Grumlig forskning om mångkultur

Mångkulturellt Centrums idyll i Fittja. Bild: Wikipedia

Mångkulturellt Centrums idyll i Fittja. Bild: Wikipedia

I studien Majoritetssvenskar i Storstockholm av forskarna Charlotte Hyltén-Cavallius, Tobias Hübinette och Leif Magnsson vid Mångkulturellt centrum, som publicerades i torsdags, konstateras av svenskar i allmänhet (majoritetssvenskar i Storstockholm i det här fallet) bär på rasistiska och främlingsfientliga föreställningar, samtidigt som de anser sig vara antirasister och ha en inkluderande attityd mot nyanlända och papperslösa.

Ännu en vidöppen dörr slås här in med buller och bång. Någon slags förvåning framskymtar över slutsatsen att människor med djupa rötter i södra Botkyrka ser och reflekterar över de uppenbara kulturskillnader som bland annat exponeras på gator och torg. Förmodligen speglar det mest av allt forskarnas egen medelklassblick i arbetarklassland.

Förändringen de senaste decennierna är ju minst sagt påtaglig. Det faktum att människor ser och beskriver detta skulle grunda sig i rasism och rastänkande är faktiskt att reducera rasism och rastänkande till något harmlöst och högst vardagligt.

Tobias Hübinette är en kontroverisell forskare med AFA-bakgrund som bland annat gjort sig känd via sitt resonemang om att personer med “icke-vita kroppar” i vardagen ibland behandlas annorlunda. Rasbegreppet har därför fortfarande betydelse i dagens Sverige anser han, och därför är det nödvändigt att tala öppet om ras. Det gör de i SvD 2014-08-27 och förstås också i rapporten.

Efter Erik Ullenhags utspel om att rensa bort ras ur lagen diskuterades rasbegreppet på denna blogg. Min uppfattning är att användning av ras-ordet är fel i officiella sammanhang – utan förklaring. Denna rapport är ett utmärkt exempel på att rasbegreppet måste ersättas av mer stringenta begrepp.

Vad forskarna finner i sina strövtåg i södra Botkyrka är alltså idel självklarheter. Man har talat med ett 70-tal ”etniska svenskar”. Tolkningen av det man finner är typisk för ”mångkulturforskningen”. Man rör sig på ytan i det mest osäkra, sköra och allra svåraste att uttrycka med ord – känslan av den pågående samhällsförändringen. Min tolkning av det de finner är en stor oro bland människor inför utvecklingen. Att finna något annat vore närmast sensationellt.

Arbetslösheten har stigit, löner och anställningar har blivit osäkrare, ungdomar driver omkring utan sysselsättning, fritidsgårdarna minskar sin verksamhet, skolan och förskolan blir allt stökigare och sämre på att förmedla svenskkunskaper. Att man dessutom noterar förändringarna i gatulivets kulturella uttryck i språk, klädsel, beteenden och många människors påtagligt främmande utseenden är varken förvånande eller särskilt skrämmande. Det är självklart!

På nätet presenteras deras slutsats med följande mening: “Den sociala sammanhållningen i Sverige är i riskzonen på grund av stigande ojämlikhet och en oro för en växande mångfald.” Det där med ojämlikhet är förstås intressant, men att rikta in sig på mångfalden som ett problem är att direkt bekräfta SDs resonemang om svenskhet. Det kan kanske finnas ett litet korn i det, men de stora frågorna som gör människor oroliga är ungdomsarbetslösheten, arbetslösheten i övrigt, låga löner, osäkra anställningar, brist på bostäder, stängda fritidsgårdar och stökig och ineffektiv förskola/skola som förmedlar allt sämre svenskkunskaper.

På engelska heter rapporten White Working Class Communities in Stockholm medan den på svenska heter Majoritetssvenskar i Storstockholm. Varför inte Arbetarklass på svenska? Det är ju klassfrågan det gäller, alltså de ökande klassklyftorna är orsaken till vårt samhälles sönderfall.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

  2 kommentarer for “Grumlig forskning om mångkultur

  1. Anders Persson
    2014-08-29 kl. 10:36

    Nedanstående skrevs, som tänkt inlägg i den tidigare ”elefantdebatten”, innan jag upptäckte Knuts nya inlägg:

    Har just läst den omskrivna SvD-artiklen

    Det är en sak jag, som inflyttad svensk medborgare efter många år utomlands (och därför lite obekant med tänkesättet i det här landet) inte förstår:

    Jag gillar jämlikhet mellan människor, i synnerhet mellan män och kvinnor. Jag tycker barn ska behandlas med respekt. Jag anser att ingångna avtal ska hållas, även om de är muntliga, att lagar ska följas och bara ändras genom parlamentariska beslut, folk håller tiderna och göra sitt bästa osv. osv. Jag tror att denna inställning har varit en av orsakerna till Sveriges och svenskarnas relativa framgångssaga.

    Om nu en eller flera människor vill förändra detta i enligt med deras religion, kultur eller politiska grundsyn, så är jag ju i min fulla demokratiska rätt att motsätta mig detta, vare sig gruppen är svensk, dansk, portugisisk eller uruguayansk.

    Det har inget med några rasistiska eller andra fördomar om danskar (som ju vill röka cigarrer överallt!), portugiser (som ju är mycket ”flexibla”!) eller uruguayare (som ju aldrig håller tiderna!) att göra, eller ens om rikssvenskar (om vilka utlandssvenskar har många fördomar!) utan att jag anser att dessa värden är grundläggande för varje civilisation oberoende av kultur och religion.

    Medan jag förnöjt iakttar hur svenskar mer och mer överger falukorven med rotmos för olika typer av “icke-svensk” mat, så har jag inga ambitioner att få danskar, portugiser eller uruguayare att gilla surströmming, lutfisk eller Janssons frestelse. Dessa anser jag inte utgör grundläggande värden för varje civilisation.

    Det andra jag inte förstår är varför, i debatten, man alltid drar en skiljelinje mellan svenskar och invandrare, som om det inte fanns massor av danskar, portugiser och uruguayare som vill ha rökfritt, följa bestämmelser och hålla tider, medan det å andra sidan finns svenskar som av olika skäl vill rucka på rökförbudet, underblåsa korruption i sitt eget intresse och/eller slarva med tider.

    Alltså: det är i min mening helt riktigt att samtidigt som man välkomnar och anammar ”främmande kulturyttringar” är det lika riktigt att hårt motsätta sig andra, oberoende av vilka som argumenterar för dem. Frågan bör därför gälla politiken och inte vem som framför den.

  2. Bo Persson, Piteå
    2014-08-30 kl. 15:33

    Nu har jag läst artikeln på SvD Opinion den 28 augusti av de tre forskarna på Mångkulturellt centrum, som Knut tipsade om på den här tråden den 29 augusti.

    De tre älskar förvisso idén om ett mångkulturellt Sverige, att ett sådant Sverige verkligen är något att sträva efter. Men i sin forskning har de också kommit fram till att denna deras kärlek inte delas av svenska folket. Och när deras ideala Mångfaldssverige skall omsättas i verkligheten så blir det bara segregering.

    Vad beror det på? Ja, att det skulle vara SD:s fel avfärdar de tre forskarna direkt. Så där får fascistologerna, som det i dag går tretton på dussinet på, sitt. Men viktigare är att jag inte kan se att de har någon ide om hur de skall få svenska folket att älska deras samhällsideal. Är kanske hela idén dödfödd från början?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.