Guillous anpasslighet skaver

Montage KL

Giganten Jan Guillous krönikor i Aftonbladet blir allt mer anpassliga, alltså ”mainstream”. Han verkar ha tappat sitt ovanliga skarpsinne. I den senaste (11 april) följer han strömmen och ger sig på ”kapitalistdiktaturen”* Kina genom att upprepa det “västerländska narrativet”, alltså den medialt just nu gängse berättelsen: ”En miljon uigurer sitter tillfångatagna i ’omskolningsläger’ med syfte att utrota deras kultur och regimen lever därmed upp till definitionen på folkmord.”

Det enda man känner igen är hans goda polemiska stil, som i denna krönika bland annat raljerar med olika kapitalistfraktioners sätt att hantera ”kommunistdiktaturens” olika övergrepp. H&M (Persson) ”flundrar” och Investor (Wallenberg) ”fjäskar”. Men värst är: ”den svenska regeringen, affärslivet och högern” som ställer ”sig i ring kring Mammon” för att ”med sänkta huvuden tiga i underkastelse för att inte skada affärerna med världens mäktigaste diktatur”.

Det är fullt tänkbart att uigurer förföljs, förtrycks och utför tvångsarbete i Kina. Men varför har denna fråga så plötsligt blivit världens viktigaste? Är det ett plötsligt uppvaknat humanitärt sinnelag som givit sig till känna? Eller är det västanvinden som får piporna att spela av sig själva? (Obs! konspirationsteori)

Att nu även Jan Guillou instämmer i kören, och inte ser komplikationerna i det nyväckta allmänna skällandet mot Kina, är skadligt. Istället betraktar han det hela ur sitt eget mycket speciella rikemans-perspektiv och ägnar sig åt raljeraande över andra rikingars moraliska skavanker. Ja detta mycket speciella perspektiv är förbehållet fenomenet Jan Guillou. Vad ”kundnära” (H&M) eller ”business to business” (Investor) har för betydelse i sammanhanget är knappast en jättefråga.

Att regeringen måste backa för ekonomiska realiteter (och till exempel avstå från att utvisa ambassadören) är knappast förvånande, det är snarare självklart. Det verkliga problemet är att regeringen slutat hålla sig till diplomatisk standard i umgänget med andra stater. Politisk aktivism mot diktaturer är i fredstid inte regeringens sak, särskilt inte när det gäller supermakter. Regeringens uppgift är att upprätthålla normala diplomatiska förbindelser och iaktta neutralitet, ömsesidig respekt och främja handel och annat vänskapligt utbyte. Det var just det regeringsföreträdarna fick äta upp nu när de tvingades ”krypa för mammon”, som JG uttryckte det. Varför fördjupar han sig inte om det?

Min besvikelse över Jan Guillous senkomna anpasslighet skaver rejält. Vem ska nu rakryggat granska maktens potentater?


* Ordet ändrat från “kommunistdiktatur” till “kapitalistdiktatur” efter påpekande från Börje Nordström. Felciterat av mig. /KL

... är läst 1290 gånger!

(Visited 908 times, 1 visits today)

  21 kommentarer for “Guillous anpasslighet skaver

  1. Leif Strandberg skriver:

    ”Ta hem IS-krigare”, ropade Guillou, ”det blir billigt”.

    Mina tankar kring Jan Guillous färdigheter då det gäller att förstå en resultat- och balansräkning är inte särskilt höga. Han verkar ha gått i samma skola som Henrik Schyffert, som inte ens använder siffror när han räknar utan mer handfasta ting som Fanta och pizza. Bägge två kommer i alla fall (liksom Löfvén och Reinfeldt) fram till samma sak, att det är rena vinstmaskinen att ta emot jättemånga migranter, och därför ropa glatt: ”Tack för att ni valde Sverige.”

    Guillou har ju dessutom under hela sin karriär haft en faiblesse att vara språkrör för och ge argument till terrorister (”svartskallar” som han själv säger, han är ju på deras sida och då får man säga så, så det så) från Mellanöstern.

    Och precis som andra på den kanten hatar han vanligt folk, vi är kort och gott ”fyllskallar”. Det är synd det, för han kan (kunde) ju skriva bra reportage. Men klasståndpunkten! som vi sa på den tiden vi var med i samma parti Jan och jag.

  2. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L skriver en betydelsefull sak ovan: ”Det är fullt tänkbart att uigurer förföljs, förtrycks och utför tvångsarbete i Kina.”

    Jag skall icke diskutera i vilken mån, om alls, utsagan ”uigurer förföljs, förtrycks och utför tvångsarbete” är sann. Men Knut L:s ord bereder väg för en annan diskussion: nödvändigheten av att respektera utforskandet av grundfakta, och att skilja diskussioner om fakta från diskussioner om vad som är politiskt viktigast.

    Där finns två nivåer i samtal om världens tillstånd: ”grundfaktanivån” och ”den samlade bedömningens nivå”. Låt oss kalla dem ”A” och ”B”. Många av debattörena på lindelof.nu och fib.se skiljer inte A från B. De låter den personliga övertygelsen om nivå B styra deras diskussion på faktanivån A.

    Det gör inte Knut L ovan. På nivå B menar KL att den viktigaste frågan i världspolitiken just nu är att Förenta staterna på ett för världen skadligt och farligt sätt bekämpar Folkrepubliken Kina och några andra territorialstater, för att upprätthålla Förenta staternas maktställning. Knut L menar också att man måste bedöma betydelsen av fakta på nivå A i ljuset av nivå B. Han gör detta när han frågar ”varför har denna fråga så plötsligt blivit världens viktigaste?”

    På nivå A, i frågan om behandling av uigurerna, menar Knut L möjligen att uppgifterna om förtryck till stor del är felaktiga, jag vet inte. Men han fastslår inte påstridigt vad som är sant på nivå A. Det är en intellektuell hållning. Därigenom blir fortsatt diskussion möjlig.

    Många debattörer på lindelof.nu och fib.se de senaste åren har inte alltid haft samma intellektuella hållning i diskussioner om frågor som hör hemma på nivå A. Jag syftar inte på att en person säger ”här finns uppgifter om att X är sant” och en annan säger ”här finns uppgifter om att Y är sant” i en faktadiskussion. Sådant kan man ju reda ut, om alla diskuterar redligt. Nej, det mest diskussionsförstörande i diskussioner är när debattörer är ologiska och reagerar känslomässigt i frågor som hör till nivå A – därför att de har en övertygelse på nivå B.

  3. Torgny Forsberg skriver:

    USA som nu (medvetet) blandar ihop geopolitik och handelspolitik enligt Steve Bannons recept. USA kräver nu att länder skall välja sida i konflikten mellan USA och Kina. Många länder i Asien vägrar (och världen) nya labour-regeringen i Nya Zeeland följer ej helt med i drevet mot Kina. Svårt och tro att EU också skall ställa sig på USA:s sida och rasera sitt senaste handelsavtal. Var det ej så att handel främjar freden när EU skapades? Gäller det ej nu?

    Tror freden tjänar på att man även handlar med “fienden”. Kina hävdar ständigt att man strävar efter en “rättvis handel med ömsesidig respekt” bör inte väst också göra det. Vi bör nu också förstå att detta “nya kalla krig” är nytt i det att det ej är en ideologisk motsättning mellan Kapitalism & Socialism, utan mellan kapitalistiska stater där rivaliteten mellan marknader mm spelar in.

    Nästa världskrig ser ut komma att handla om “mänskliga rättigheter” som det gjordes i USA senaste krig mot Afghanistan, Libyen, Syrien med flera.

  4. Dennis Zackrisson skriver:

    Mycket klokt resonerat, Jan Arvid! Själv har jag retat mig på dessa underligheter i meningsutbyten både här och på webredaktörens andra ansvarsområde, FiB/Ks nätupplaga. Där kan flera “kineser” (som jag brukar bunta ihop dem) fara ut i de mest häpnadsväckande spekulationer i sin iver att bekämpa USA-imperialismen och därav följande ståndpunkter i olika frågor. Med din nivå-analys ser jag tydligt vad det hela handlar om. Tack för detta!

  5. Bertil Carlman skriver:

    Jan Arvid G. påminner mig om en historia rörande folkskolläraren som stod i katedern och mässade. Om jag inte missminner mig, så var det en av A. Engströms teckningar. Jag har fått ärva “Samlade teckningar”; 11 böcker i halvfransk bindning, men det tar nu för lång tid att kolla upp. “Ni tycker det här verkar enkelt barn” säger folkskolläraren med höjt finger, “men vänta tills jag fått förklara!”

