Gränser och övergångar är viktigt

Kantgrävning och rensning…

I en trädgård ska blommor, buskar och träd inte växa helt fritt. Gångar och stenplattor ska inte växa igen och för mycket maskrosor är inte roliga i en oklippt gräsmatta. Skillnaden på trädgården och den fria naturen är att trädgården är ett kultiverat område där odlingen blivit det bestämmande. Den fria naturliga växten tuktas och landskapet formas efter människans tycke och behov.

Häromdagen fick jag nog av att gräs, revsmörblomma, trapmört, kvickrot och maskrosblad växte in från gräsmattan i rabatten. Gräsklipparen lämnade en tufsig ojämn kant full av okontrollerade vildörter. Jag tog fram stora spaden och grävde en ny tydlig rabattkant och fyllde skottkärran med allt oönskat ogräs som höll på förslumma rabatten. Pioner, vallmo, kärleksört, rosenskära, ros, jasmin… ska få ha sitt revir relativt skyddat från intränglingarna utifrån. Då trivs de bäst och visar sig i hela sin prakt. Den tydliga kanten mot omgivningen ramar in, lyfter kulturen och gör blommorna synliga. Precis som en tavla lyfts fram av en lagom avpassad ram.

En del vill ha sina trädgårdar som ett friväxande stycke natur, de ser det förmodligen som de utstöttas uppror mot auktoritära former och ideal. Men odling är en närmast uråldrig mänsklig aktivitet som krävt hårt arbete. Jag ser den friväxande trädgården som en lättjans triumf över det nödvändiga odlingsarbetet. För att odlingen ska ge önskat resultat måste det ena skiljas från det andra och respektabla övergångar skapas. Övergångarna är alltid intressanta.

Jag har ett skuggigt område bakom vedboden som jag låter vara. Där slänger jag allt från en helrutten skottkärra, oanvändbara brädlappar, pinnar, ris… sånt som inte passar i komposten. Men inget som är direkt förorenande. Det är helt enkelt en snäll liten sophög. Där får sedan naturen göra sitt. En kaprifol och en vacker ormbunke håller på att kolonisera högen i ena kanten och göra den lite presentabel. Intressant att se tidens tand tära på den. Den har nu fått lite lagom påfyllning i 15 år. Men den får inte växa sig för stor. En gammal uttjänt arbetsbänk får vara spärr mot expansion in i odlingsområdet. Jag tycker skräphögen är intressant.

Min skräphög.

Gränslösheten som ideal
Det är märkligt det där med gränser. Idag har gränslösheten blivit högsta moral. Allt ska flöda fritt, över alla gränser; arbetskraft, varor och kapital. Gränser anses numera generellt av ondo. Tidigare välvårdade och välmotiverade gränser respekteras inte längre.

I skolan skulle man på 80-talet till varje pris ta bort gränsen mellan grundskolans årskurser och stadier för att alla lärare och elever månde känna sig som delaktiga i en större gemenskap. Man försökte också sudda ut gränserna mellan olika personalgrupper. Anställda och arbetsgivare skulle sätta sig i samma båt och ro tillsammans. Lärarförbundet – den största lärarfacket – organiserade även sina egna arbetsgivare. Lärare, förskollärare, barnskötare och assistenter skulle alla dela på jobbet och gud nåde den som tyckte det fanns olika arbetsuppgifter och ansvarsområden. Men det blev inte en stor familj av skolan. Allt blev bara svårbegripligt och otydligt, inte bara för eleverna.

Gränssättning är viktigt, alltså att eftersträva rimliga och fungerande gränser. Inte otydliga och inte rigida. Förresten, på 90-talet, efter att gränserna tillåtits flyta fritt för länge, vurmade alla plötsligt för tydlig gränssättning, ja nolltolerans blev receptet i alla sammanhang. Det visade sig snart att inte heller det fungerade, det hade ett för högt pris helt enkelt. Man kunde ju inte sätta alla barn i skamvrån samtidigt.

Hela EU-projektet är förresten ett gigantiskt projekt för gränsavskaffande. Allt skall flöda fritt över gränserna; människor, kapital och varor. Men inte heller det gick som man tänkt sig, trots att “frihandel” och “fria marknader” gjort att hjulen och ekonomierna snurrat fortare och fortare och omsatt mer och mer pengar. Problemet var bara att de stora rikedomarna som skapades tenderar att flöda i samma riktning och samlas i allt större mängder hos allt färre makthavare – obs, ej folkvalda. Alltså, de rika blir ännu rikare och de fattigare förblir lika fattiga eller blir flyktingar.

William Moorris´ hus nära Kelmscott i Oxfordshire där han odlade sin trädgård från 1871 till sin död 1896.

Trädgårdenen berättar
Samhället speglas i våra trädgårdar. Till exempel parken i Versailles och många andra slottsparker skvallrar om renässansfurstarnas förhållande till naturen. Man ville tygla och skriva in naturen i arkitekturen. Naturens egna former hade inget plats annat än i detaljer. Träden klipptes som skulpturer och rum skapades som slottssalar.

Men med William Morris och den engelska Arts- and Crafts-rörelsen på 1800-talet mjuknade formerna och naturens egna former fick ta plats. De förespråkade ett medeltida konst- och trädgårdsideal och företrädde en samhällssyn som hävdade att konstens och samhällsbyggandets kris började med renässansen. Med samma resonemang vände de sig även mot den industriella utvecklingen och dess massproduktion. Istället framhävde de det goda hantverkets betydelse för människans mentala välbefinnande. Med detta känner jag mig starkt besläktad måste jag erkänna.

Jag minns också Sune Jonssons bilder av Västerbottens odlingslandskap, som en stor trädgård skapat av människor. Bild till höger är från 1975, jag bodde i Umeå då. Dessa bilder lärde mig mycket om storslagenheten i odlingslandskapet, inte minst hur det i sin tur format människorna.

Till de kloka gränsernas försvar
Den aningslösa gränslösheten har blivit ett gissel. Den är väl som så mycket annat en del av nyliberalismens postmoderna utanverk. Många gick på det som något radikalt och nyskapande, men det har i högsta grad påskyndat ett reaktionärt samhälleligt förfall.

Den aningslösa gränslösheten är ett gissel. Förnuftiga gränser är till för att orientera sig emot, förhålla sig till och ibland ifrågasätta förstås. Men gränser finns även om vi försöker låtsas som något annat. Och döljer vi dom försvinner de inte, de blir bara osynliga, såsom klassgränserna. Många anser idag att det moderna samhället inte har några klassgränser. Men de är i allra högsta grad verkliga och dessutom synliga för alla som vill se.

Inte ens könsgränser är längre något att ta för givet. När jag skulle fylla i personuppgifter för att komma åt Västerbottens museums bildsök, fick jag när det gällde mitt kön fyra alternativ: man, kvinna, annat, vill ej uppge. Till vilken samhällelig nytta?

Som sagt, i trädgården är gränserna – övergångarna – viktiga och sköna att beskåda. Där övergår natur i kultur och civilisation. De flesta tycker om välordnade gränser. Den ovårdade och lössläppta växtligheten runt människans boplatser signalerar ointresse för generationers odlarmöda. Jag har alltid haft svårt att förlika mig med Miljöpartiets maskrossymbol, den är till syvende och sidst en förolämpning mot hederligt skapande arbete.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.