Gumman i näverskorna

Foto: Leif Strandberg

Det var i mitten av maj i år, vi befann oss i Gästrikland och var på väg från Bergbyn till Ockelbo. Ungefär halvvägs var det dags för en bensträckare så vi svängde in på en nybruten skogsbilväg. Där på hygget såg vi en liten oansenlig skylt, mer som ett tillfälligt meddelande, ett inplastat ark papper i A4-format. Men texten!

”Sägner berättar att en kvinna stoppade ryssarna här 1721. Hon sa att bron i Vansbron var raserad så det gick inte att komma till Ockelbo. Ryssarna frågade en annan kvinna: Hur långt är det till Ockelbo? Hon pekade på sina utnötta näverskor och sa: Så här långt är det. Ryssarna vände tillbaka här.”

Oj, en motståndshandling. Mitt i skogen. Undangömd. Ryssar på väg till Ockelbo? Och så en gumma som får ryssarna att vända om? Vad är detta?

För att närma oss den stora berättelsen och försöka förstå storheten i vad gumman i sina slitna näverskor egentligen gjorde måste vi gå tillbaka i tiden; först trehundra år, och sedan ytterligare ett tjugotal år.

För tre hundra år sedan
Nu var det den 17 maj 1721. En fiskardräng i Gåsholma, vid den södra Norrlandskusten, mellan Gästrikland och Hälsingland ser något stort lösgöra sig ur morgondiset. Det liknar ingenting han tidigare har skådat. Efter ett tag uppenbarar sig en flotta på nittio fartyg. Det är galärer, ryska galärer. En sådan galär är femtio meter lång, har en bredd av sex meter och drivs fram av trettio årpar. Galärerna är mycket grundgående, klarar av så ringa djup som knappa två meter och det är precis det som är den militärteknologiska fördelen. De kan färdas och kriga djupt i innerskärgårdar. Sammantaget samlar dessa nittio båtar en besättning – roddare och infanterister – om sju tusen man. Några galärer inhyser dessutom fem hundra hästar och lika många ryttare. De båtarna kallas för kosackgalärer. Nu närmar de sig sundet mellan Gåsholmen och fastlandet. De styr in i viken som bär mot Axmar by. Där stiger de i land. Nu är de fem hundra beridna kosackerna redo att påbörja sitt verk – terror.

Rysk galär

De kommer att göra så under en knapp månad, denna försommar 1721, och när det är över har de hunnit ända upp till Piteå, 600 kilometer längre norrut. Men nu är de här i Axmarby. Med hjälp av lokala kunskapare rider de söderöver i tio kilometer och sätter gårdar runt Hamrånge i brand. De gårdar som inte bränns ned plundras. De ödelägger på så vis byarna Berg, Fors, Axmarby, Hagsta, Häckelsäng, Prästbordet, Sjökalla, Sundsmor, Totra, Vi och Åbyn, samt sockenstugan och kyrkan. Och det är härifrån några av kosackerna rider vidare västerut på väg mot Ockelbo, men hejdas av gumman med de slitna näverskorna.

Från Axmarby rider de istället norrut och kommer efter en knapp halvmil fram till Axmar bruk där hammarsmedjan bränns ned.

Ny embarkering i galärerna och nya mål: Stornäs bruk, Ljusna bruk och Östanbro bruk; hammarsmedjor och masugnar bränns ned till grunden. Den 21 maj är de framme i Söderhamn som också totalskövlas.

På mindre än en vecka läggs vital infrastruktur i aska efter Hälsingekusten. För sådan är ryssarnas dagorder: Bränn alla gårdar, masugnar och smedjor. Döda alla soldater men skona folket.

