheims vitgardister och den finska arbetarklassen, företrädd av Kuusinen. Röda armén blev på så sätt endast ett verktyg i händerna på det finska folket mot bourgeoisin, lappofascism och Mannerheims vita bödlar”.
På midsommardagen meddelades i nyheterna i Rysslands första TV-kanal att man tagit beslut i Ryssland om att man nu får leverera vapen till Ukraina. Vad nyheten betyder vet vi ännu inte. En möjlig tolkning är en kommande storoffensiv ledd av professionella ryska militärer.
Historiska paralleller är alltid lätta att hitta, som t ex denna:
1940 kände sig Tyskland tvunget att emot danskarnas vilja installera trupper i Danmark för att skydda landet mot brittisk aggression. Man lovade att respektera landets lagar o s v. Regeringen satt kvar och det kunde t o m hållas riksdagsval på normalt sätt.
Dock, de ”aggressiva” britterna lät, utan stöd i någon folkrätt, ockupera Färöarna och Island, som lydde under Danmark, i namn av att skydda dem emot tyskarna. Men självfallet skedde det efter principen att hellre förekomma än förekommas, d v s skaffa sig bra marina baser och förhindra att tyskarna hade kommit före.
Som sagt, stod detta i harmoni med folkrätten? Att islänningar och färöingar, vad jag förstår, 1940 gillade att bli ockuperade påstås ju inte påverka den folksrättsliga bedömningen.