Carl-Göran Ekerwald hösten 2022 hemma i Lagga (Foto: KL)
Idag är en stor dag. Inte bara Sara Lidman, utan även författaren och folkbildaren Carl-Göran Ekerwald fyller 100 idag. De kände dessutom varandra ganska väl. För oss alla – som är under 100 – är det uppmuntrande att läsa, se och höra denne livsbejakande gamle man, full av bildande kunskap och fantasifulla referenser, som jag inbillar mig är svåra att omfatta utan minst ett sekel i kroppen och knoppen.
Sist jag talade med honom sa han plötsligt…
– Jag har inte behandlat kvinnorna väl i mitt liv.
Han menade med detta – förmodar jag – att han i sina äktenskap lämnade dem för mycket ensamma när han varit ute och odlat sina intressen.
– Men så farligt kan det väl inte ha varit, försökte jag.
– Nej, så farligt var det kanske inte, men jag har inte behandlat dem väl, vidhöll han.
Ändå är mitt intryck att Carl-Göran Ekerwald ofta framhåller just samvaron med dessa kvinnor som mycket värdefull i alla sammanhang och att han lärt sig mycket av det.
Jag skulle nästan kunnat uttalat samma sak själv. Han ger mig nu faktiskt mod att själv tänka dessa tankar. Även jag försummade min fru Barbro många gånger under de mest hektiska åren när barnen var i 10-årsåldern. Jag var de åren för djupt fångad av alla mina engagemang, som säkert ofta inkräktade på Barbros rörelsefrihet. Nu trivdes hon hemma, men ibland blev det säkert för mycket för henne.
Carl och Karin Larsson lär vi nu känna ganska väl i tre nya TV-program. Man kan ha synpunkter på den tidstypiska klippningen och på språket i kommentarerna. Men att Karin slutade måla blev ändå ganska väl problematiserat i programmen. Vi fick lära oss att hon förmodligen t o m själv tyckte det var skönt att som konstnär slippa behöva utveckla just måleriet. Och det sas att Karin förstod att Carl behövde resa och vara borta mycket för att bli den framgångsrika bildkonstnär han också blev. Han hade svårmodiga perioder som Karin förstås kände till och som hon förstod att han behövde hantera på sitt sätt. Och hon verkade trivas hemma med barnen och matlagningen (stå vid spisen och föda barn).
Beskrivningen var nyanserad och ett sätt att se på det här som knappast var särskilt feministiskt, utan främst just nyanserat och klokt. Karin kanske faktiskt var minst lika radikal som Carl i sitt fria sätt att sköta hem och barn, inredning, formgivning och textilkonst, jämfört med vad som på slutet av 1800-talet var norm inom borgerligheten. Hon förstod kanske att de två skapade något unikt tillsammans och att båda därför var beroende av varandra och att ett plus ett blev mycket mer än två i detta fall.
Kvinnor är ofta kloka på det här sättet, fast det i vår tid är normalt att se just detta som kvinnoförtryck. Män har traditionellt haft större officiella prestationskrav på sig, vilket givit dem svårigheter att finna sig till ro i hemmet. Det här gäller säkert många män även idag. Kanske Carl-Göran Ekerwald (och jag) också känt av det här. Många gånger har säkert förhållanden ändå varit mycket fruktbara för båda parter. Men lite ånger går inte att förneka för att man varit försumlig mot kvinnor man älskat.
Gratulationer till dagens två 100-åringar!
