Globala marknaden skapar ett mobbningssamhälle

mobbning

Den fria marknadens baksida

Det är inte längre främst tunga lyft, giftiga substanser, buller, klämskador eller fall från höga höjder som dödar och lemlästar människor på våra arbetsplatser. Det är individuell stress orsakad av psykisk misshandel. De nya produktionsförhållanden som utvecklas av den fria marknaden i globaliseringens kölvatten är orsaken.

Vi märkte det i skolan redan på 80-talet när man började tala om effektivisering för att spara pengar. Personaltätheten minskade, organisationerna förändrades och människorna skulle bli förändringsbenägna. Då var skolan fortfarande ganska bra, men det skulle snart ändras.

På 90-talet kom så friskolesystemet, utvecklingssamtalen och individuella löner. Tystnaden sänkte sig i personalrummen, facken samverkade allt mer korporativt med arbetsgivaren och en rädsla att inte duga eller vara arbetsgivaren till lags spred sig bland de anställda. Personalgrupper började konkurrera med varandra; barnskötare mot förskollärare, förskollärare mot lärare etc.

Kraven på anpassning i slimmade organisationer drabbade de långsamma, supereffektiva, frågvisa eller över huvud taget originella personer. Samtidigt som kommunen ställde krav på ökad lönsamhet, tvångsplacerade man rehabiliteringsfall mitt i produktionen. Det skapade irritation bland människor som försökte uppfylla kraven. Jag glömmer aldrig när den av utslitna höftleder svårt plågade läraren Birgitta Bylund på en personalkonferens påstod att mobbning bland vuxna är roten till mobbningen bland elever. Det blev alldeles tyst och brände till ordentligt.

Fenomenet vuxenmobbning har Maciej Zaremba behandlat i en stor artikelserie i DN den gångna veckan. Efter grundliga undersökningar i Sverige och andra europeiska länder kommer han exempelvis fram till att i Sverige är man mycket dålig på att komma till rätta med mobbning på arbetsplatser. I Sverige har inte en enda misstänkt rannsakats, trots att man var först i världen med att uppmärksamma begreppet ”kränkande särbehandling” och göra det till ett brott (enligt arbetsmiljölagen). Men Sverige har försummat att det även är ett integritetsbrott mot individen, alltså en form av misshandel.

Det är kanske ingen slump att programmet ”Expedition Robinson” uppfanns just i Sverige på 90-talet och blivit en lyckad exportframgång. Vi ägnade oss alltså även på helgerna åt att titta på hur man intrigerar, bildar pakter och röstar ut varandra – bara på skoj förstås – som mobbare alltid brukar säga.

I till exempel Frankrike och Belgien ser det annorlunda ut. Där har flera domar fallit efter uppmärksammade fall av psykisk misshandel. Tack vare att man definierade om begreppet mobbning till ”psykisk misshandel” blev det lättare att urskilja och lagföra.

Den offentliga sektorn är värst. Den är maktfullkomlig och eftersom det krävs saklig grund för uppsägning av oönskade personer så tillämpas utfrysning och trakasserier tills den oönskade bryter samman och/eller säger upp sig. Om det inte lyckas blir det dyra utköp för skattepengar. Det här är standard, vilket mitt eget öde är ett exempel på. Mer om det i min bok senare i sommar.

Fackens roll skildras också mycket ofördelaktigt. Deras ombudsmän idkar många gånger korporativ samverkan med arbetsgivaren. Man har svårt att tänka om från gruppintressen till försvar av enskilda personers integritet. Inte sällan är en grupp fackmedlemmar inblandade i mobbandet och kan då ibland till och med vittna mot en enskild medlem. Facket ställer sig reflexmässigt på majoritetens sida, vilket blir helt fel i mobbningsärenden.

