Glädje med Sveriges historia

Alf Henrikssons Svensk historia, men teckningar av Björn Berg.

lf Henrikssons Svensk historia kom ut första gången 1963. Jag har en senare utgåva, med trevliga teckningar av Björn Berg, från 1990.

I slutkapitlet diskuteras historieskrivning, och den sista meningen lyder som följer:

Ehuru nationen nu är i färd med att söka lära sig tänka globalt och minnet av slaget vid Lützen högtidlighålls endast på bakelserna med hjältekonungens bild i Göteborg, är det sålunda alltjämt glädje med Sveriges historia.

Det var för över femtio år sedan gamle ‘H’ skrev detta. Låt oss loda lite djupare i historiens brunn. Där hittar vi Esaias Tegnérs dikt ‘Svea’ från 1811, med den berömda raden om Finlands indirekta återerövring:

Gråt, Svea, vad du mist, men skydda, vad du äger!
Från Sundets rika strand längst upp till fjällhög nord,
där lappen flyttar kring sin frihet och sin hjord,
vad skogbekrönta berg, vad fält, med skördar prydda!
O, älska vi vårt land, nog ha vi land att skydda.
Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt,
låt skörden blomstra opp i dina skogars natt.
Led flodens böljor kring som tamda undersåter,
och inom Sveriges gräns erövra Finland åter!

Är detta helt inaktuellt, eller är det tankar som med viss justering kan återanvändas även i vår tid?

Tänk om den aktuella uppgiften är att “inom Sveriges gräns erövra Sverige åter!” Att åtminstone skydda vad vi äger medan vi kan fälla en tår över det som gått förlorat (nämligen ett land som en kort period var på topp inom industri, vetenskap, kultur, men som nu mer verkar symboliseras av tiggaren utanför den närmsta matbutiken och ligister som kastar bomber). Det är inga naturlagar som är ute och stökar till det för oss, det är mänskliga beslut och inte gudsord, och därmed kan de ändras. Det gäller att vi slutar backa för lipsillar som påstår att folk utifrån kan känna sig “exkluderade” om vi faktiskt framhåller en massa goda, positiva, progressiva sidor i det här landet, att vi har en historia som ibland är riktigt bra. Om Sveriges förflutna är “barbari” som vissa fåkunniga politiker påstår, så gäller det alla andra folk och länder också. Inget folk/land har startat som högkultur.

Man kanske till och med vågar hävda att Mått-Johansson var en fan så mycket viktigare person än den där Zlatan! För att inte tala om Olaus Magnus, Rudbeck, Linné, Celsius, Berzelius, Montelius, Bremer, Berwald, Lind & Nilsson (Jenny & Christina), Lagerlöf, Strindberg, Scheele, Bellman och mängder av mer eller mindre kända svenskar/svenskor som gjort viktiga insatser på många områden. Göteborgskillarna i The Spotnicks var Sveriges första elektrifierade musikexport, och det var så länge sedan så det bör väl betraktas som historia vid det här laget.

Om man klämmer i med…

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden…

… så behöver det alltså inte betyda våldsdåd och härjningar i främmande länder. Minnena kan styras över till den välfärdsstat som sågs som något märkligt och progressivt världen över, och hårda frågor kan ställas till dem som river ner den – fullt medvetet eller av ren dumhet. “Varför gör ni detta? Till vems fördel?” Genom att ställa sådana frågor kan vi, som gamle Henriksson skrev, finna att det är “alltjämt glädje med Sveriges historia”.

  23 kommentarer for “Glädje med Sveriges historia

  1. Leif Strandberg
    2017-12-15 kl. 9:13

    Tack Björn, för ord i rättan tid.
    Varje morgon när jag ordnar med frukosten faller ögonen på en handduk vi köpte i somras. Den heter Swedish Poetry/Sverige och är designad av Maria Holmer Dahlgren och består av drygt 100 ord med anknytning till vårt land; alltifrån kanelbullar, nobelpris, skiftnyckel, lovikkavantar till kokt med bröd. Innan jag orkar lyssnar på nyheterna tittar jag på handduken.

    Den pågående trenden att Sverige ska klä sig i säck och aska, ta på sig all skuld och be om ursäkt för allt är alldeles sinnessjuk. När det sinnessjuka blir alldeles för mycket (och när handduken inte räcker till) lyssnar jag på Jussi Björling.

  2. Bo Persson
    2017-12-15 kl. 10:24

    Leif S!
    Intressant att vi nu plötsligt på den här bloggen är fyra stycken som samtidigt funderar på dagens svenska självhat. Björn N, du, Ann Charlott Altstadt och jag.

  3. Anders Persson
    2017-12-15 kl. 11:59

    Jag har alltid uppfattat Alf Henriksson som “oförargelig”. Däremot funderar jag ofta på varför Herman Lindqvist är så innerligt avskydd. Jag hade just kommit tillbaka till Sverige 2001 när jag på Norrköpings Tidningars kultursida kunde läsa att dess redaktör skrev att HL “måste stoppas”. I Godmorgon Sverige gjordes han ständigt narr av. Och alla jag talade med uttryckte sitt ogillande av honom. Vad är det för land jag återvänt till, undrade jag. Ty samtidigt sålde han ju mycket bra…

  4. Leif Strandberg
    2017-12-15 kl. 13:08

    Hatet mot HL är säkert uppblandat med självhatet mot Sverige. Han skriver ju (populärt dessutom) gubevars om Sveriges historia.

