Två tungviktare igår på DN-debatt, Hans Bergström och Per Thullberg. HB var liberalen som i egenskap av chefredaktör på DN svängde opinionen från den tidigare så starka ”progressivismens” pedagogik till Jan Björklunds ordning, reda och kunskaper i centrum. PT var den som fick den otacksamma uppgiften att städa upp efter Mats Ekholm på Skolverket (2003-2010).
PT ser dagens grundskolekatastrofen som ett resultat av kommunalisering och friskolor omkring 1990, medan HB ser friskolor och kommunalisering som en ofrånkomlig följd av vänstervinden från 68. PT är idag gängse bland socialdemokrater idag; för dem som blundar för det som hände i skolan före 1990, då Socialdemokraterna styrde skolutvecklingen.
Trots sitt liberala förflutna fördjupar HB bilden på ett nödvändigt sätt. Genom att nämna folkbildaren och vänstermannen Arne Helldén, socialdemokraten som inte heller gillade vinden från 1968 som ”blåste rakt genom skolpolitik och skolmyndigheter” blir det verkligt intressant. Helldén gick nämligen redan 1979 i spetsen för kunskapsrörelsen och i sin bok Platon och soptippen (1982) hävdar han att den så kallade ”progressivismen” var borgerlig till sin natur (sid 20), ja i sina extrema uttryck rent fascistisk (sid 44). Han citerar den sydafrikanske fascisten och apatheidpolitikern dr Verwoerd och belägger effektivt att denne man stod på den ”progressiva” kanten i vår dåvarande skoldebatt. För detta blev Helldén hatad av det socialdemokratiska ledarskiktet, men mycket uppskattad av delar av 68-vänstern som också ogillade ”progressivismens” stormvind.
Men vad som var ännu värre var hans rena rena majestätsbrott i kapitlet Vad vill socialdemokraterna? (sid 33). Där ger han sig på Olof Palme genom att citera och kommentera ett uttalande han gjorde i Utbildningstidningen 1970.
”Palme förklarar i detta uttalande att individualisering i undervisningen ’inte får innebära att elever med olika bakgrund och skiftande förutsättningar får gå igenom kurser så snabbt de hinner och orkar; det skulle ytterligare öka klyftorna. En sådan form av individualisering innebär också att skolan i stor utsträckning inte kommer att klara sin uppgift att öva upp förmågan hos eleverna att samarbeta i grupp.’
Den mycket oklara föreställningen om ’jämlikhet’, som här demonstreras, har naturligtvis mycket lite att göra med rationella jämlikhetsideal, men de är däremot ett uttryck för den ’demokratism’ av populistisk typ, som utmärker 70-talsprogressivismen. Konsekvensen av den antielitism som det här är fråga om är förödande. Istället för den frigörelse av intelligens och vitalitet som demokratins tillskyndare drömde om, ser vi här öppet uttalad en vision av en skola, som i jämlikhetens namn kräver att skolan ska hålla tillbaka sin kunskapsförmedling, sina kulturella och intellektuella ambitioner. Den idé som Palme här hyllar fanns inte alls – det är av yttersta vikt att framhålla – på 1940-talet eller 50-talet. Palme har helt enkelt blivit ett offer för det omslag i kulturklimatet, som inträdde mot 1960-talets slut.”
Det var sannerligen svårsmält för socialdemokrater då, men helt riktigt. Socialdemokrater idag måste ta sin utgångspunkt i de bildningsideal som rådde inom arbetarrörelsen före 1970. Annars kommer vi att misslyckas igen. Något essentiellt gick förlorat med denna progressivismens dolda antiintellektualism. Den blev en slags smitta med stor virulens som förde grundskolan på grund (titeln på min första bok 1986).
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Per Thullberg, Jan Björklund, Mats Ekholm, Hans Bergström, grundskolan, Arne Hellden, Olof Palme
Nåja, Sverige höll sig ju ganska bra i förhållande till andra OECD-länder fram till ungefär 2000. Dvs fram till dess skolpengen hade hunnit göra om alla elever till konsumenter och skolorna till butiker.
För övrigt undrar jag hur mycket politikernas valtalande egentligen påverkade skolornas arbete. Även nu tycker jag det verkar som om lärarna lägger upp det i stort sett som dom vill. Det fanns lärare på 60-talet som hävdade att elever inte alls behövde kunna stava och räkna, det kunde dom slå upp i böcker. Och det finns lärare nu som är stenhårda med kunskapsnivåer – låt vara att skolan-som-butik-systemet tvingar rektorn att ge eleven rätt när eleven inte har lust.