I vår globaliserade värld har arbetslivet ändrat karaktär. Anpassning är nyckelordet för den anställde. Den som inte anpassar sig manövreras ut med uppluckrad anställningstrygghet och med ökat anlitande av bemanningsföretag. Räcker det inte tar man till mer eller mindre subtila nålstick som sammantaget blir psykisk misshandel. Uppfinningsrikedomen är oändlig och grupptrycket svävar som ett åskmoln över många individer på många arbetsplatser. Den våg av självmord på stora företag som uppmärksammats i Frankrike och som säkert förekommer även i Sverige är den logiska absoluta slutpunkten.

På skolorna kräver man av elever att de ska vara mobbningsspanare, kamratstödjare och slå larm samt våga stå upp mot mobbande kamrater. Men hur vanligt är detta bland vuxna. Nej, bristen på civilkurage i dessa sammanhang är skriande. När mobbningen rullat igång kan den enskilde i realiteten åstadkomma ganska lite på sin arbetsplats. Ansvaret för förhållandena ligger då hos ledningen.

Men, denna stora fråga avgörs framför allt av vilket samhälle som formas av vårt politiska system. När människan som medborgare har ersatts av människan som programmerbart arbetsverktyg och konsument är framtiden dyster.

___________________________
Maciej Zarembas artiklar:
Mobbarna och rättvisan, del 1
Mobbarna och rättvisan, del 2
Mobbarna och rättvisan, del 3
Mobbarna och rättvisan, del 4
Mobbarna och rättvisan, del 5

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

  8 kommentarer for “Globala marknaden skapar ett mobbningssamhälle

  1. Sixten Andréasson
    2010-06-10 kl. 18:09

    Mycket bra. På 80-talet i Linköping tog en folkhögskollärare och tillika c-politiker i landstinget upp vuxenmobbningen och drev frågan. Det var då jag häpnade över vad han återgav från drabbade personer som sökt upp honom, när han skrev och talade i denna då nya fråga.

    I det jag själv var med om var facket mycket bra och en stor tillgång.

  2. Dennis Zackrisson
    2010-06-11 kl. 4:01

    Det låter mycket bra det du skriver, Knut! Jag skulle vilja att du tar en funderare för egen del på detta! Det är nämligen först när folk tar klar och tydlig ställning med egna åsikter man kan bedöma det här! Nu vill jag inte i första hand kritisera ditt avståndstagande från Mohammed Omar, som jag vet är djupt känt och tydligt formulerat på den här bloggen.

    Vad jag däremot vill fästa din uppmärksamhet på är dina angrepp på en av våra (jag menar FiB/K, även om han nog inte förnyat sin medlemsavgift det här året) tydligaste ”dissidenter” de senaste åren, Lasse Wilhelmson.

    Främst gäller detta anklagelse för ”gängse antisemitism” som formulerats här på bloggen av dig! Efter att ha läst mycket av Lasse W, både bra och mindre bra texter, finner jag inte något spår av bevis i hans texter för det du påstår! Tvärtom är han mycket noga att skilja ut sig från de som vill göra judarna till någonting alldeles särskilt!

    Men mobbad är han ju definitivt av de som vill upprätthålla sionism, som tolkningsföreträde i synen på Mellanösternkonflikten. Och den mobbning de använder är just ANKLAGELSEN för antisemitism, detta akademiska begrepp, som saknar betydelse utanför institutionerna. I den krassa verkligheten finns i stället ett JUDEHAT! Detta är ett för folk mycket konkret begrepp och inte alls svårt att förstå utifrån den specifika klasstrukturen, som tvingades att utvecklas bland judarna i den globala diasporan. Om detta läses i Abraham Léon: Marxismen och judefrågan, förtjänstfullt utgiven av trotskisten René Coeckelberghs på hans Partisanförlag för fyrtio år sedan.

    Utöver att hamna i den klassiskt svenska mobbningstraditonen (som möjligt kan vara nordisk, jmf Aksel Sandemose) förs du, genom angreppen på Lasse Wilhelmsson, in i en alldeles speciell ”judisk läsart”. Du bör nog, som enbart åttondelsjude (vilket iofs kvalifiserar dig för medborgerskap i Israel), kunna förhålla dig friare till detta et(n)iska påbrå, Knut!

