Göran Rosenberg kräver ingen presentation. Han är en uppburen svensk skribent och författare som nu går ut hårt och skoningslöst mot allt som kan uppfattas som vacklan i stödet till Ukraina och beteckna det som stöd för diktatorn Putin.
En sådan enkelspårig hållning – rätt eller fel, gott eller ont – är det enda möjliga i krig. Vi ligger alltså redan i krig, ingen vacklan, å ena eller andra sidan… ”Either You are with us or…” Dit har vi nu kommit. Nu finns inget utrymme för nyansering eller eftertanke, då är perspektivet ensidigt, hårt och skoningslöst. Ingen tredje ståndpunkt tillåts.
På Facebook lyfter Göran Rosenberg fram sin egen djupt kritiska recension av Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden från maj 2023, och vill med det understödja Peter Kadhammars sågning av Frida Stranne i Aftonbladet häromdagen. Om Peter Kadhammar har jag redan skrivit. Men att Göran Rosenberg står kvar vid sin uppfattning om Ukrainakriget från maj 2023 är milt uttryckt förvånande. Mycket har ju hänt på två och ett halvt år.
Att Göran Rosenberg kan rekommendera Kadhammars mot Stranne personligt kränkande artikel förvånar mig alltså. Ser han inte att sakskälen saknas och det personliga tagit över? Kanske är det så att Rosenberg och Kadhammar känner frändskap genom att båda gjort samma sorts politiska resa från 70-tals-maoism till 2000-talets etablissemangsmedia.
Till saken. Rosenberg skrev i maj 2023 bl a följande:
”Hur aggressiviteten [från USA/Nato/EU/Väst] konkret skulle ha manifesterat sig förblir oklart. Ingenstans ges något exempel på vad sätt Natoutvidgningen skulle ha utgjort ett hot mot Ryssland. Ingenstans fästs heller något avseende vid Putins öppet deklarerade krigsmål att politiskt och kulturellt göra slut på Ukraina och införliva det med ’moder Ryssland’.
Istället biter sig författarna envetet fast vid en berättelse om USA:s ’unilaterala’ maktarrogans och de amerikanska övergrepp som begåtts i det syftet. En hel del i den berättelsen bygger förvisso på fakta men av aldrig så många fakta kan också en falsk berättelse konstrueras fram. Det falska i den här berättelsen är själva huvudtesen; att USA (Nato, Väst) med sin ’expansion’ österut har provocerat och hotat Ryssland, och att kriget i Ukraina därför ytterst är en kamp om utrymme mellan två stormakter.”
Här blottlägger Göran Rosenberg en synnerligen tveksam – och i mitt tycke grovt förenklad – bild av Ukraina-konflikten, som i förlängningen landar i ”Peace i our time-schablonen”, alltså till 30-tals-Europa. Den jämförelsen var möjligen begriplig i maj 2023, men att hänvisa till den idag tyder på skygglappar, eller att han gått i ide.
I konsekvens med ovanstående kallar han Frida Stranne (och alla som är tveksamma till nuvarande militära rustningar) för ”eftergiftsförespråkare”, vilket är ett annat ord för Quisling. Kriget ser han som nödvändigt, inte som ett proxykrig (vilket t o m Boris Johnson erkänt), utan ett ”krig mellan ett totalitärt Ryssland som med hot om kärnvapen vill återupprätta ett svunnet imperium och ett Ukraina som efter förmåga försöker försvara sig mot att bli politiskt och kulturellt utplånat.”
Eller vad ska man säga om följande artikel och om Kadhammars bedömningsförmåga?
Vi i Sverige, som oövertänkt och odemokratiskt kastat oss i famnen på USA och Nato, står nu inför den otacksamma uppgiften att backa från det som Rosenberg, Kadhammar, regering och riksdag ser/såg som en nödvändig anpassning till att vi plötsligt fått en ny Hitler inpå knutarna.
Vad alla borde kunna se klart idag är att alla Västs (inklusive Sveriges) ansträngningar att rusta upp och stötta Ukraina med pengar, vapen … för att på sikt tvinga fram ett lydigt Ryssland, fört oss närmare ett storkrig i Europa, där mjuka värden som frihet och demokrati spolas bort i floden av blod från både Ukraina och Palestina.
Ska vårt förpuppade ledarskap (politiker och lydiga skribenter) tillåtas leda oss in i ett nytt europeiskt storkrig?
Tillägg 16 december kl 08.50
För er som missat Frida Strannes svar på Facebook till Peter Kadhammar, återger jag det här:
Så har vi sett ännu ett bottennapp avseende osaklighet från den svenska debatteliten om det förödande kriget i Ukraina. Peter Kadhammar kunde i sin text 10 dec inte dölja sitt förakt för analyser som inte stämmer med hans egna (oklart på vilken kunskap dessa vilar). Och istället för saklighet upprepar han det numer gängse greppet bland svensk tyckarexpertis och använder misstänkliggörande och förminskande av personer som framför synpunkter han ogillar.
Det är givetvis oprofessionellt och därmed blir det än mer problematiskt att texten delas och hejas på av andra etablerade röster. För oavsett vad vi kommer till för slutsatser i olika sakfrågor så bör man – om man vill tillhöra de anständigas skara – se till att hålla en viss argumentationsnivå och inte heller förvanska vad meningsmotståndare säger. Det osakliga i Kadhammars text föder med självklarhet dessutom en våg av hat – vilket han är ytterst medveten om.
En replik får inte innefatta så många tecken så det finns mycket mer att säga om alla lösa argument Kadhammar använder och har använt under hela kriget än jag får plats med i mitt svar (länk till min replik i kommentar). Men oavsett vilka bedömningar han eller andra gör så kan ni vara säkra på att de alla har blivit mer och mer inträngda i ett hörn. Inte minst avslöjas det av att de hela tiden hänfaller åt att beskylla meningsmotståndare för att tala Putins eller Trumps språk. Det gör bara dom som saknar stöd för sina argument!
I text efter text har jag fördömt Rysslands agerande – men samtidigt ställt FULLT rimliga, högst relevanta och forskningsförankrade frågor om vilka riskerna är med nuvarande strategi och hur den politik som presenteras för oss i Europa inte går ihop (vare sig säkerhetspolitiskt eller ekonomiskt). Detta sett till en rad omständigheter som behöver inkluderas i analyserna av kriget och som jag och MÅNGA med mig menar saknas. En annan fråga är hur mycket utrymme det ska krävas att fördöma Ryssland för att det ska anses tillräckligt av en forskare som har sin primära kunskap om vad som styr och driver Washington?!
Såhär står det ex i inledningskapitlet av min och Trita Parsis bok ”Illusionen om den amerikanska freden”: ”Rysslands invasion är förfärande och strider mot folkrättsliga principer. Det är aggressivt och utan utsikter att bidra med något annat än ett enormt mänskligt lidande, materiell förstörelse, och ökad instabilitet i världen. Fördömandet av kriget är självklart. Den ryska aggressionen är inte bara vettlös och skrämmande, den väcker många farhågor om vad som väntar och svaren är minst sagt osäkra för lång tid framåt”.
Därefter använder vi vår samlade kunskap och mångåriga erfarenhet inifrån Washington till att beskriva det system som har byggts upp under dess ledning sedan 1990-talets inledning och som gjort att landet nu sakta imploderar och världen blivit mer osäker. En kunskap som är precis lika viktig för Europas ställningstaganden som det är att förstå Ryssland. Märk väl att rysslandsexperter samtidigt aldrig behöver förhålla sig till USA utan helt kan relativisera att USA:s beteende skulle ha något med det säkerhetspolitiska läget att göra.
I fråga efter fråga har det därtill visat sig att vi har haft rätt. Inte minst i vår farhåga att Trump skulle komma tillbaka till makten och överge Europa, vilket var ett skäl till att vi förordade tidiga förhandlingar för att säkra Ukrainas säkerhet och fortlevnad. Nu har även en av president Bidens medarbetare just erkänt att kriget sannolikt hade kunnat undvikas och att vi hade sparat hundratusentals liv om man förhandlat fram en lösning som inkluderade Ukrainas neutralitet (se länk i kommentar). Något som vi också skrev om i boken och som jag har upprepat också i olika debattinlägg exempelvis i mars 2023 då jag skrev följande i Sydsvenskan:
”Så när vi i väst har vägrat att förhandla fram en neutral zon i Ukraina med garantier gentemot Moskva om att Nato inte ska etablera sig där – när vi inte uttömt varje möjlighet till en diplomatisk lösning – blir min undring: Vad gör det oss till? Vilket ansvar har vi för de människor som dör som en konsekvens? Om vi hade prövat att erkänna Ukraina som neutralt och samtidigt krävt och sett till att Ukraina skulle få ett medlemskap i EU – och Ryssland ändå invaderat, hade vi åtminstone gett oss själva ett moraliskt övertag att agera som vi nu gör. //…// Ryssland har därtill visat sig mycket svagare än många inledningsvis hävdade, något som gör förhandlingsläget gynnsamt för Ukraina här och nu. Väst har visat att man står bakom Kiev, där kan signalerna till Putin inte vara tydligare. Med ytterligare år av utnötningskrig på slagfältet, och kanske med en ny administration i Washington med en annan hållning, kan läget snabbt bli ett helt annat. Då kan eftergifterna för Ukraina behöva bli många fler. Är det något vi vet om den ryska stridskapaciteten så är det att den är uthållig”.
Du behöver inte hålla med, men det sätt på vilket våra tidningar låter sina ledare och krönikörer förvanska och hänfalla till rena personangrepp i viktiga sakfrågor har bara en effekt. Det dödar vår demokrati och gör att viktiga perspektiv utesluts. Ingen som ser hur de här misstänkliggörandena går till och sitter på kunskap som kan anses ”obekväm” – vågar längre säga något. Och det är förmodligen precis vad Kadhammar m.fl. vill.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Ja se där, ytterligare en person från vänsterkanten (Rosenberg) som går i försvar av krig, militarism och högerns narrativ. Trist att Rosenberg inte ser hur högerut han glidit.
Stranne gav en replik på en liknande attack i Expressen för några veckor sedan.
Perspektivet som saknas i Sverige är just som Stranne skriver – det realistiska perspektivet, istället är det allenarådande perspektivet i svensk debatt önsketänkande om hur världen borde vara beskaffad. Ett omoget och säkerhetspolitiskt farligt förhållningssätt.
Citat: ”Vi måste navigera efter terrängen som den faktiskt ser ut, inte efter en karta ritad av känslomässiga förhoppningar. Och det vore smakfullt om debatten kunde utgå ifrån att det är allas önskan att skapa bästa förutsättningar för en säkerhetsarkitektur i Europa som inte tar död på oss alla.”
Som exempel: Man kan med lätthet säga/erkänna att USA är världens starkaste militärmakt men att säga det betyder ju inte att man hyllar eller nödvändigtvis stödjer USA:s krig – på samma sätt betyder det inte att man stödjer Ryssland genom att säga att Ryssland har den största militärmakten i Ukraina. Av det följer ju en klar logik att den som har den största militärmakten och dessutom mycket fler soldater också har ett oövervinnerligt övertag i konflikten.
Detta är simpel, tydlig matematik men inte ens det kan Rosenberg/Kadahammar m fl alltså tillämpa. Man ska helt enkelt slänga av alla fakta och gå i sagovärlden och måla upp en bilder om hur man vill att världen ska se ut. Otroligt naivt.
Här är en länk till Rosenbergs sågning av Stranne och Parsis bok förresten.
Knut L!
Man får väl vara glad att Stranne och Parsis bok överhuvud taget får diskuteras och att man inte längre försöker tiga ihjäl författarna. Rosenberg har väl alltid haft ett kärleksförhållande till USA ända sedan hans tid som korrespondent där. I hans bok Friare kan ingen vara reflekterar han över hur:
• Den amerikanska idén, friheten, format landet och dess globala roll.
• USA länge sågs som modellen för demokrati, individens rättigheter och modernitet.
Även om han samtidigt är kritisk så är det en förvånande inställning till en nation som bygger på näst intill total utplåning av hela ursprungsbefolkningen, slaveriet och ett sekel av invasioner och krig, som lett till tiotals miljoner människors död.
Det är ett land med aggressionen som grundprincip både på det nationella och internationella planet. Fortfarande så har de amerikanska städerna en våldsnivå som gör att Sveriges gängkriminalitet mer framstår som smutsfläckar i paradiset.
Det är intressant hur han beskriver det som falskt att ”USA (Nato, Väst) med sin ’expansion’ österut har provocerat och hotat Ryssland”. Men om vi vänder på det, hur uppfattar Väst att Ryssland flyttat gränsen mellan Ryssland och Ukraina något tiotal mil västerut? Ingen har väl missat paniken, rustningarna och de ständiga upprepningarna om ett nytt världskrig inom 2-5 år?
Varför skulle å andra sidan Ryssland lugnt betrakta att Nato (en militärallians som inte hade överlevt 90-talet om inte man ansett Ryssland som den eviga fienden) flyttar fram sina positioner hundratals mil österut? Är det Rosenbergs illusioner om att både USA och Nato är konstruerade kring den eviga idén om frihet och demokrati i världen, medan Ryssland står för den eviga ondskan?
Rosenberg har alltid varit en sökare på gott och ont och har ofta trots sitt egna inre motstånd tvingats att göra bra ställningstagande t ex när det gäller Israel, något som jag värderar högt.
Kadhammar uppfattar jag mer som en karriärist som rensat bort alla obekväma ungdomliga förvillelser som eventuellt kan hindra hans karriär inom media.
Andreas, m fl!
Jag blev förbluffad när jag läste GR-recension av Parsi/Strannes bok. Försöker hitta en förklaring. Han undanhåller 98 procent av bokens innehåll för läsaren. Jag vet eftersom jag köpte boken och skrev också om den på FB. Men jag gillar GR, hans funderingar och hans angreppssätt. Kan det vara så att han inte vet om bakgrunden och vad som hände under upplösningen Sovjet och framåt? Han tycks tro att Putin har imperiedrömmar! Låter också märkligt men hittar ingen annan förklaring.
Andreas, m fl!
Jag blev förbluffad när jag läste GR recension av Parsi/Strannes bok. Försöker hitta en förklaring. Han undanhåller 98 procent av bokens innehåll för läsaren. Jag vet eftersom jag köpte boken och skrev också om den på FB. Men jag gillar GR, hans funderingar och hans angreppssätt. Kan det vara så att han inte vet om bakgrunden och vad som hände under upplösningen Sovjet och framåt? Han tycks tro att Putins har imperiedrömmar! Låter också märkligt men hittar ingen annan förklaring.
Länken till Facebook strular så här har ni min recension i fulltext:
———————————————————-
Har precis läst en utomordentligt givande bok, ”Illusionen om den amerikanska freden” av Frida Stranne och Trita Parsi (Ordfront Förlag 2023).
FS är från Halmstad, doktorerade vid Göteborgs Universitet, lektor och forskare. Hon är inriktad på amerikansk utrikespolitik och har genomfört flera fältstudier i USA. TP är född i Iran, uppvuxen i Sverige med examen från SU och Handels. Han doktorerade vid John Hopkins University och är expert på amerikansk och iransk utrikespolitik.
——————
Båda författarna är personer jag följt några år, deras debattartiklar och inlägg i sociala medier, m. m., och har förundrats över varför deras röster inte efterfrågats mer i den svenska debatten, må det gälla USA-Iran, Israel-Palestina, Rysslands angreppskrig mot Ukraina eller den inrikespolitiska situationen i USA för att nämna några exempel.
”Illusionen om den amerikanska freden” sätter in USA och dess utrikes- och säkerhetspolitik i ett bredare sammanhang och boken ”kan ses som en inlaga i en diskussion som behöver föras med fakta och perspektiv som vi, utifrån våra erfarenheter, uppfattas saknas i svensk debatt i dag”, som ff själva skriver.
Äntligen, säger jag också efter att ha läst boken. För jag tycker den svenska debatten i utrikespolitiska frågor är smal och grund och följer ett och samma narrativ. Världen delas upp i dom onda och dom goda, svart eller vitt. Sverige följer lydigt USA:s linje i allt fler kontroversiella internationella frågor, såväl militära som i freds-och konfliktfrågor.
Sverige deltar i krig i Afganistan underställda Nato och/eller USA och deltar också i kriget i Libyen via Nato som överskrider sitt FN-mandat och störtar Libyens president Khadaffi med åtföljande regionala krig i Sahelområdet, där Sveriges väpnade styrkor också funnits, än i denna dag. Nu vägrar Sverige ratificera Kärnvapenkonventionen som man själv varit aktiv med att driva fram utan ansluter i stället landet under USA/Natos kärnvapenparaply via Nato-medlemskap och olika bilaterala avtal med bland annat USA.
Stranne/Parsis bok började skrivas innan Sverige hastigt och utan debatt ansökte om Nato-medlemskap och före Rysslands angreppskrig mot Ukraina, vilket läsaren bör ha i minnet även om ff i epilogen också berör dom konfliktytorna.
Stranne/Parsi menar att medias bevakning av konflikter där USA deltar är bristfällig. Ja, vi känner väl till Rysslands och Kinas militära maktutövning på grund av den omfattande kritiska bevakningen av dessa länder. Gott och väl. USA:s maktutövning, menar ff, hamnar dock i medieskugga.
Vad saknas? Jo, USA:s maktutövning i form av otaliga konflikter, interventioner och regelrätta krig, krig som faktiskt ökat i antal efter det att Sovjetunionen brakade samman 1991 och Warszawa-pakten upplöstes! D v s den period då USA var ohotat och världen hade en chans att ta en annan, fredligare inriktning. Det blev alltså tvärtom.
För att förstå det, menar ff, så måste vi förstå den helhet som världen utgör och därmed också med kritiska ögon kritiskt granska den utan jämförelse största militära makten i världen och som vi i Sverige nu är allierade med, USA, och dess utrikes-och säkerhetspolitik.
Sviterna av Natos bombningar under Jugoslaven-krigen och senare USA och Englands invasion Irak, båda utan FN-mandat, beskrivs i boken detaljerat och hur illa media hanterade de krigen och även övriga krig som drevs på av USA ibland med, ibland utan FN-mandat: Afghanistan, Libyen, Syrien, Somalia.
Därutöver har USA på senare år också bidragit finansiellt och militärt till kriget mot Ryssland i Ukraina och i skrivande stund har USA kraftsamlat sina sjöstridskrafter utanför Israel och i Röda Havet för att kunna användas i Israel-Hamas kriget.
Spänningarna gentemot Kina finns också där, i Taiwan, Syd- och östkinesiska havet, och är det tydligaste tecknet på vad det i grunden handlar om och vad dess utrikes- och säkerhetspolitik går ut på: USA vill bibehålla och slå vakt om sin dominans i världen!
Den stora bild som ff ser tolkar jag sålunda: USA befarar att Kina, med stöd av sina allierade, vill ta över USA:s roll som enväldig hegemon i världen. Och det innebär att USA heller inte kan tolerera framväxten av ett Kina som vill bli dominerande i sin världsdel.
Ja, säger Kina, vi vill ha kontroll över våra transportvägar och säkra vårt närområde. Sen skall Taiwan integreras med Kina. Men vi har ingen ambition att ta över USA:s roll i den västra hemisfären. Hävdar Kina, alltså.
Uppdelningen av världen i ett östeurasiskt block (Östblocket) med Kina och Ryssland i spetsen som stöds av regionala maktcentra i Afrika och Sydamerika står USA/Väst och Japan, Australien och Sydkorea (Västblocket). Tudelningen av världen har inletts. Det är den insikten Stranne/Parsis bok handlar om såsom jag läser den.
Skillnaden mellan de båda blocken är att Östblocket fokuserar på ekonomisk utveckling utifrån ländernas egna förutsättningar och villkor utan att speciella krav ställs på dem. FN-systemets regler är det internationella rättesnöret, enligt Östblocket.
Västblocket slår vakt om det som kallas ”Rules Based International Order”, som inte finns nedskrivet någonstans men i bakgrunden finns dom institutioner som USA och Väst skapade efter 2:a världskriget i Bretton Wood, USA; World Bank, IMF, WTO, institutioner som gynnar USA och Väst och med nödvändighet måste innehålla den kapitalistiska ekonomiska ordning som återfinns i Västblocket.
Därtill så har Västblockets modell över tid fått ny innebörd avseende mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, jämlikhet, barnarbete och HBQT-rättigheter – villkor som ibland väcker kritik bland de s k ”Global South-länderna” som nu i och med Kinas framgångssaga ser att det finns alternativa institutioner inom Östblocket vända sig. Utan några ”måste”-krav Västblocket ställer på till exempel privatiseringar och/eller barnarbete m m.
Det är den här större bilden som Stranne/Parsi tycker saknas i debatten som jag tolkar boken. Länderna i Global South kämpar ofta med fattigdomsfrågor och upplever att villkoren som USA/Väst ställer är för hårda, man prioriterar utvecklingsfrågorna, precis som Kina gjort när man sedan1990 lyft cirka 600 miljoner kineser undan extrem fattigdom.
Men låt mig avsluta min läsning av ”Illusionen om den amerikanska freden” genom att nämna den amerikanska krigsindustrins inflytande över politiken i USA. Skrämmande. Ett exempel bara.
De fem största vapentillverkarna med Lockheed Martin i spetsen får mer pengar av sina avtal med Pentagon än vad många myndigheters totala årsbudget utgör. Lockheed Martin fick t ex under 2020 in 75 miljarder dollar på sina försvarskontrakt, 70 procent av företagets totala intäkter det året.
Svindlande belopp så det är inte undra på att krigsindustrin är den industri som förser politikerna med stora kampanjbidrag i de olika valen. Politikerna blir beroende av krigsindustrin.
Stranne/Parsi skriver; ”Försvarsindustrin är därtill lokaliserad i så gott som alla delstater runt om i USA. I nästan alla valdistrikt (som då har en representant i kongressen) tillverkas någon komponent till de stora vapensystemen. Det innebär att om man lägger ner något större vapensystem så kommer jobb att gå förlorade överallt i USA. Ett slående exempel är stridsflygplanet F-35 (som Finland köpte i stället för JAS) som upprätthåller 133 000 arbetstillfällen fördelade på över 45 delstater.”
Stranne/Parsi avslutar exemplet med att ge ordet till president Eisenhower som i sitt avskedstal den 17 januari 1961 (han hade då övertalats av Pentagon och CIA att säga ja till att störta Cubas president Fidel Castro, ett arv som Kennedy sedan motvilligt gick med på och som slutade i ett stort misslyckande på Cubas strand, i Grisbukten, i april samma år – min anm.) varnade för krigsindustrins påverkan på de demokratiska processerna. Eisenhower var tidigare general och chef för de allierade styrkorna i Europa under senare delen av 2: a världskriget.
President Eisenhower 17 januari 1961,
”… detta sammanflöde mellan ett väldigt militärt etablissemang och en stor vapenindustri är en ny amerikansk erfarenhet … vi erkänner det tvingande behovet av denna utveckling. Men vi får inte dölja förståelsen av dess allvarliga följder. I regeringens alla organ måste vi vara på vår vakt mot oönskad påverkan från det militärindustriella komplexet, oavsett om den är medveten eller omedveten. Potentialen för denna katastrofala ökning av missriktad makt finns och kommer att finnas. Vi får aldrig låta tyngden hos denna maktkombination hota våra friheter eller demokratiska processer.”
En mycket läsvärd bok för den som är intresserad av att förstå vad som händer ute i världen – och hemma. Med 30 års erfarenhet av nyhets- och samhällsjournalistik så tror jag mig kunna säga att Stranne/Parsi ger dig verktyg att bättre tolka vår komplexa värld så att du bättre kan sätta medias ”nyheter” här hemma i rätt kontext.
Här en kommentar från Frida Stranne efter ett påhopp på henne i Expressen. Svaret kan också ses som ett svar till sådan som Kadhammar och Rosenberg.
Varje krig eller konflikt mellan stora globala härskarstrukturer är en fråga om att utöva makt som sätter sig över vardagsmänniskan önskan om gemenskap med sin nära granne.
Detta för att utveckla och utbyta en väv av intressanta kulturmönster, och därmed i enighet verka för goda levnadsvanor. Jag tror det är utifrån en sådan trist amoralisk verklighet man måste betrakta krigens enorma skadeverkningar mellan dagens konkurrerande stormakter. Det som händer i Ukraina kan härledas till detta uttryck, som lett till ett grymt, förödande proxykrig.
För övrigt att nu i dagarna se alla dessa maktens och krigets tillskyndande män som avväpnade stridstuppar, omfamna varandra i glädje gör mig ytterst illa berörd. Här talas det inte längre om vapenleveranser för att vinna krig. Detta krig som förut var alldeles nödvändigt och ansågs måste kosta hundratusentals oskyldiga människors liv.
Min retoriska fråga blir: hur tänkte dessa maktens ”kloka” människor när de hånade röster som sökte fredens samtalande ton för att göra slut på detta krig?
När dessutom det internationella regelverket byggt på FN-stadgan, saknar respekt från stormakters sida där även privata intressen är ytterst involverade – ja då råder den starkes rätt att överpröva folkets röst om en önskan att leva i fred med sin granne.
Och detta maktspel är något som numer även verkar i västvärldens fredliga tillstånd med dess demokratiska uppbyggda system. Ett förhållande som utvecklats – sakta, sakta och obemärkt – som innebär en förslut som var tänkt skulle bli ett jämlikt demokratiskt mönstersamhälle.
Här i detta finns ett tydligt tecken att denna fina samhällsidé har nått vägs ände.
Och det som kommer efter 1900-talets industriepok, där demokratiska välfärdsystem byggdes genom folkets idoga drivkraft är ett stort frågetecken.
Kan då AI vara den nya grundstomme att bygga något humant bärande på och utveckla mot framtiden för ett nytt format av rättvisa välfärdssamhällen i fredens namn. Detta betraktat utifrån våra globala perspektiv?
Den som lever får se, eftersom det nuvarande vägskälet inte visar någon tydlig ingång mot framtidens mål.
AI är ett verktyg som kan förleda
och förorsaka massvis av oreda.
så nog finns anledning att bli på sin vakt
ty här kan finnas en svårfångad makt.
Något okontrollerat, utan moralisk halt
som försåtligt – med oro, sprids tusenfalt
då du nya sköna värld, plötsligt finnes här
och storebror råder som styr oss där
Vem kan förvara ett sådant haveri
undrar en frågvis med äkta bryderi
Mot detta, för att inte förlora vårt näste,
blir ordets förmåga dess bästa fäste
Ett sådant försvar med tro som inger hopp
till en klokare insikt för att sätta stopp
och tillsammans skapa en tydlig mening
där mänskans värde blir vår bästa ledning.