Och de utför sitt uppdrag med stor skicklighet. Snart brinner inte bara kustbyarna i Gästrikland och Hälsingland. Nej, nu är de framme i Medelpad, bränner ned Sundsvall. Snart är de i Ångermanland, snart i Västerbotten. Och byarna brinner, masugnarna och smedjorna görs odugliga. De gårdar och byar som inte bränns plundras på allt ätbart och djuren slaktas. Det enda som folket kan göra är att tända vårdkasar på bergen och fly till skogs. Den 8 maj är galärerna och de beridna kosackerna i Umeå som bränns ned (för andra gången på bara sju år). Den 14 juni sker samma sak i Piteå i Norrbotten, och mördarbandet närmar sig i stor hast Luleå.

Men, strax söder om Luleå hinner en av tsarens kurirer ikapp de sina och meddelar att den svenska regeringen begärt fredsförhandlingar. Efter tio skövlade järnbruk och 1.500 i grunden förstörda hemman uppnår tsar Peter till slut det resultat han eftersträvat. Sverige är på knä.

Fred
Galärerna vänder om och ror österut. Den 30 augusti i Nystad skrivs fredsfördraget mellan Sverige och Ryssland. Sverige får ge upp Ingermanland, Östra Karelen med Viborg, Estland och öarna Dagö och Ösel och Livland. Men Sverige får (än så länge) behålla den östra rikshalvan, Finland.

Detta är rysshärjningarna, eller som det heter på lite mer politiskt korrekt språk nuförtiden ”De ryska bränderna”. Oavsett benämning, dessa härjningar är slutackordet i ett tjugo år långt krig, det som kallas det stora nordiska kriget (1700–1721). För att förstå varför denna terror ägde rum får vi gå ytterligare ett par decennier bakåt.

Det stora nordiska kriget
Året är 1700. Sverige är en stormakt, behärskar de viktiga vattenvägarna i Östersjön, Bottenhavet, Bottenviken, Finska viken, Rigabukten, strategiska områden i södra Östersjön samt Trondheims län med tillgång till Atlanten. Stormakt alltså. År 1697 dör den kraftfulle kungen Karl XI (han med reduktionen) och efterträds av den femtonårige sonen Karl. Danmark, Polen och Ryssland, tre makter som vill åt Sveriges stormaktsposition, tror att en pojkspoling på tronen är ett bra läge för anfall. Därför anfaller de Sverige år 1700.

Men de misstar sig. Kungen, Karl XII och hans karoliner är beredda till strid och slår tillbaka. Det stora nordiska kriget har börjat. Det anfallna Sverige bjuder motstånd och kammar hem seger efter seger (Narva 1700). Men sen går kriget i baklås och 1709 beseglas motgångarna i det famösa nederlaget vid Poltava. Den ryske tsaren får vind i seglen och ockuperar Sveriges östra landsdel, Finland (”Den stora ofreden”) och Karl XII söker skydd hos sin osmanske partner i Bender.

Sverige har förlorat viktiga slag. Men trots betydande kostnader och mycket tunga umbäranden som dessa krig orsakar det svenska folket, ger sig inte Karl XII. 1715 är han tillbaka i Norden för att bekriga Danmark-Norge. Vid Fredrikstens fästning, den 30 november 1718, blir han skjuten och dör. Kungens död och de förödande återtågen inte minst över de jämtländska fjällen, leder till att riket krackelerar. Men än håller man styvnackat ut.

Man vägrar skriva under några fredsavtal. Tsar Peter väljer då terrorns väg och beslutar helt sonika att bränna ned den svenska kusten. Redan sommaren 1719, bara ett halvår efter Karl XII:s död, angrips Ostkusten, från Roslagen i norr till Norrköping i söder med bränder och härjningar. Målet är att inta Stockholm. Men Sverige försvarar sig! Trots allt! Och i slaget vid Baggenstäket nära Saltsjöbaden, i augusti 1719, är motståndet så starkt att den ryska flottstyrkan vänder hemåt.

Men två år senare är det dags igen. Det är nu de seglar mot Gävle som gör motstånd vid Fredriksskans, och det är nu tsaren ger order att gå norrut, och det är nu en fiskardräng i Gåsholma kommer att sikta de ryska galärerna. Rysshärjningarna i norr har börjat.