Skeptisk ska man vara. Skolan har alltid en annan sida där inget av det man beskriver verkar stämma. Du berättar en annan historia, men den är mindre sammanhängande och mindre sann än min. Vi får se …
Jag jobbar själv inom skolan som gymnasielärare. Jag vill både avskaffa skolpengen och förstatliga skolan framförallt gymnasieskolan och den senare delen av grundskolan. Men den svenska skolan är inte så dålig som sitt rykte och alla de förändringar av skolan som är gjorda de senaste 40-åren är inte alla av ondo.
Exempelvis har vi en mycket bättre undervisning i ämnet historia, som jag undervisar i, än den jag fick under 1970- och tidigt 1980-tal. Många av de fasta ”sanningar” som mina historielärare lärde ut, främst om den svenska historien, lär jag nu mina elever att ifrågasätta.
Sen har jag varit utomlands med en del av mina elever och träffat andra elever från Europa och då också de ”fantastiska” finska eleverna. Jag märkte inte att dessa var bättre än de svenska oftast var det de svenska eleverna som stack ut. De finska eleverna satt i hörn och var tysta.
Men riksdagen får gärna förstatliga skolan och avskaffa skolpengen. Dessa förändringar kommer göra min mer autonom gentemot politiker och tjänstemän som inte kan hur skolan fungera.
Givetvis är min erfarenhet begränsad. Den består bara av sånt jag och min familj har varit med om. Plus vad min fru, som är lärare, berättar.
Men det finns en direkt orsak till att det kunde synas som att 60-talet förde med sig en standardsänkning. Och det var att fram till då var det en minoritet som gick vidare till gymnasiet. Antagligen den mest motiverade minoriteten. Vilket gör det omöjligt att jämföra före och efter.
Före 60-talet gick endast en liten minoritet till gymnasiet. Det här ändrades dramatiskt under 60-talet, vilket var en dröm för arbetarklassen som gick i uppfyllelse – klassresornas tid. Bildning blev tillgänglig även för arbetarbarn. Det är den drömmen som åter gjorts ouppnåelig. Varför arbetarbarnens tillträde till gymnasiet skulle innebära en standardsänkning kan jag inte förstå. Den kom senare som en följd av nya förflackade ”jämlikhetsidéer” (Palmeuttalandet t ex.).
Viktig diskussion detta. Ett ”problem” i sammanhanget är att dagens samhälle inte har något större behov av att den krympande ”arbetarklassen” gör någon klassresa. Expansionen av den offentliga sektorn och det därav följande behovet av fler akademiker är redan avklarad och håller på att implodera. Fast det går ganska långsamt. Behovet av elever som söker sig till akademisk utbildning är inte lika stort som för 30 år sedan. I alla fall inte växande. Utbildningssystemet måste naturligtvis anpassa sig efter detta. Fast ingen vågar säga det högt. Det skulle se ut det. Socialdemokratins tjat om ”utbildning” är trams. Dagens samhälle får de utbildade människor det behöver. Resten får försöka klara sig på annat sätt. Ungefär så krasst och otrevligt skulle jag vilja beskriva dagens verklighet.
Din syn på det här är tämligen ekonomistisk. En bakomliggande ekonomisk lag styr, som ingen vågar tala om. Jag har hört resonemanget förr och tror att det har viss betydelse.
Men är det sant att arbetarklassen krymper? Uppenbarligen ändrar den karaktär. Nog växer medelklassen, men den proletariseras samtidigt. Och den etniska segregeringen tilltar. Om det här betyder att behovet av välutbildade minskar kan jag inte avgöra.
Faktum är också att Finlands skola är bättre än vår.
Tja, sämre studievana kanske, och sämre hjälp av föräldrarna? Och att dom inte passade in i den medelklassdominerade skolan? Och att många av dom inte tyckte det spelade nån roll med skola eftersom dom ändå ville ut och tjäna pengar så fort som möjligt?
Det finns en massa forskning om det här, både för svenska och utländska skolor, som visar att skolmiljön är medeklassdominerad och att arbetarbarn har ett handikapp redan från början av den anledningen.