    När någon ger sig på att krångla till frågorna som rör “Rules based order” som USA med vasaller utgår ifrån, gentemot de som vill hålla sig till FN-stadgan som t ex Algeriet, Angola, Bolivia, Eritrea, Iran, Kambodja, Kina, Kuba, Laos, Nicaragua, Nordkorea, Palestina, Ryssland, Saint Vincent och Grenadinerna, Syrien, Venezuela och Vitryssland gemensamt uttalat som sin ståndpunkt, ja när någon gör det finns det anledning att bli extra vaksam. Moon of Alabama gör en mycket bra genomgång av frågan i länken ovan. James O’Neill har också en bra artikel om det, den finns på globalpolitics.se översatt till svenska.

  6. Bertil Carlman skriver:

    När jag var student i Lund hade jag en kurskompis i Zoologi som jämt, när debatten blev intensiv och kanske högljudd, hävde upp sin röst och sade “om vi skulle hyfsa till debatten!” Han menade naturligtvis inte “vi” utan “jag”. Gissa vad vi andra tyckte om det?

  7. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Om vi accepterar Jan Arvids postulat och på ”den samlade bedömningens nivå” (B) hanterar de större och övergripande, för oss till synes livsavgörande frågorna, och där kommit fram till slutsatsen att USA utgör det största och därtill akuta hotet mot världens folk, är det för den skull inte tillåtet att på ”grundfaktanivån” (A) förvanska uppgifter om uigurernas situation i Folkrepubliken Kina. Jag förmodar att vi alla här på lindelof.nu är ense därom.

    En möjlig och närliggande fråga är om vi – som gör den ovan beskrivna samlade bedömningen – kan tillåtas negligera eller i debatten tona ned diskussionen om uigurernas situation (om vi för resonemangets skull förutsätter att den är beklagansvärd) på det att vi inte må göra oss till nyttiga idioter i Imperiets tjänst?

    Prioriteringar i frågor rörande pågående eller möjligt framtida större mänskligt lidande är delikata, och då vi också har våra liv att sköta förmår vi inte alltid hantera dem med spetslogik och kirurgisk precision; vi tillåter oss ibland att låta magkänslan avgöra. Utan att vara helt säker och kanske mer för diskussionens skull besvarar jag min egen fråga jakande. Som Peps Persson en gång sjöng: ”de e dags å välja sida nu”.

  8. Björn Nilsson skriver:

    Det borde vara lätt att utröna om det är mänskliga arbetare eller maskiner (till 95% enligt kineserna) som står för jobbet på bomullsfälten i Xinjiang. Fram med satellitbilderna. I övrigt bör väl Jan G känna till att en del av de terrorister som “väst” utnyttjar just är uighurer. Somliga finns i Syrien. Man kan misstänka att en del smartskallar i USA vill återanvända planen från Afghanistan, där islamister värvades för att dra igång kriget på 1970-talet som ledde till ett sådant elände. Om man har en strategi där man inte behöver vinna själv, men orsakar väldiga problem för motståndaren (Kina), kan det fungera. För det behövs det stödjande propaganda, och kanske JG låter sig användas där.

  9. Benkt Lundgren skriver:

    Jan Arvid Götesson uttrycker sig mycket klokt, och därför ska jag här bara kort ta upp en detalj i Knut L:s ursprungliga artikel. Varför sätter du “kommunistdiktaturen” inom citationstecken i beskrivningen av Kina? Är inte den beteckningen korrekt?

    F ö diskuterade jag Kina för ett par månader sedan med folk vid Oktoberförlagets bokbord, vilka tydligen fortfarande kallar sig maoister. Jag trodde jag provocerade dem med att beskriva Kina som en statskontrollerad råkapitalism där mänskliga rättigheter systematiskt kränks och påpekade att sådana regimer brukade vänstermänniskor tidigare kalla fascistiska. Men de blev inte provocerade, de höll med mig om den beteckningen av dagens Kina!

  10. Christer Lundgren skriver:

    De som på allvar intresserar sig för Kinas syn på frågan om terrorister och situationen för befolkningen i Xinjiang kan möjligen ha behållning av denna kinesiska film.

  11. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bertil C! Nej, jag kan inte gissa vad ni tyckte om er kurskamrat i zoologi. Berätta!

  12. Bertil Carlman skriver:

    Bengt Lundgren, liksom många andra, är tydligen mer intresserade av etiketter än innehåll. Att kalla en del kommentatorer och skribenter för “kineser” är ett bra exempel på detta. För egen del har jag tänkt en del på det och kommit fram till att det under nuvarande omständigheter, med den västliga oerhört aggressiva kampen för att USA skall fortsätta med att vara högsta hönset, ja under de omständigheterna är det en komplimang att bli kallad för “kines”, “putinälskare” eller liknande.

