Tyvärr är det antagligen nödvändigt att här erkänna att jag är fullständigt övertygad om att kvinnor och män faktiskt talar olika och framför allt menar olika med samma replik, särskilt i emotionellt laddade situationer. För ögonblicket anses denna banala insikt av någon anledning i vårt land ytterst kontroversiell. Den har givetvis inget med könens politiska, ekonomiska eller sociala rättigheter att göra. Däremot har den som inte åtminstone instinktivt insett detta en svår resa framför sig i samlivet, och den som är romanförfattare eller dramatiker kommer att skapa falskklingande dialog. Om det kan glädja någon, vill jag tillfoga att kvinnliga berättare åtminstone förr ofta varit bättre på att avlyssna tonfall, kanske något som helt enkelt måst läras i deras sociala situation. Låt mig avslutningsvis påpeka att Strindberg i åtminstone detta avseende är en extremt kvinnlig författare.
Så skriver Göran Hägg i sin sista bok – Sanningen är alltid oförskämd, en biografi om August Strindberg – på sid 158. Det är tankar jag aldrig sett formulerade förut. Men de förklarar förmodligen något väsentligt om Strindbergs genialitet. Och det intresserar mig just nu med tanke på alla debatter om manligt och kvinnligt som även förts här på bloggen.
Själv har jag varken läst Myrdals Johan August… eller Lagerkrantz’ August Strindberg. Har dessutom bara läst lite här och lite där i Strindbergs stora produktion. Så någon överblick hade jag inte alls tidigare. Jag har dock imponerats av det lilla jag läst och till och med läst en högt för mina mellanstadieelever med gott resultat. Det var stycket ur Tjänstekvinnans son när Johan orättvist beskylls för att ha nallat ur faderns spritskåp och modern ber honom erkänna för att slippa stryk. Detta stycke fanns i antologier med läsestycken så sent som på 80-talet som klassuppsättningar ute i alla skolor. En annan pärla man aldrig glömmer är Ett halvt ark papper.
Av Göran Hägg lärde jag mig därför mycket. Strindbergs liv och verk framställs sällsynt levande och spännande. Hur oerhört komplex bilden ändå är, med alla stora strider, stormiga äktenskap, barn, resor, filosofiska, religiösa och ockulta utsvävningar, samt det folkliga genomslag han fick med sin djärva syn på moderniteten, hans kompromisslösa experimenterande med allt som hörde till livet och omvärlden.
Några lärdomar efter läsningen: Strindberg var blyg, paniskt rädd för mycket. Men med pennan i handen var han däremot Sveriges oräddaste. Att framträda inför publik skydde han som pesten, men blev den självklare centralfiguren var han än uppträdde. Han blev hatad för sin ”omoral”, men var själv strängt moralisk och familjelojal. Han var självupptagen men alltid öppen för synpunkter. Han förnyade både det svenska språket och världsdramatiken.
Strindberg var kanske ensam i sitt tänkande men inte i sitt dagliga liv. Han hade trogna vänner, som han ibland kom att uppfatta som svekfulla. Han var vänfast och konflikträdd, omtänksam och finkänslig. Han var en skapande konstnärsnatur och bland konstnärerna fann han sina trognaste vänner och i deras lag kunde han vara glad och pojkaktig.
Så här skriver Göran Söderström (Strindbergsforskare och skapare av Strindbergsmuseet) i sin bok Strindberg – ett liv, vilket stämmer väl med bilden som Göran Hägg ger:
Bristande självförtroende i sexuella sammanhang fick Strindberg att ofta svärma platoniskt utan ta steget fullt ut. Han vågade inte välja utan lät sig väljas. Han förförde inte utan lät sig förföras. Trots att hans ideal var en familj med många barn kom han därigenom att gifta sig tre gånger med moderna yrkeskvinnor som inte ville låta sig bindas, särskilt inte av barn. I hans familjer var han den ömma pappan, som outsägligt älskade sina småttingar.
Strindberg skulle idag kunna kallas ’queer’, eftersom han var en blandning av manligt och kvinnligt. Genom sina kvinnliga egenskaper kunde han skapa kvinnoroller med en äkthet som ingen annan. […] Han var i botten en romantiker men samtidigt en genial nyskapare […].”
Och betänk att det hela försiggick runt förra sekelskiftet.
Strindbergs enorma popularitet hos svenska folket var något som knappast kan jämföras med något idag. Han lästes i både slott och koja. Förläggare förstod att tjäna pengar på honom. Själv blev han inte ekonomiskt framgångsrik förrän de allra sista åren i livet. Dessförinnan hade han ständigt ekonomiska bekymmer och lät sig ofta luras, på grund av ett genuint ointresse för ekonomi. Och när han hade pengar bjöd han generöst.
Vid ankomsten till Stockholms Central vid hemkomsten från exilen i Frankrike, för att ställas inför rätta i Giftasprocessen (1984), trängdes stora folkmassor för att hylla honom. Och i samband med en teaterföreställning på Nya teatern applåderade och hurrade publiken och förärade honom lagerkrans – som en Vasaloppsvinnare idag. Han nådde ju ut och berörde människor med sitt skrivande och sin dramatik på ett sätt som inga samtida förmådde; Heidenstam till exempel. Han överglänste dem alla.
Det är en fantastisk historia om vår store svenske författare Strindberg, som nådde världsrykte framför allt genom sin nyskapande dramatik. Den har Göran Hägg fångat på ett fängslande sätt för alla oss som ännu inte riktigt förstått varför Strindberg fick smeknamnet Titanen. Nu ska jag försöka ta mig lite tid att läsa t ex Giftas. Och du som ännu inte fördjupat dig i Strindbergs liv och verk ska genast läsa denna Göran Häggs sista bok.
I en artikel från 2015 undrade jag varför August Strindberg enligt sina nyligen utgivna ”Naturvetenskapliga skrifter I-II” (Samlade verk 36) inte bara ansåg att jorden är centrum i universum utan dessutom helt platt. Ty om jorden snurrade kring sin axel, borde vi märka det! Vid ekvatorn snurrar jorden med 464 m/s och här i Uppsala med 232 m/s. Varför märker vi inte av den resulterande centrifugalacceleration på 15 mm/sekundkvadrat som på drygt 1½ minut skulle få upp oss i en hastighet på 1½ m/s och tillryggalägga en sträcka på drygt 70 meter? När jag frågat fysiker, drar de på svaret. De vet allt om relativitetsteori, kvantmekanik och kaosteori, men inte varför vi inte snubblar på vår snurrande jord. Humanister tittar åt annat håll – ingen skugga må falla på Nationalskalden. Svaret, som ställde August i gott ljus, gav jag i ett par artiklar om Strindberg och naturvetenskapen i Fib/K 10 och 11 2015.
Anders Perssons artiklar om August Strindberg och naturvetenskapen i FiB/K 10 och 11 2015 finns att läsa här.