Göran Rosenbergs krönika ”Tungors gift” i Godmorgon världen! den 1 december är i all sin rättrådighet problematisk. Det gäller alltså yttrandefriheten, som han inte ser som en tillgång utan som det stora bekymret.
Låt mig börja med att påpeka det självklara att det inte är yttrandefriheten som är dagens stora samhällsproblem, utan klassklyftor, otrygghet efter den raserade välfärden – som politiken inte förmått hantera. För Göran Rosenberg är det emellertid ord som har ”till syfte att förtala, förödmjuka, förfölja, och till sist förgöra” som är det stora problemet. Att meningsutbyte med ord – i största möjliga öppenhet – är demokratins själva essens och en nödvändighet för att komma åt samhällsproblemen är helt frånvarande i denna krönika. Det här tror jag visserligen att Göran Rosenberg skulle hålla med om, men han närmar sig här ändå frågan från galet håll och hamnar därmed galet i denna demokratins nyckelfråga.
Till exempel; han skriver att han ”aldrig riktigt förstått det lättsinne i synen på ords makt som jag tycker mig notera hos dem som menar att yttrandefriheten i princip ska vara obegränsad.” Antar att jag ska känna mig som en representant för detta lättsinne (även om Göran Rosenberg knappast läst vad jag skrivit om saken här på bloggen).
Men, inte är det en obegränsad yttrandefrihet jag förordar. Jag är fullt på det klara med att förtal, spioneri och hets mot folkgrupp t ex är rimliga begränsningar av yttrandefriheten. Jag är dessutom definitivt motståndare till anonymitet, hemliga identiteter och skamgrepp av olika slag. Men dessa avarter som lätt uppkommer i orostider kommer inte primärt av att vi har lömska troll som gömmer sig i kulisserna (på asociala medier som han kallar dem), de kommer av att samhället idag inte fungerar demokratiskt. Väldigt många människor känner sig marginaliserade och hotade på olika vis, inte minst ekonomiskt. Då ökar risken för att några i toppen på detta isberg ska gå över det anständigas gräns. Det är inte svårt att förstå.
Ta exemplet med de gula västarna i Frankrike som protesterar vildsint på gatorna i Paris och i andra städer. En gräns har uppenbarligen där passerats. Plötsligt lösgör sig en herrelös mobb och går bärsärkagång mot allt och alla som kommer i dess väg. Det är å ena sidan förfärligt att människor kan underordna sig sådana flockbeteenden, men å andra sidan är det ingen direkt nyhet att sådant kan ske under vissa omständigheter. Orsaken är i grunden ett orättfärdigt samhällssystem och alltså inte att folket består mest av bärsärkar.
Nej, det är yttrandefriheten som ska göra att även missnöjda människor kan komma till tals. I dagens situation får vi räkna med att både ilska, hat och omstörtande åsikter kommer att yttras. Stryper vi denna ventil är vi mycket illa ute. Då hamnar till slut allt ansvar på ordningsmakten, som förr eller senare kommer att skjuta skarpt, varpå locket läggs på definitivt. Då stängs frustrationen och hatet in, för att explodera senare ännu värre i nästa kris. För detta finns ett utmärkt ord; förtryck!
Åter till Göran Rosenberg. Det är förstås frågan om förbud mot våldsbejakande och rasistiska sammanslutningar (åsikter) samt frågan om tidningen Nya Tiders utstämpling, som spökar i bakgrunden. Fast det skriver han förstås inte. Han kan ju inte vara uttalat emot yttrandefriheten, fast det är just där han ändå hamnar.
Han säger vidare att ord inte bara är ord. ”Ord är också handlingar, ibland brutala handlingar som kan bryta ner människor, och om inte döda dem, så såra för livet.” Med ett sådant resonemang suddas gränsen ut mellan ord och handling i juridisk mening, vilket gör det lättare att lagstifta mot åsikter (brottsliga ord). Brottsliga handlingar ska ju lagföras, eller hur? Och det blir inte bättre för att han citerar Jakobsbrevet i Bibeln; ”verkningarna av tungor som är fulla ’av dödligt gift'”.
Yttrandefriheten måste också ha ”informella gränser” säger han. Med det antar jag att han menar att var och en måste vinnlägga sig en god ton. Det är vad jag i mer än ett decennium strävat efter på denna blogg. Och jag vill påstå att det fungerar. Och jag är övertygad om att de allra flesta vill ha det så. Men som sagt, tänk på alla hatiska och missnöjda människor som fått vatten på sina kvarnar av vårt orättfärdiga samhälle de senaste decennierna.
Ord som fritt kan ”sägas på asociala medier är också ord som kan såra och döda”. Det är sannerligen ord och inga visor. Med den sortens högstämda retorik bidrar man till att kratta manegen för att vissa åsikter i sig ”tär på yttrandefrihetens grundvalar”, och han avslutar med meningen: ”Jag tror att det är hög tid att börja ta den sortens ord på det allvar de förtjänar.”