  13. Börje Nordström skriver:

    Var någonstans i Jan Guillous kolumn står ordet Kommunistdiktatur? Inte i AB:s nätupplaga åtminstone.

  14. Mats Larsson skriver:

    Jag är anhängare av Jan Arvid Götessons nivå-modell, men har också sedan länge insett att det finns ett problem när det kommer till A-diskussioner på denna och andra bloggar: nivå A kräver mycket mer arbete.

    Denna insikt har gjort att jag nästan helt gett upp möjligheten att diskutera t ex Ukraina. Knut L:s blogg har naturligtvis inte kommit lika långt som Global Politics, där enkla one-liners av anonyma skribenter är vardagsmat.

    Skripal är ett annat exempel, där jag till slut insåg att viljan att diskutera på nivå A stupade på att ingen orkade (eller hade kompetens) att läsa den växande vetenskapliga litteratur om de frågor som inledningsvis ställdes (giftighetsgrad, hudpenetration). Hur kunde FSB uppträda så klumpigt är en annan fråga som aldrig besvarats.

    En ny rapport som också tillhör nivå A släpptes häromdagen. OPCW anser det troligt att det syriska flygvapnet använde kemiska stridsmedel i Saraqib den 4 februari, 2018. Jag förväntar mig att snart kunna läsa att OPCW är korrumperat och går västs ärenden någonstans.

    Ett exempel på en fråga som borde diskuteras, men som jag inte sett någonstans (men som en mycket kunnig rysk vän påpekade för mig): hur kunde Armenien, utrustat med Rysslands bästa vapensystem, så totalt förlora mot Azerbajdzjan, utrustad med drönare från Turkiet?

    En liknande fråga är hur Israel kan utföra sabotage djupt inne i Iran, på en anläggning som rimligen måste vara en av de mest välbevakade i Iran?

    På nivå B uppstår då frågan: hur påverkar denna teknologiska obalans den geopolitiska situationen?

  15. Bengt Håkansson skriver:

    Jag har också noterat att Guillou blivit mera slätstruken och politiskt korrekt. På sistone har jag faktiskt slutat läsa vad han skriver, inte efter ett medvetet beslut utan helt spontant. Jag söker på det jag tror kan vara intressant och bland det ingår för närvarande inte Guillous artiklar.

    Det nuvarande fokuset på uigurerna liknar på många sätt skriverierna om kvinnorna i Afghanistan strax före USA:s invasion. Då översvämmades tidningarna av helsidor om kvinnoförtrycket där, vilket i och för sig var fruktansvärt, men under det kommande kriget blev deras situation sju resor värre. Och inte invaderades Afghanistan för att befria kvinnorna. På samma sätt ser jag de presstituerades intresse för uigurer idag. Det är synd och skam att Guillou anslutit sig till dem.

  16. Jan Arvid Götesson skriver:

    Jan-Peter Stråhles kommentar är användbar; den för diskussionen framåt. På försök skriver han:
    1) Låt oss godta postulatet att skilja på en faktanivå A och en politisk bedömningsnivå B.
    2) Just nu kan man komma till slutsatsen ”att USA utgör det största och därtill akuta hotet mot världens folk”.
    3) Faktauppgifter må ej förvanskas (J-P S nämner ett konkret exempel men jag antar att han menar detta allmänt).
    4) Frågan är huruvida det är försvarligt att ”negligera eller i debatten tona ned” sakförhållanden för att ej göra sig till nyttig idiot för imperialismen.
    5) Med stor tvekan vad gäller vår förmåga att välja rätt besvarar J-P S fråga 4 jakande, för diskussionens skull.

    Jag säger inte emot J-P S på punkt 5 med skälet att det vore omoraliskt eller dylikt. Jag har en praktisk fråga. En stor del ev folket är godhjärtade liberaler med medelinkomst och utan stora förmögenheter. De tycker att marknadsekonomi är det bästa kända receptet för framsteg; de menar att där finns en viktig skillnad mellan (formella, borgerliga) demokratier och diktaturer; de stödjer den (haltande) rättsstaten och mänskliga rättigheter av mer eller mindre preciserat slag. Denna stora folkgrupp har också taktiska skäl att ”negligera eller i debatten tona ned” sakförhållanden för ett högre ändamåls skull. Om de inte debatterar så mycket själva har de ändå anledning att finna sig tillrätta i en liberal mediemiljö, varest det inte görs stor sak av alla olagliga eller olämpliga åtgärder som vidtas av den liberalt definierade fria världens politiska ledare.

