Gränslöst svassande med Nato

riksgranse sverige

Foto: SVT/arkiv

I Sverige har en stark föreställning växt fram om att gränser i allmänhet är av ondo. Det började med den oförargliga du-redormen. “Kalla mig Bror!” sa dåvarande chefen för Medicinalstyrelsen Bror Rexed 1967 till personalen, och meddelade att att han tänkte säga du till alla. Det sågs som en reform i demokratisk riktning och fick ett enormt genomslag. Den gamla titelsjukan och den automatiska upphöjdhet som fina titlar medförde förvisades ut ur offentligheten.

Men försvann gränserna? Knappast, de förflyttades bara och klassgränserna flyttades in i det fördolda. Så kom gränsupplösningen mellan kvinnor och män, mellan lärare och elever, mellan grundskolans stadier, mellan skolans ämnen, mellan studenter och professorer, allt skulle vara gränsöverskridande. Det var en stor våg av gränsrivande mellan grupper och ifrågasättande av auktoriteter. Riv pyramiderna blev tidens paroll och titeln på den radikale Club 33/Linjeflyg/SAS-direktören Jan Carlsons succébok från 1985.

Nå, visst är det nyttigt att ifrågasätta gamla inrotade barriärer som blivit ett hinder för utveckling, så har det alltid varit. Du-reformen var förstås bra, jämlikhet mellan kvinnor och män en självklarhet. Bläddrar man i en historisk atlas ser man hur gränser dragits upp och försvunnit i en långdragen historisk process. Att underlätta passager för varulaster över de gamla gränserna mellan Europas små furstendömen före Tysklands enande 1864-1871 var förstås en nödvändighet. Frihandel är ju bra så länge alla tjänar på den och att den bygger på avtal mellan likvärdiga parter.

Kolonialmakternas linjalritade gränser i Afrika och Mellanöstern skapade med tiden problem, men de flesta blev ändå bestående på grund av att ett upphävande framstod som ett ännu värre alternativ.

Balkankriget på 90-talet är ett mer nutida exempel på gränsändringar. Splittringen av Federationen Jugoslavien och återupprättandet av tidigare nedtonade gränser har knappast gjort livet lättare för människorna där, utan ledde till grymma krig och drev många på flykt. Krigen upplöste den självständiga republiken Jugoslavien, drevs fram av Tyskland/EU och USA, som därmed fick kontrollen över Balkan och ett brohuvud in mot Ryssland. Klicka här på Camp Bondsteel så får du beviset. Snabba erkännanden av de nya småstaterna och en massa nya gränser blev här ett sätt att splittra.

EU-projektet bygger däremot på upplösning av gränser för att skapa fri rörlighet inom unionen. Att kapital, varor och arbetskraft ska kunna flyta fritt har vi hört till leda. Det ledde till att mycket visserligen flödade fritt, men efter införandet av en enhetlig valuta började det gå lite väl fort. De rika områdena sög åt sig de fattigares tillgångar. Gränserna mellan erkända länder bromsade tidigare de mäktigare ländernas utsugning av de fattigare.

I EU suger nu Tyskland (EUs ekonomiska motor) åt sig kapital från Grekland, Italien, Spanien och Portugal. Grekland och Portugal styrs numera i praktiken direkt från Brüssel, eftersom deras skuldsättning är så stor och deras inhemska ekonomi är så svag. Människorna, särskilt de välutbildade, flyr till en bättre tillvaro på andra håll, medan de fattiga blir kvar i den krympande ekonomin och tvingas betala räntorna på alla krislån från storbankerna. I Grekland och Portugal har demokratin i praktiken upphävts. Vad än folket väljer blir det ändå som Brüssel (bankerna) bestämmer. Lägg till detta flyktingkrisen och man inser att situationen kan bli explosiv.

Det skydd som nationsgränser och egna valutor tidigare gav har helt försvunnit inom Eurozonen. EUs upplösta gränser har gynnat storbankerna och det globaliserade kapitalet.

Schengenavtalet från 1985 är EUs regelverk för fri rörlighet av människor. Tanken är emellertid också att upprätthålla strikt kontroll vid Schengenområdets yttre gräns. Men det har som sagt inte fungerat. I Medelhavet har EU gjort valhänta försökt att fånga upp och rädda människor på väg till EU i bräckliga farkoster, men egentligen misslyckats i det mesta man företagit sig här. Tragedin är obeskrivlig och har egentligen inte med asylrätten att göra.