    Det jag lärde mig under åren i FNL-grupper och ml-organisationer var att solidariteten är ömsesidig – att det vietnamesiska folkets kamp för sitt land också var en kamp för oss. Vi tyckte inte synd om – vi var solidariska (och samlade in pengar att använda på egna villkor)! Men för denna hållning fick vi, även då, kämpa både mot teorier som den om den mutade arbetarklassen (Appel) – men stundtals även mot Göran Palm och Staffan Beckman. Självhatet lurade även då runt hörnet – men skolade marxist-leninister redde ut begreppen kring imperialism och nation och klasskamp.

    Men nu när självhatarna har skaffat sig ett problemformuleringsinitiativ är det knappt någon som återför debatten till en rimlig syn på solidaritet (inte inom den s.k. vänstern i alla fall). Ska vi lyckas lösa integrationen måste vi göra det med stolta svenska ryggar.

  5. Anders Persson
    2017-12-15 kl. 15:54

    Detta är jag stolt över som svensk och vill kämpa för med geväret i hand:

    1. Att vi har fyra hål i A4-pappren och inte bara två som i de flesta andra länder. Det ger mycket mer stadga i motsvarande pärmar

    2. Att vi inte, som andra folk (bl a ryssarna enl Sven Hirdman, när något praktiskt går på tok, t ex en vattenledning som brister, i första hand letar efter en syndabock, utan frågar oss hur vi gemensamt ska kunna fixa problemet.

    3. Att vi i den borgerliga svenska kulturen inte klassar folk efter akademisk grad (som i Tyskland och Finland), släktbakgrund (som i England), inkomst (USA) eller skola (Frankrike) utan efter vad man gör. Jag hade en chef i England, professor och högt kvalificerad meteorolog, som skämdes över att han hade arbetarklassbakgrund. Han blev hemskt förvånad när jag berättade att i Sverige skulle han ha kunnat skryta med det! (Eller var det på 70-talet? Är jag efter min tid?)

  6. Mats Larsson
    2017-12-15 kl. 19:14

    Anders P!
    En fråga till en Finland-specialist: I Hasse Svens tv-program som sändes i samband med Finlands 100-årsfirande, berättade en av 100-åringarna, veteran från krigen med Sovjetunionen, att veteranerna hade mycket låg status i Finland under de första tio åren efter kriget. Detta var helt nytt för mig. Stämmer det och vad var det som fick stämningarna att vända? Linnas “Okänd soldat” och filmen som följde året efter och som antagligen visats lika ofta i finsk TV, som “Kalle Anka” i svensk?

  7. Bengt Svensson
    2017-12-15 kl. 19:48

    Anders P!
    Ville bara påpeka att i USA, som annars inte är känt för kompromisser, har man 3 hål i sitt “letter-sized” (lite bredare och längre än A4) skrivpapper.

    Fö känner jag igen argumenten härifrån: Varför ska vi klä oss i säck och aska? Vi har en historia att vara stolta över. Det är folk som vill ha kvar statyerna av gamla sydstatsgeneraler, som inte vill be om ursäkt för slaveriet eller indianutrotningarna sekler senare. Så syftet med argumenten kan variera.

    Min teori om Sverige är att dess politiker, opinionsbildare m fl är så påverkade av USA att de identifierar sig med landet. De har gjort USA:s historia till sin, det amerikanska samhället till sitt, och det är den och det de skäms för.

    I amerikansk debatt är “solidaritet” ett nästan okänt begrepp. Lite på måfå hittade jag följande debattrubriker:

    “Can white heterosexual men understand oppression?”
    “Straight Black Men Are the White People of Black People.”

    Begripligheten skulle inte öka med en svensk översättning.

  8. Bo Persson
    2017-12-15 kl. 21:28

    Anders P!
    Kul exempel men om vi skall tala om den stora boven i sammanhanget, så blir det väl ändå EU. Det var när vi gick med där som förfallet – eller som Leif S säger: vansinnet – inleddes.
    Det är klart att EU kommer att implodera, men när blir det?

  9. Anders Persson
    2017-12-16 kl. 4:11

    Mats L!
    Mitt intryck av den finländska efterkrigstiden var att tiderna dels var svåra för alla och krigsveteranerna fick jobba som alla andra, vare sig de plågades av trauman eller psykoser. De var ju alla i arbetsför ålder. När de blev äldre, efter 50-talet, fanns det anledning och förutsättningar att ge dem den “veteranstatus” som de sedan åtnjutit.

    Om de hemvändande soldaterna de första tio åren efter kriget, d v s innan boken Okänd soldat publicerades, hade låg status, så kan det ha berott på kommunisterna, som var mycket dominerande 1944-48, och sedan en icke obetydlig maktfaktor därefter, inte värderade självständighet från Sovjetunionen lika högt som icke-kommunister.