    Ett allmänt taktikiserande leder till en permanent uppdelning mellan två sidor i ett propagandaspel. Därför avråder jag icke blott från ”förvanskning” utan även från ”nedtoning”. Ulf Bjerén skrev på annan plats om den av våra sinnen oberoende materiella verkligheten, om vilken påståenden kan vara sanna eller falska, vilket avgörs genom konkret analys av konkreta förhållanden. Bäst är, menar jag, att göra sitt bästa för att utröna fakta och förmedla dem utan taktiska hänsyn.

    Slutligen vill jag säga att problemet med att vara taktisk inte är att man på ett kontrollerat sätt tonar ned vissa fakta. Nej, problemet med att vara taktisk med fakta är att man blir ologisk, snarstucken och ovillig att sakligt och redligt bemöta invändningar – därför att man börjar tro på sig själv.

  17. Benkt Lundgren skriver:

    Götessons senaste inlägg är lite förvirrat, men låt oss titta på hans fem punkter, särskilt 4:an och 5:an. Han menar i klartext att Stråhle m fl vill tona ner eller negligera den kinesiska regimens förföljelser i Xinjiang för att inte göra sig till “nyttig idiot” åt USA-imperialismen, som är huvudfienden. Vad Götesson tycker om detta är oklart, men själv tycker jag att det är en förkastlig inställning – särskilt när man uttrycker beundran för journalister som skryter med att de varit där och minsann inte sett något förtryck. Iakttagare som inte kan se igenom Potemkin-kulisser är föraktliga.

  18. Jan Arvid Götesson skriver:

    Benkt L!
    Jag beklagar om jag skrev förvirrande. Vari består förvirringen? Punkt 1 till 5 var ett försök till hederligt referat av vad Jan-Peter Stråhle skrev. Om jag fattade rätt menade han att det är tänkbart att ”tona ned” något som möjligen kan innehålla ett mått av sanning, men som utnyttjas maximalt i propagandan.

    Jag tyckte det var bra att J-P S vågade stå för att pröva den tankegången, men jag undrade vart det skulle leda om alla tillämpade samma taktik i det offentliga samtalet. Dels skulle ju det bidra till ett diskussionsklimat som bara består av polemik, dels tror jag att det i längden är nedbrytande för en själv att inte gräva där man möjligen kan finna fakta som går ens hittillsvarande uppfattning emot. Om detta är naivt eller förvirrat eller bristfälligt på annat kan jag inte hjälpa det.

  19. Dennis Zackrisson skriver:

    Benkt L!
    Frågan kanske egentligen ska ställas om var Potemkin-kulisserna hänger? Ute i verkligheten eller innanför ögonen hos “de iakttagande”?

  20. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Jan Arvid G!
    Tack för att du läste, förstod och besvarade mitt inlägg!

    Ett annat aktuellt exempel kan vara debatten om vacciners biverkningar. Vi anser det vara självklart att producenter och inspekterande myndigheter ska göra sitt bästa och förmedla fakta utan taktiska hänsyn. Om jag överför de funderingar som föranledde mitt förra inlägg till vaccindebatten så lyder min fråga: kan jag tillåta mig att tona ned de misstänkta (n. b.) negativa biverkningarna för att inte minska vaccinationsviljan?

    Kanske, kanske inte? Det är naturligtvis situationsberoende. Alla covid-vacciner har tagits fram och godkänts på sätt som inte anses normala, och fakta ifråga om biverkningar är ännu inte fullständigt etablerade.

    I detta läge väljer jag vaccinet med sina biverkningar. Jag anser de misstänkta biverkningarna beklagliga, men accepterar dem (låter dem bero tills vidare forskning ev undanröjt dem) för att jag anser sjukdomen vara ett allvarligare hot här och nu.

    Vi lever inte i den ideala världen där oomstridda fakta föreligger och alla frågor har en för alla ideal lösning här och nu, utan vi får försöka lista oss fram för att värja oss mot först de stora hoten, sedan de mindre.

    Jag säger inte att vi endast kan hålla en tanke i huvudet, och överdriver i detta sammanhang fokuseringens, kraftsamlingens betydelse.

  21. Benkt Lundgren skriver:

    Bra formulerat, Götesson: “i längden nedbrytande för en själv att inte gräva där man möjligen kan finna fakta som går ens hittillsvarande uppfattning emot”. Jag uppfattar det som att flera skribenter här nogsamt undviker detta utan bara “gräver” i källor där de tryggt kan räkna med att få stöd för sin uppfattning. Andra källor avfärdas på mer eller mindre lösa grunder som opålitliga. Nu förstår jag bättre hur du menar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.