Många länder agerar nu helt självständigt och inför olika sorters gränskontroller. Först var det Ungern som byggde ett stort järnstängsel mot Rumänien (Schengens yttre gräns), på grund av att flyktingströmmen från Syrien plötsligt blev dem övermäktig. Grekland, Italien, Slovenien, Kroatien och andra lät strömmen av flyktingar passera till det land man önskade sig, vilket oftast var Tyskland och Sverige.

EU (Tyskland …) försökte sedan tvinga fram en jämnare – “mera solidarisk” – fördelning, men det visade sig också omöjligt. Men vad som är solidaritet i detta sammanhang kunde man omöjligt enas om. Nu har även Sverige och Tyskland fått nog, satt klackarna i backen och infört gränskontroller. Svenska regeringen har till och med förberett för att kunna stänga Öresundsbron ”om läget förvärras” – som man säger. Man räknar säkert med det. Och jag inser det meningslösa i att protestera mot detta eftersom respekten för nationella gränser trots allt måste kunna upprätthållas.

I ren desperation köpslår nu EU med Turkiet (som har lång gräns mot Syrien och inte är med i Schengen). Man tänker betala Turkiet för att samla flyktingarna i gigantiska läger, mot att Turkiet på sikt ska kunna tas in i EU. Kurdproblemet och Turkiets dolda stöd till sunniislamiska terrorister (IS) väljer man att bortse ifrån.

Schengens regelverk har alltså helt brakat samman och kaos råder. EUs auktoritet är bortblåst, Euronzonen kommer att lösas upp och därmed står hela EU-projektet inför sitt sammanbrott. Det enda som då återstår är nationella valutor och upprätthållandet av nationella gränsen med rimliga gränskontroller.

Passtvång för resor mellan länder i Europa infördes 1914 i samband med första världskriget. Före det hade det rått full passfrihet inom Norden ända sedan de gamla ”respassen” för inrikes reson avskaffades på 1860-talet. Inom Norden avskaffades pass- och legitimationstvånget åter på 50- och 60-talet i flera steg. Vi är snart tillbaka i 1914.

Att i fredsförhandlingar upprätta gränser är förstås nödvändigt. Svårigheten är att skapa rimliga sådana. Alltså, varken ”gränssättning” eller ”gränsupplösning” är något som i generell mening kan anses som varken önskvärt eller oönskat. Det är hur gränserna dras som är det viktiga. I alla sammanhang!

Eftersom demokrati är till för att upprätta anständiga relationer mellan människorna – medborgarna – genom av medborgarna stiftade lagar, inom de gränser som medborgarna – genom sin stat – kontrollerar, så urholkas demokratin när gränserna upplöses. Det är den bistra sanningen. Demokratibyggen är nationella projekt med de historiska och sociala villkor som gäller just där, som alltså förutsätter nationella medborgarskap inom internationellt erkända gränser. Internationell demokrati har vi ännu inte sett något prov på.

Världsordningen (som rått sedan 1946) bygger på självständiga nationer. Detta är kärnan i FN-stadgan och den internationella rätten. Det är denna världsordning som efter Berlinmurens fall 1990 blivit en käpp i hjulet för USA, som därför gjort sitt yttersta för att undergräva FNs auktoritet och upprätta en egen världsordning Pax Amerikana med Nato som världspolis med rätt att kränka nationella gränser efter behov. EU (och Sverige) har efter 9/11 inrättat sig efter Pax Amerikana och hamnat i gränskränkarlägret.

Landet Syrien, vars gränser upprättats efter lång kamp för egen självständighet och mot FNs och stormakters delning av Palestina för upprättande av staten Israel, har länge varit en stötesten för USA. Därför är “sprängningen” av denna stötesten något man önskar och uppmuntrar. Här sammanfaller USAs intressen med sunnimuslimska (saudiska och turkiska), mot vilka Syrien sedan bildandet (under och efter andra världskriget) varit en motkraft (i allians med Sovjet/Ryssland). I detta grundar sig Natos, USAs och Turkiets ovilja mot al-Assad. IS’ kamp mot al-Assad – för delning av Syrien i mindre svagare småstater – är alltså precis i linje med Saudiarabiens, Turkiets och USAs ambitioner.

En stor nation och en stort komplikation i detta oljerika område är Kurdistan, med ca 45 miljoner människor med enhetlig kultur och ett eget språk. Men de har aldrig lyckats få FN och världens ledande på sin sida. Därför har man efter 1946 varit splittrade i fyra områden under Iran, Turkiet, Irak eller Syrien. Här har de internationellt erkända gränserna givit upphov till konflikter och väpnad kamp för självständighet från kurdernas sida. Trots att man lätt inser att kurdernas krav på en egen stat inom internationellt erkända gränser är legitima, måste man ändå hantera även denna fråga via internationell rätt och sikta på att ingå förnuftiga avtal.

