Nås av det sorgliga beskedet att Göte Kildén (bilden) gått bort. En gång i tiden en av de ledande inom Facklig Opposition på Volvo som utmanade den mångåriga, socialdemokratiska hegemonin inom LO-facket på bilföretaget.
Fruktad av verksledningen, med Pehr ”Kejsaren” Gyllenhammar i spetsen. Respekterad av gubbarna på golvet för sin rakryggade, genuint tradeunionistiska hållning. Fri från alla partipolitiska hänsynstaganden.
Så som det skall vara inom en för medlemmarnas intressen kämpande, oberoende fackförening.
Vi kände varandra ytligt, hade någon gång kontakt. Jag kunde följa honom på Facebook. Han hade slagit sig ned på den västgötska landsbygden. Inte sällan lämnade han finstämda iakttagelser av den omgivande naturen, medan årstiderna växlade och livet gick sin gilla gång.
Lite av den naturlyriske filmregissören Stefan Jarl, en annan västgöte (om än med stockholmspåbrå), över dessa.
Jag förstod att förlusten av hans livskamrat Karin var svår. Även om där fanns barn och barnbarn.
Samtidigt som dödsbeskedet når mig inhämtar jag att Transport överväger att överklaga en dom i hovrätten. Denna har nämligen givit den medlem, lastbilschauffören Mats Fredlund, rätt som tog strid mot Transports skamliga beslut att utesluta honom bara för att han är medlem i och aktiv inom SD.
”Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende”, spetsade Harry Isaksson till det på sitt karakteristiska sätt. Må så vara – eller icke. Men faktum kvarstår att LO-facket stödjer S med medlemmarnas pengar. Transport utgör inget undantag.
Facklig Opposition samt en enskild medlem med risk att dra på sig en gigantisk ekonomisk skuld om han förlorar i ett civilrättsligt mål mot sitt eget (!) förbund. Ingetdera hade behövts om facket, i detta fall Transport, i första hand varit till för medlemmarna och inte S förlängda arm gentemot samma medlemmar.
Vila i frid, Göte!
Lasse Ekstrand
Mötte Göte en enda gång, men det mötet gjorde intryck. Det var på KA4 i Göteborg alldeles efter 6-dagarskriget i juni 1967 då Vietnamkriget också intensivt pågick. Jag tillhörde Muldiv (minutläggningdivisionen) som skulle ut till Böttö för att reparera kablar till minlinjen innanför fyren. För det behövdes röjdykare. Göte var en av de nyutbildade värnpliktiga röjdykarna, som tillfälligt anslutit till Muldiv för en övning på en riktig minlinje.
Vi var förlagda på minutläggaren nummer 15 (MUL 15 – ett fartyg som kunde hysa en ganska stor besättning). Hon låg ännu i hamnen på KA4 och inväntade bättre väder och vi värnpliktiga höll på med – i våra ögon meningslösa – övningar mest för att fördriva tiden – vilka vi gjorde vårt bästa för att smita ifrån.
En förmiddag var vi några som hittat det perfekta gömstället – under kapellet till en av de två livbåtarna på MUL 15. Göte och jag var båda i denna lilla smitargrupp. Vi satt där ihopkrupna under kapellet då Göte började berätta för oss andra om Vietnamkriget. Sexdagarskriget var precis avslutat. Jag visste att Vietnamkriget pågick, men var ännu mycket dåligt insatt. Men Göte kunde förklara och lade ut texten om krigets förspel och om USA-imperialismen som hade tagit över efter Frankrikes avgörande nederlag vid Dien Bien Phu. Jag lyssnade andäktigt och fick för första gången en smula insikt om vad detta krig handlade, och att det i grunden var ett orättfärdigt imperialistiskt anfallskrig. Jag minns så väl Götes intensiva blick och hans engagerade och klara framställning. Han gjorde som sagt intryck.
Vi träffades inte fler gånger, men även jag följde honom på Facebook och beklagade sorgen efter att han förlorade sin livskamrat Karin. Jag påminde honom då om när vi smet undan i livbåten på på MUL 15 i juni 1967. Han mindes även mig från det där tillfället.
Han var en människa som gjorde intryck.
Knut Lindelöf
Vi är många som skriver på bloggar, men vi är för få som skriver på stället varest information läses av många och är beständig, nämligen Wikipedia!
Göte Kildén hade in ingen artikel, så jag skrev en.