Gräva guld i USA

När amerikanska postverket skulle öppna ett kontor i den lilla staden Humbug City ca 25 mil nordost om San Francisco sommaren 1857, krävde de att staden bytte namn. Det fanns alldeles för många Humbug i Kalifornien i mitten på 1800-talet. De föreslog North Bloomfield och så heter den än idag.

Flume and Catchwater below Big Canon Dam, North Bloomfield Gravel Mining Co., Nevada Co. (Stereoskopisk bild från New York Public Library)

Några år tidigare, 1851, hade tre män hittat guld i en bäck utanför den ännu inte existerande staden. Ryktet spred sig, och snart hade hundratals strömmat till. De hittade inte mycket guld och bäcken fick namnet Humbug Creek när de drog vidare. Den kaliforniska guldruschen hade startat några år tidigare och tiotusentals äventyrare och lycksökare, hantverkare, affärsidkare, risodlare, bondfångare och lagvrängare var redan på plats i the foothills, Sierra Nevadas skogklädda sluttningar.

Bengt Svensson

Många av guldgrävarna i North Bloomfield kom från Frankrike. Stadens första hotell fick heta Hotel de France, och hela området fick namnet Malakoff Diggin(g)s efter ett fort, som franska trupper erövrat under Krimkriget mot Ryssland.

Det var arbetsamt och tidskrävande att gräva och hacka, alternativt vaska igenom sand, grus och lera längs stränderna av bäckar och åar. Efter en kort boom blev det bust och nyss livliga städer blev spökstäder.

Industriellt guldgräveri

Men då uppfanns hydraulic mining. Grävandet skedde med vattenkanoner, som sköljde bort hela berg på kort tid. Ett bolag bildades och kapital sköts till. Medan lera och gyttja forsade ner till lägre höjder, sjönk guldsanden till botten och det var bara att skrapa upp den. Från Malakoff Diggins (ungefär 1000 m.ö.h.) grävdes en 2,3 kilometer lång tunnel, från vilken guldet skördades efter att vattenkanonerna stängts av.

Bilden av den ensamme guldgrävaren, som satt och vaskade vid en bäck ute i vildmarken i allsköns ro, stämde i någon mån de första åren efter att guld av en händelse hittats vid American River av James Marshall 1848. Men snart handlade det om industriell utvinning.

Sjö som bildats genom hydraulic mining

Miljöförstöring
North Bloomfield hade sin blomstring på 1870-talet med 1500 invånare. Men problemen började snart hopa sig. Det krävdes miltals av diken och trärännor för att leda fram vatten, som kunde hålla igång vattenkanonerna. Trycket kom enbart från höjdskillnaden. Sjöar tömdes, åar dämdes upp. Men det värsta var de miljoner ton lera och grus, som for genom tunneln ut i Humbug Creek och vidare till Yuba River, som rann ut i Feather River vid Marysville, vilken rann ut i den stora Sacramentofloden, som till sist tömde all bråten i San Francisco Bay, den stora viken innanför Gyllene Porten, alltså Golden Gate.

I Marysville hade folk redan stämt gruvbolaget, när en 40 meter hög damm i Yuba River brast 1883. 25000 kubikmeter vatten svepte med sig allt i sin väg på några timmar. Marysville dränktes i lervälling och året efter hade lagstiftarna i praktiken förbjudit hydraulic mining.

North Bloomfield blir State Historic Park
Sedan 1965 är North Bloomfield med omnejd en State Historic Park. Något tiotal av de en gång 200 husen står kvar. En butik, en saloon, en frimurarsal, ett stall där man hyrde åsnor och hästar etc. Några “rangers”, parkvakter finns där om somrarna, men inte många hittar dit längs den smala, dammiga och krokiga grusvägen. Dock ordnas varje år den andra helgen i juni en Humbug Living History Day och flera hundra besökare strömmar till. Naturen har ännu inte hämtat sig från skövlingen för snart 150 år sedan. Sluttningarna är kala och nedanför ser det ut som ett jättelikt övergivet grustag.

I många år var det för min familj inledningen till barnens sommarlov. Vi tältade några kilometer ut i skogen vid Humbug Creek. På kvällen fest och square dance i stan, där en av parkvakterna var “caller” och tålmodigt ledde oss genom “spin your corner”, “allemande left” och “do sa do”. Nästa dag gick en historical parade genom stan, där The Clampers, högtidligen Clampus Vitus, var ett av de stående inslagen. Det är en parodi på frimurarloge med kravet: Resume (återuppta) hydraulic mining! Man blir medlem på rekommendationer, vilka man får efter att ha bjudit några medlemmar på en rejäl omgång öl.

Men mitt i festen och glammet finns ett tomrum. Några saknas.

Urbefolkningens öde
År 1848 när guld upptäcktes på John Sutters (f.d. schweizaren Johann Suter) ägor utanför New Helvetia, numera Sacramento, fanns i Kalifornien nästan bara indianer – omkring 150 000. En liten minoritet var spanska/mexikanska inflyttare som kallades Californios, samt en del angloamerikaner och européer, sammanlagt cirka 8000. För de som befolkat Kaliforniens skogar, kuster, dalar, floddeltan och bergstrakter i tusentals år blev guldruschen inledningen till den slutgiltiga katastrofen.

California Native Ameicans, Yosimite Valley bannock-indians

År 1848 återstod alltså 150 000 indianer i Kalifornien. Vid folkräkningen, Federal Census, 1870 var de “minst 7241 och högst 30000“. Tio år senare 1880 var talen lite exaktare: 16 277 till 20 500 och år 1900 talas det om 15 000 överlevande indianer. Tusentals enskilda mord och hundratals massakrer utförda dels av guldgrävare men mest av USA:s kavalleri och lokala, statligt finansierade miliser resulterade på några decennier i vad som numera beskrivs som ett folkmord.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.