Vilka konsekvenser detta allvar ska bestå av är inte svårt att utläsa mellan raderna: Dags för nya lagar och regleringar av den farliga yttrandefriheten.
”[Rosenberg] kan ju inte vara uttalat emot yttrandefriheten, fast det är just där han ändå hamnar.”
Han behöver inte vara det. Han behöver inte ”kratta managen” för framtida lagändringar. Det fungerar alldeles utmärkt ändå med att tysta obekväma åsikter. Man utnämner först SVT, DN som ”sanningsvittnen”, sedan kan de med alla möjliga ”drev”, samtliga inom lagens ramar, tysta de flesta opinioner.
Men då krävs det tidningar och tidskrifter som kan stå pall i stormarna.”Ordfronts Magasin” kunde inte det, kan FiB/K?
Knut L!
Ditt inlägg är alldeles utmärkt! Så står frågan i själva verkligheten. Bra att du gör skillnad mellan obegränsad yttrandefrihet, vilket du ger exempel på och rätten att anonymt förtala, smäda och hetsa. Man måste, menar jag, våga stå offentligt för yttrandefriheten, även när skiten blåser kring öronen. Voltaire igen. Rosenberg gick till Stenbeck och verkar dröja sig kvar i hans ånga.
Har ni läst om skandalen på Island då en grupp reaktionära politiker uttryckte sig svinaktigt om en kvinnlig politiker? Ingen av gubbarna förtjänar vår medömkan.
Men snacket skedde inte offentligt, det var en hemlig inspelning. Och nu börjar vi närma oss Stasi-landet. Det görs ingen skillnad på det offentliga och privat.
Har ni läst någon av Tage Erlanders dagböcker? När han kom hem på kvällen avreagerade han sig dagens frustrationer genom att skälla ut sina kollegor efter noter – i skrift, i sin privata dagbok. Känner vi inte ofta så om närstående, kollegor, grannar? Att dom är några dj-la ”apor”.
Bland dem Erlander skällde ut var Ulla Lindström. Jag vet inte om han kallade henne ”apa”, men det skulle inte förvåna mig. Om han nu i hastigheten råkat säga det till hustru Aina med en hemlig bandspelare i närheten eller en hemlig kamera registrerat vad han skrivit i dagboken låge han illa till.
Det är hur lätt som helst för massmedia att inleda ett ”drev” emot någon de inte tycker om, t ex Knut Lindelöf. Är han t ex inte god vän med Hedda Ekerwald som reste till Kampuchea och lovprisade Pol Pot? Har han inte varit med i ett parti som hyllat Stalin? Vad var det hans morbror eller farfar gjorde i Göteborg 1912?
Det klagades i går i Rapport att så få vill engagera sig politiskt, i synnerhet bekläda posten som ordförande i någon distriktsstyrelse. Tacka f-n för det. Om man inte också är ”godkänd” av de stora medierna kan de när som helst avsätta en, skandalisera en, skyddade som de är av tryckfriheten.
I dagarna har Centers kommunalråd Stefan Hanna i Uppsala uteslutits ur sitt parti. Varför står inte riktigt klart. Det som det mest skrivs om är att han är en otrevlig personlighet. Folk mår inte bra i hans närhet.
Tänk det var på sådana grunder som vi ofta uteslöt folk ur ”bokstavsvänstern” på 70-talet!
Men det låg alltid politik bakom…
Jag längtar inte alls tillbaka till tiden när debatt- och insändarredaktörer pejlade stämningarna i folkdjupet. Ibland lyckades man få in några upprörda meningar, t ex om behandlingen av det palestinska folket. På kultur- och ledarsidorna i samma tidning undervisades man inte sällan i långa välskrivna artiklar om förintelsen och den civiliserade demokrati som européerna exporterat till Mellanöstern.
Visst är ord ett dödligt vapen i orätta händer. Colin Powell i FN t ex. Eller retoriken bakom slakten i Libyen och Syrien. Problemen är väl snarare att västvärlden har ett stort underskott av intellektuella och politiska ledare som ger en korrekt aktuell beskrivning av tillståndet i världen. Inte minst när det gäller ekonomiska kopplingar mellan retorik och krigen om energiresurser.
”Ta exemplet med de gula västarna i Frankrike som protesterar vildsint på gatorna i Paris och i andra städer. En gräns har uppenbarligen där passerats. Plötsligt lösgör sig en herrelös mobb och går bärsärkagång mot allt och alla som kommer i dess väg. Det är å ena sidan förfärligt att människor kan underordna sig sådana flockbeteenden, men å andra sidan är det ingen direkt nyhet att sådant kan ske under vissa omständigheter. Orsaken är i grunden ett orättfärdigt samhällssystem och alltså inte att folket består mest av bärsärkar.”
När liknande uppror skedde i Ukraina för fem år sedan var vår dåvarande utrikesminister Carl Bildt där bland de brinnande bildäcken och stödde upproret mot den lagligt valda regeringen. Borde inte vår nuvarande Margot Wallström utrikesminister åka ner och stöda gula västarna och elda lite bildäck som stöd likt Kalle Bildt gjorde på sin tid?