Alltså, visst är det problem med vissa gränser. Men en värld – eller ett liv – utan begripliga och allmänt accepterade och internationellt erkända gränser vore ett mycket större problem. Vi vet att politisk makt ytterst växer ut ur en gevärspipa (som Mao uttryckte saken), och att Nato med sina bundsförvanter nu marscherar upp runt Rysslands gränser med sina massförstörelsevapen. Denna gräns, mellan Nato och Ryssland, får absolut inte kränkas mer. Då kan en riktig världsbrand flamma upp. Det är precis vad som håller på att hända nu i kampen om Syrien. Turkiets nedskjutning av det Ryska planet* är en farlig incident. De flesta krig börjar med en liten incident. Vår egen landgräns liksom gränsen mellan Nato och Ryssland måste till varje pris respekteras.

Vi i Sverige ska visserligen fortsätta att säga du till varandra, men vi ska absolut inte inlåta oss i mer vänslande eller bli du och bror med Nato.


* Ryssland bombar islamistiska terrorister i Syrien efter en inbjudan av Syriens lagliga regering, alltså inget folkrättsbrott. USA-allianen (kanske snart även Sverige) för ett ineffektivt och motsägelsefullt bombkrig mot Syrien utan någon inbjudan, således folkrättsligt mera tveksamt.

... är läst 159 gånger!

  2 kommentarer for “Gränslöst svassande med Nato

  1. Leif Stålhammer skriver:

    Ett mycket bra inlägg till frågan om gränser och nationell suveränitet. Det bästa vore om Sverige lämnade EU-eländet med troligen blir det inte förrän hela projektet imploderar av sina inre motsättningar. EU har alltifrån början varit ett omöjligt projekt, en konstruktion för vackert väder.

    När det börjar blåsa faller det ihop som ett korthus. Lika vansinnigt som att bygga en oljetanker utan vattentäta skott. Bland de som tjänat mest på detta är den organiserade brottsligheten som växer så det knakar. När Ingvar Carlsson tillsammans med Carl Bildt lurade in svenska folket i detta elände var det landsförräderi, men ingen kan i dag ställa dessa herrar till ansvar. Skada!

    Det ryktas att Major Björklund
    (Liberalerna) nu vill att Sverige, innan ryssen anfaller, ansluter sig som delstat till USA för att kunna, som han säger, slå två flugor i en smäll. Nato kommer då så att säga på köpet och vi slipper en massa administrativa problem när det gäller kontakterna över Atlanten.

    Projektet gynnas också mentalt av att ordet folk har eliminerats ur partinamnet. Ordet folk i Folkpartiet har onekligen varit en black om foten och känts lite töntigt nu när man velat modernisera partiet inför de nya gränsöverskridande uppgifterna som partiet står inför.

    Dessutom vill majoren nu att Sverige åter skall ställa flyg till förfogande, som i Libyen, för att hjälpa till med att utpeka de mål som man med kirurgisk precision skall bomba. Vi kan och vill bomba bort de otrevliga typerna och få till stånd en demokrati av vår typ, säger han, och tillägger: Vi fick ju mycket beröm för vad vi gjorde i Libyen.

  2. Galileo Galilei skriver:

    Men hur kan man då veta vad som är fakta och vad som är propaganda?

    Att våga ”tänka utanför boxen” är en förutsättning för att man ska förstå hur man skall filtrera medierna. I den alltid så förenklade bild av ett skeende som medierna ger så utelämnas ofta mer komplexa frågeställningar, och vi förutsätts ta ställning utifrån givna förutsättningar.

    Enligt den amerikanske visslaren Daniel Ellsberg har det skett en tyst kupp i Washington och nu är det militanta krigshökar som tagit över. Pentagon har ”special operations” – tysta krig – i 124 länder för närvarande. Det innebär att amerikanska trupper och/eller agenter, egna eller inhyrda, verkar på ett högst odemokratiskt sätt i strid mot internationell rätt i dessa länder.

    Tänk vilka rubriker det skulle bli om någon anklagade Ryssland för samma sorts agerande …

    The Only Way to Tell the Truth is in Fiction – The Dynamics of Life in the National Security State.

    Over a decade ago, a friend at the National Security Agency told NSA/CIA insider Richard Thieme said that he could address the core issues they discussed in a context of “ethical considerations for intelligence and security professionals” only if he wrote fiction. “It’s the only way you can tell the truth,” he said.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.