DET ÄR SVÅRT att få grepp om vem personen Gösta Block (1898-1954) egentligen var. Han arbetade som redaktionschef för ”Königsbergsradion” i Berlin från februari till september år 1942 och svarade således för Tysklands sändningar på svenska under endast tio månader. Efter att Block återvänt till Sverige, och därmed lämnat sin anställning på radion, skrev han boken Tyskland inifrån med underrubriken ”Königsbergsradions” förre programchef har ordet.
En annan bok om ”Königsbergsradions” verksamhet är den faktarika Tyskland talar, Hitlers svenska radiostation, författad av Niclas Sennerteg, som gavs ut av Historiska Media år 2006. Under kapitelrubriken ”Avfällingen Block” finns viss information om Gösta Blocks liv. Hans släkt hade tyska rötter och han beundrade i ungdomsåren Tyskland, anmälde sig frivilligt till tyska armén och tillbringade en tid i skyttegravarna på västfronten under första världskriget.
Vid mitten av tjugotalet hittar vi honom i Stockholm där han tillhör socialdemokraterna på Östermalm. Men samtidigt lever han ett playboyliv i stadens finare kretsar. Han lämnar socialdemokraterna år 1928 på grund av deras nedrustningspolitik och vänder sig till nazismen. Han träffar nu sin hustru Mary och de driver en garnaffär i Vänersborg där hustrun står för de textila kunskaperna medan maken, i hustruns namn, spökskriver hushållsklassikern Den Stora Vävboken som utkommer 1939.
Vid krigsutbrottet 1939 sitter han i stadsfullmäktige för det lokala missnöjespartiet Vänersborgs väl och säkerhetspolisen ser honom som en säkerhetsrisk som skall interneras om Sverige dras in i kriget. Hösten 1940 blir han erbjuden arbete på tyska legationens pressavdelning i Stockholm där han snart hamnar i konflikt med presschefen dr Leeberg. Block vill inte vara ”springpojke” åt honom. Ett tecken på hur svårt han har för att samarbeta med andra. Han vill själv vara den som styr och ställer.
Block vill gärna arbeta i Berlin, som översättare eller hallåman, och i ett brev till hustrun i Vänersborg skriver han vintern 1941/42 att han fått ett jobb i Berlin ”genom vilket han kommer att tjäna mycket pengar”. Full av tillförsikt griper han sig i februari 1942 an med arbetet som redaktionschef för ”Königsbergsradions” svenskspråkiga sändningar och konstaterar snabbt att hans medarbetare inte fyller måttet. De har varit utlandssvenskar under många år och den språkkänslige Block menar att de skriver och talar en slags ”berlinsvenska” och han får ägna många timmar åt att skriva om deras texter innan de går ut i sändning.
Hans bok om tiden som programchef kom ut år 1943 och är mycket läsvärd. Den ger en tidsbild av förhållandena i Tyskland och dess underlydande länder under Blocks tid i Berlin. Det ordnas till exempel en järnvägsresa för alla hallåmän från olika länder till protektoratet Böhmen och Mähren. Man har blivit förvarnade om att i Prag lönar det sig inte att ställa frågor på tyska till civila tjecker, som bara kommer att låtsas som de inget förstår. Det visar sig stämma, och först när de träffar på en tysk soldat blir de visade vägen till sitt hotell.
Ju längre man kommer in i boken desto mer kritisk blir Block till nazisternas politik i Tyskland. Han delar in befolkningen i dels ”tyskarna”, som han menar utgör majoriteten av befolkningen, och dels medlemmarna i nazistpartiet. De senare söker sig till olika uppgifter genom vilka de kan undvika att bli inkallade till krigstjänst.
Han skriver i kapitlet ”Tyskarna, judarna och utlänningarna”:
” … I ett tidigare kapitel talade jag om att i Berlin massor av s. k. judevåningar står tomma. Hur har då detta gått till? Jo, för det första har massor av judefamiljer fösts samman i större våningar och för det andra ha likaledes massor av judefamiljer transporterats iväg till östra Europas ghetton, såvida de inte sänts ännu längre. …”
Det är oklart vad som var huvudskälet för Block att lämna Tyskland men själv anger han som orsak problemet att i Tyskland hitta medarbetare som fyller de kvalitetskrav han ställer på sändningarna. Han lyckas övertyga sina chefer om att nyrekrytering måste göras i Sverige och att han själv är den mest lämpade för arbetsuppgiften. Den åttonde september får han tillstånd att resa och några dagar senare sitter han på tåget hemåt fast besluten att inte återvända till Berlin.