Sveriges försvar
På en stig mellan Hamrånge och Ockelbo mötte kosackerna en gumma i slitna näverskor. Med list lyckas hon få mordbrännarna att vända om. Var det så det svenska försvaret av Norrland såg ut försommaren 1721? Svaret är ”Ja”. Förutom skansen vid inloppet till Gävle mötte de anfallande ryssarna endast obeväpnade fiskare, bönder, arbetare och förmän vid masugnar och smedjor samt en och annan präst.

Ett beridet kompani från Jämtlands dragoner och ett antal båtsmän försökte sig på ett motanfall i trakten av Sundsvall, men valde harvärjan när de upptäckte det stora antalet galärer och kände till kosackernas dagorder: döda alla soldater. Det var precis så Sveriges försvar såg ut efter Norrlandskusten försommaren 1721! Det var inget försvar alls. Ingenting! Rikets ledning, Karl XII:s syster Ulrika Eleonora och hennes gemål Fredrik av Hessen var verkligen ingen ”Kung Karl, den unge hjälte, som stod stod i rök och damm” (Tegnér).

Men kom ihåg! Fienden kunde besegras även i den nedförsbacke landet befann sig i efter 30 november 1718. Striderna vid Baggenstäket och försvaret av Gävle visar på det. Galärflottan var inte okänslig för militärt motstånd. Mot obeväpnade bönder och fiskare var de sturska och brände och härjade. Men, det gick att göra motstånd. Sverige hade den anfallnes rätt till försvar. Fienden var den anfallande parten. Sett ur det perspektivet var Kung Karl verkligen en hjälte. Sverige hade rätten på sin sida – hur många strategiska misstag Karl XII än gjorde exempelvis i Polen.

Det gick alltså att försvara sig även i nederlagets stund. Men det gjordes inte. Folket efter Norrlandskusten fick fly hals över huvud in i skogarna. Folkets gårdar brändes och plundrades. Riket stod inte upp för sitt folk. Förutom då, en gumma i slitna näverskor.

Legend
Är då legenden om gumman i näverskorna sann? Det är svårt att veta. Jag skulle gissa att den inte är sann och då blir den faktiskt än mer viktig. I stället för att stå med skammen över att inte ha försvarat sitt land skapade folket åtminstone en legend som visade att det alltid är rätt att göra motstånd, att det är rätt att göra uppror. Sådant är folket. Man ville inte ha några tjänare under sig och ingen över sitt huvud, som det heter i sången om Enhetsfronten. Man vill själv styra över sitt land.

Idag?
Hur är det idag? Kommer statsmakten att försvara Norrlandskusten idag? Oavsett varifrån fienden kommer? Var finns de försvarsområden vid Kalixälven som jag tränades att försvara under min värnplikts- och repövningstid? Var finns kassunerna med alla karbinerna och slutstyckena? Var finns proviantförråden? Och sist men inte minst, var finns den politiska övertygelsen som säger att: “Sverige vill försvara sig, kan försvara sig, och skall försvara sig! Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen. Det är på Dig det beror – Din insats, Din beslutsamhet, Din vilja att överleva.” (Om kriget kommer 1961)


Läs vidare
Härjningar efter Ostkusten har varit dokumenterade sedan länge. Sämre har det varit med det som skedde efter Norrlandskusten. Men i år, till minnet av 1721, blommar berättelserna upp även härifrån norr. Den mest ambitiösa sammanställningen står Lars Högberg i Kramfors för. I en 144-sidig sammanställning får du en detaljerad beskrivning över varje liten gård och by och masugn som ödelades. Ett helt fantastiskt dokument som du hittar på Kramfors kommuns hemsida.

Muséerna i Hälsingland visar en väldigt fin utställning ”De ryska bränderna”.

Mindre orter i Gästrikland och Hälsingland har uppmärksammat 300-års-minnet med att återge lokala berättelser/legender.

... är läst 520 gånger!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.