Gobelängen av lögner

Klockan 15:00 samma dag som Nobelfestligheterna framträdde Ahmed Yusuf på Rinkeby Folkets Hus. Han kommer att få betalt för sitt anförande. En lång rad personer, däribland Kjell-Olof Feldt, lovade i ett upprop i Aftonbladet samma dag att arvodera honom med 1.001 kronor var och till skattemyndigheten inbetala skatt och sociala avgifter. Om detta blev det tyst i tidningar, radio och TV (sånär som på ett Eko-inslag) denna Nobelsåpadag. Sidenfrasande kjoltyg, medaljprydda frackar, galamenyer, slimmade journalister och en armé av manliga kockar dominerade TV-rutan detta dygn. Mycket lite snille och väldigt mycket smak alltså.

Denna pompa döljer det som verkligen sker. Tänk att så många faktiskt blir djupt gripna av pråliga kulisser – inklusive journalistkåren. Det är runt Nobelfesten man ska snurra och ta nya radikala grepp och visa nya oväntade vinklar. Och förbluffande många människor sugs med av glittret. Nobelfesten är ju dokusåpa på riktigt med Madeleine som vore hon plockad ur en amerikansk ungdomsserie på 5:an. Att många förhäxas av frasande festkreationer, blanka frackslag, ordnar och medaljer, ädelstenars gnistor, sån´t som folk aldrig ens kommer i närheten av, är ett faktum.

Men inte jag? Jag känner instinktiv olust inför detta teaterspel. Jag minns hur man i min barndoms solida medelklassmiljö såg upp till det här som det allra mest eftersträvansvärda. Några gånger nådde de mina nästan ända fram. Då blev dom konstiga. Kalla, stressade, stela och luktade starkt av parfym. Då skiftade fokus, som om de kommit nära meningen med själva livet. Jag var då en förundrad utpuffad åskådare, som kände starkt obehag. Kanske är det därför jag tycker de på TV nu bara ser dumma ut. Jag ser t ex. att Persson inte är van, utan har kämpat sig upp. Hans stela överläpp vittnar om att situationen inte är honom bekväm. Det ser de där uppe också och tittar överseende lite neråt på honom. Jag minns att de fina, när jag var liten, nedlåtande kallade Erlander för Erlandsson. Men Palme kunde föra sig. Han var den där sortens finfina överklass som till och med kunde klä sig illa.

Vore det inte för Harold Pinter skulle årets Nobelkarusell varit helt poänglös. Nu blev det lite lustigt att höra de fina tvingas avstå från att spotta sitt förakt över hans folkliga budskap i föreläsningen. Men vad som sägs bakom ”gobelängerna av lögner” kan vi bara ana. En del kommer säkert få allergiska reaktioner i närheten av ständigt sekreterande Engdahl. Han tillstod ju modigt att han blivit en smula berörd. Politiken hade därmed trängt en aning in i detta illustra sällskap. Han kommer att bli hatad för det, men i smyg.

Samtidigt med prisutdelningen talade alltså Ahmed Yusuf och fick några tusenlappar betalt. Nu får vi se om de som pröjsat blir stämplade och dömda som terrorister. Harold Pinter är definitivt en säkerhetsrisk i våra nya lagars mening. Han blir snart gripen hemma i Storbritannien, eller så låter de honom självdö. Han har ju strupkancer i framskridet stadium. Kanske får han sällskap bland terroristkramarna av vår f d finansminister Kjell-Olof Feldt och de andra som undertecknade uppropet.