    Det hör ju till saken att “fortsättningskriget” 1941-44 ju var ett finländskt anfallskrig, om än med ett av sina syften att återta förlorade områden.

    På samma sätt som Runebergs Fänrik Ståls sägner gav status åt krigsveteranerna från 1808-09 års krig, gav Okänd soldat detsamma åt veteranerna från 1941-44 års krig.

  10. 2017-12-16 kl. 10:49

    Är det ett nytt eller gammalt svenskt fenomen att så att säga skjuta sig i foten till förmån för diverse utländska intressen? – Tror inte det. I början av 1700-talet skrev snille-Chrille Polhem om liknande problem som skadade Sverige. Bland annat u-landsproblemet att vi exporterade billiga råvaror och köpte dem tillbaka dyrt i färdigtillverkad form. Därifrån kan man dra en rak linje till dagens gruvpolitik där utländska bolag nära nog gratis kan verka här (och förmodligen strunta i att städa upp efter sig när tillgångarna är uttömda).

  11. Bo Persson
    2017-12-16 kl. 11:18

    Bengt S!
    Visst är det så i dagens svenska debatt att xenofobin (främlingshatet) är det enda alternativet till oikofobin (självhatet). Alltså precis som EU vill ha det.

    Det förnuftiga alternativet – att båda dessa hat är lika destruktiva – saknas helt. Men EU kommer att implodera ändå. Ett så absurt system har ingen framtid.

  12. 2017-12-16 kl. 12:56

    En fundering till Mats’ och Anders’ funderingar om låg status för krigsveteraner i Finland: Fanns det inte en allmän tendens att låta det förflutna tillhöra det förflutna fram till 1960-talet, när man kunde få mer perspektiv på Andra världskriget? Det gäller generellt, inte bara Finland. Man bygger inte upp en ny framtid genom att älta det förflutna. Inte ens Tysklands utrotning av judar och andra oönskade var – tror jag – en jättesak omedelbart efter kriget. Känd javisst, men inte behandlad på samma sätt som idag.

    Anknyter inte min fundering till min bloggpost förresten: när vi ser vad som hänt de senaste årtiondena i Sverige är det verkligen dags att åter minnas vad vi hade, och vad som eventuellt kan återställas i någon moderniserad form? Nyliberalerna trodde de kunde krossa och glömma det förflutna – de hade fel.

  13. Leif Strandberg
    2017-12-17 kl. 10:44

    Apropå uteblivna hyllningar av krigsveteranerna 1944–1948.
    Diskursen (som det inte hette på den tiden) svängde ju 180 grader efter 1944 med freden mellan Sovjet och Finland. Den underjordiskt arbetande finske kommunisten Yrjö Leino dök upp och blev inrikesminister (med ansvar för polisen). Leino var gift med Hertta Kuusinen som var dotter till Otto Wille Kuusinen (vars fru för övrigt satt fängslad i Gulag) som var president i den ökända Terijoki-”regeringen”. Tidsandan i Finland bytte färg, kan man lugnt säga. Krigsförbrytarprocessen satte bl a Socialdemokraternas ledare Tanner i husarrest, Lottakåren förbjöds liksom Skyddskåren. 100 000-tals människor blev tystare än de var vana att vara.

    Det var Linnas stora gärning att skapa förståelse (och försoning), inte bara för de röda utan även för de vita. Efter Okänd soldat (1954) öppnades en friare diskussion, som kulminerade efter Torpartrilogin. Linna borde ha fått Nobels fredspris.

  14. Bo Persson
    2017-12-17 kl. 21:16

    När jag gick på gymnasiet hade vi dels en lärobok i svensk historia och dels en i allmän historia. Men idag finns inte den uppdelningen om jag förstått det rätt. Sedan när? Och varför? Någon som vet? Jag har inte lyckats ta reda på det.

  15. Tord Björk
    2017-12-20 kl. 1:16

    Fornstora dar menar jag inte kan missförstås. Det handlar dels om forna, det vill säga dagar rätt långt tillbaka i tiden. Dels stora, alltså när landet var stort. Det är rimligt att tolka det som stormaktsnostalgi, att hylla den tiden då Sverige var en ledande terrormakt i Europa, ledande på sådant som tortyr. När svenska armen gick in i Tjeckien 1638 fanns 3 miljoner invånare, när armen lämnade var 2/3 av byarna nerbrända och hälften av alla städer förstörda.

    Att försköna dessa rader menar jag är något negativt. Som de svenskar vi är, kan vi sjunga dem ändå på samma sätt som att vi inte river gamla statyer av förtryckare från förr. Historia är historia, visst kan sådant som varit bra lyftas fram, som Polhem vars teorier hyllas av norske ekonomen Erik Reinert och av Jordens Vänner som lyfter fram vad det innebär idag när Sverige går in för att krossa andra länders möjligheter att gå den väg Polhem utstakade för Sverige – stöd till internationella avtal som förbjuder det Polhem förordade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.