    Och här stannar jag för denna första replik i frågan!

  3. 2010-06-11 kl. 10:14

    På samma sätt som man måste kunna skilja på judendom och sionism måste man kunna skilja på mobbning och öppen diskussion. Lasse Wilhelmson säger att det är en ”judisk maffia” som ligger bakom världens ondska, alltså inte en ”sionistisk maffia”. Det kallade jag ”antisemitism i gängse efterkrigsmening”. Det är min åsikt, det är inte mobbning. Kopplingen till mobbning i det här fallet är långsökt tycker jag – utan att ha läst Abraham Léons Marxismen och judefrågan.

    Vad mitt judiska påbrå beträffar är det så till den grad ovidkommande att ingen mer än någon enstaka på ”antisionistlistan” (en e-postgemenskap där jag inte är välkommen och tydligen då och då kallas ”juden Lindelöf”) tycker det kan duga som förklaring till mina åsikter i Palestinafrågan. Antiintellektualism? – nej, ren dumhet.

  4. Kjell Martinsson
    2010-06-11 kl. 22:24

    I den mån judar kan klassificeras som ”ras” kan det naturligtvis vara en poäng av sionisterna att skrika: anti-sionist, när just judar kritiseras. Även om det inte idag är lätt för de stackars sionisterna att ha hela världen emot sig.

    Om vi ser till den religiösa sidan och kallar besökarna i synagogorna för mosaiska trosbekännare och kritiserar deras religion, ja då blir det som jag ser det vanlig religionskritik och borde i så fall vara en tryck- och yttrandefrihetsfråga. Och blasfemi är ju inte längre straffbart – åtminstone inte i Sverige.
    Denna ständiga diskussion skymmer – tyvärr den politiska diskursen – speciellt idag när klassfrågan blir allt mer aktuell. Ta t.ex. den 30 %-iga ungdomsarbetslösheten!

    Vem anklagar Karl Marx för att han var jude t.ex? Hans stora fel var ju – enligt bourgeoisins företrädare – att han var kommunist. Vad jag förstår är t.ex. Ship to Gaza-resenären Henry Ascher både jude och marxist – en i dessa dagar helt ohållbar position – eller hur?

  5. DZ
    2010-06-11 kl. 23:16

    Helt rätt, Knut! Mobbning eller öppen diskussion, det är frågan. Lasse W angrips i många media, men hans repliker refuseras och således blir det ingen ”öppen diskussion”. Således mobbning!

    Att mobbarna håller samman och sinsemellan diskuterar saken ”öppet” gör ju inte på något sätt mobbningen mindre allvarlig!

  6. 2010-06-12 kl. 8:15

    Nja … Jag kan inte hålla med om att refuser av LW:s artiklar är mobbning. Sådant sker för alla som ger sig ut i offentligheten. Mobbning är något som har sin upprinnelse i det fysiska mötet mellan människor. LW har en läsekrets och folk som uppmuntrar honom. Mobbningsoffer äro ensamma och isolerade.

    Därmed har jag inte sagt att alla refuser av LW varit välmotiverade, det kan inte jag bedöma.

  7. 2010-06-12 kl. 8:18

    Menar du att Henry Ashers position är ohållbar?

  8. Kjell Martinsson
    2010-06-12 kl. 11:47

    Nej, jag menar inte att Henry Aschers position är ohållbar. Tvärtom han är en av de få verkliga hjältarna i Göteborg just nu. Kanske den ende av riktig dignitet.

    När det gäller de övriga två från västsverige i Ship to Gaza-konvojen: Edda Manga och Henning Mankell, så är – vad jag förstår – Mankell Kungsbackabo. Och Edda Manga har jag tyvärr aldrig träffat. Min bedömning – vid närmare eftertanke – är att hon är en hjältinna …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *