Foto: Den ståtliga Berättarladan i en paus
Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga i Berättarladan på själva Ekeby (Rottneros) – med utsikt över Löven (Fryken) – en vacker sommarkväll, var en stor kulturupplevelse. Jag tvekar inte att använda detta slitna ord.
Recensionerna har varit genomgående översvallande:
”Det mest storslagna av det Västanå Teater satt upp … Bedövande skönhet … Stinnerbom får den gamla Berättarladan att lyfta … Få teaterföreställningar är så virvlande, intensiva, rytmiska och ögonfägnande … Trolskt visuell …”
Jag instämmer i allt detta. Bohéme på Stockholmsoperan, som jag såg i våras, bleknar påtagligt vid en jämförelse.
Läste på lite om Västanå Teater. Rötter i 70-talets fria barnteaterrörelse. På 80-talet fick gruppen ”folkkulturprofil” med särskild Värmlandsanknytning. Selma Lagerlöfs berättelser återkommer ständigt. 1990 engageras Leif Stinnerbom som konstnärlig ledare och Inger Hallström Stinnerbom som kostymör. Då formas den mycket speciella berättarkonst – en slags helhetsteater i folkdanston. Sedan 2009 är teatern regionteater för Värmland och vorden kulturpolitik.
Jag har aldrig sett något liknande. Allt är lika viktigt; texten, musiken, dansen, dräkterna, dekoren och inramningen. Men det är alls inte opera eller musikal. Inga tillagda insmickrande ballader eller högstämda arior. Nej, Gösta Berlings och de andras repliker är precis som Selma formulerade dem och berättande partier reciteras ofta i talkörer, texterna alltså plockat direkt från boksidorna.
Möjligen kan man kalla det en slags burlesk balett. Det svänger hela tiden och rör sig på scenen, precis som folkdansen ofta brukar illustrera bygdens liv och arbete. Männens kappor och kvinnornas frasande sidenkjolar snurrar ofta som stora klockor i cirklar. Ja, som dansande dervischer i en sufiorden.
Magnus Stinnerbom har komponerat all musik, genomgående med en omisskännlig folkton som ger en grundton i hela berättelsen. Stångjärnshammaren ligger i början som ett monotont trumdunk, men upphör när den försupne Gösta Berling och de andra kavaljeraerna – efter ett kontrakt med den onde – tar över på Ekeby. Dunket återkommer när arbetet och vardagsordningen återställs på slutet. Hela ensemblens rörelseschema bygger på polskor och norsk halling. Mycket effektfullt.
Ännu en komponent som bidrar starkt till helheten berörde mig starkt. Allt hantverk är utformat med stor skicklighet och konstnärlig omsorg. Inger Hallström Stinnerboms dräkter är fantasifullt utformade, minutiöst välgjorda och funktionella i minsta detalj. Snickeriernas utformningen och formspråket i hela den fasta inredningen är genomgående från speglarna på publiktoaletterna till krönet ovanför musikernas upphöjda plats (som på en cirkus) i fonden. Och den gigantiska träladan – i sig ett skulpturalt monument över skickliga timmermäns arbete, i vilken många hundra kor stod idisslande och romande bara en generation tillbaka i tiden – är det perfekta yttre skalet för denna manifestation i vad jag vill kalla en folkets kultur.
Läs t ex Nils Schwartz i dagens Expressen
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga, Västanå teater, Rottneros, Strinnerbom
Jag älskar Västanå teater. Vi såg deras första fantastiska uppsättning av Gösta Berlings saga för några år sedan. Underbar. Förra året såg vi Kalevala. Även det en fantastisk föreställning.
Sedan drog vi till Sahlströmska gården och lät guiderna där förtrolla oss på värmländska. De kan berättarkonsten. Förra året besökte vi även Rackstadmuséet vilket varmt rekommenderas. Under 3 dagars hällregn.
På hemvägen passade vi in en guidad tur inne i huset på Morbacka. Det var givande. Praktfull kvinna Selma.