Han är enligt egen utsago ”grundligt botad” från nazismen, men bevakas av säkerhetspolisen, medan han tar kontakt med tyskfientliga krafter i Sverige, bland dem publicisten Ture Nerman. Han försöker också erbjuda sina tjänster till brittiska ambassaden men de är inte intresserade. Några veckor efter att slaget vid Stalingrad är över ger han ut sin bok om tiden i Tyskland på eget förlag.
Den uppmärksammas med i huvudsak välvilliga recensioner. Aftontidningen kallar den ett virrigt försvarstal men berömmer den som en läsvärd bok. ”Det är tydligen en ypperlig metod att omvända våra nazistsympatisörer, detta att sända dem till deras lyckoland.”
Ture Nerman rekommenderar i Trots allt! varmt boken som nyttig läsning för ”svärmarandar” vilka förförts av ”världshistoriens svartaste rörelse”.
Uppmärksamheten kring boken avtar snabbt och Block får försöka sprida den själv då bokhandlare inte vill ha den i skyltfönstret. Därefter saknas mer information om denne knepige person som var en god skribent men hade svårt att finna sin plats i livet. Gösta Block avled år 1954.
När man går vidare från Henrik Lindes utmärkta artikel och vill bilda sig, slås man av hur ointellektuell och undansmusslande den svenska offentligheten är. Man finner knappt inget om Gösta Block i SvD:s och DN:s arkiv, eller i andra källor på världsvida väven.
Det är osunt att vara överdrivet intresserad av nationalsocialismen. Med det sagt, all läsvärd information skall givetvis göras tillgänglig och diskuteras. Men i Sverige rådde länge en överslätande tystnad. Med undantag av Niclas Sennertegs bok som Henrik L skriver om (ebok finns, jag skall köpa) har tydligen inte mycket gjorts för att informera om Gösta Block och hans kollegor. Han finns med i en tysk bok redigerad av Oliver Lubrich, Reisen ins Reich 1933–1945.
Gösta Block var tydligen inte en marginell figur, utan hade en viss betydelse både som nationalsocialist och omvänd motståndare till nationalsocialismen. Han var tydligen inte bara en kappvändare, utan bytte sida och började skriva läsvärt mot Tysklands politik innan Tyskland drivits tillbaka. Men i Sverige skall glömska och okunskap råda. Tråkigt och ohälsosamt.
När man letar efter information finner man en märklig detalj. Gösta Block hade en 26 år yngre namne: militären Gösta Block, född 1924. Dessa två personer med namnet Gösta Block har slagits ihop till en person av forskarna om nationalsocialismen Bosse Schön och Tobias Hübinette.
Bosse Schön skriver: ”1941 var Thorolf Hillblad, som ni redan mött flera gånger, chef för den svenska avdelningen [syftar på Tysklands radio], men han kunde inte samarbeta med Hans Eichberg utan slutade strax före årsskiftet och efterträddes i februari 1942 av den artonårige Gösta Block från Sveg.”
Tobias Hübinette skriver i sina listor över svenska nationalsocialister att bland ”Endast frivilliga vid Radio Königsberg” fanns ”Gösta Block/Karlsson ’F’ (241017/0498 Sveg-790215 Höganäs). Königsberg 1942. Till Sverige 1943. 1943, Stockholm. Major 1966, Höganäs.”
Har majoren Gösta Block, född 1924-10-17 i Sveg, död 1979 i Höganäs, oförskyllt blivit utpekad som Adolf Hitlers frivilliga tjänstehjon?
Jan Guillou skrev om Tobias Hübinettes namnlistebok att ”bara korrekturläsningen måste vara en mardröm”. Har vi ett fall här av ett felaktigt utpekande som inte kan göras ogjort?