Gunnar Wall och myterna

Winston Churchill, med oss? (Bild: Wikipedia)

Under midsommarhelgen 1941 befinner sig CH Hermansson och hustru Märta vid Gottskärs havsbad utanför Göteborg. De vaknar upp till nyheten att Hitlers arméer på alla fronter marscherat in i Sovjetunionen; att Operation Barbarossa hade inletts. Det dröjer till midsommaraftonens kväll innan de kan lyssna till den brittiske premiärministerns tal; den rabiate antikommunisten, Sovjethataren, kolonialherren, imperieföreträdaren och överklassaren Winston Churchill ska tala. Och han lovar nu att ge Stalin och Sovjet all hjälp som överhuvudtaget går att uppbåda.

”Varje människa och varje stat som deltar i kampen mot nazismen kommer att få vår hjälp /…/ varje människa och varje stat som marscherar med Hitler är vår fiende. CH drar en suck av lättnad. (Schmidt, 2005, s 104)”

Från den stunden formeras enhetsfronten i världskriget. Vem som är vän och fiende i Europa står helt plötsligt klart. Och det förlopp som nu växer fram bildar också underlag till Den stora berättelsen om andra världskriget: kampen mot nazismen. Borta är det så kallade Låtsaskriget, borta är vankelmodet kring Hitlers ockupationer i Norden och Västeuropa, borta är Finlands sak är vår, borta är tveksamheterna kring vän eller fiende, borta är kålsuparteorier att det inte bara är Hitler, utan även England minsann, och USA minsann, teorier som delats (fram till midsommarhelgen 1941) av så skilda personer som Knut Hamsun och svenska kommunistledaren Sven Linderot.

Nu, midsommarhelgen 1941, blir fronten tydlig. Nu går Linderot och Hamsun skilda vägar. Nu är det allas krig mot Hitler som gäller; för eller emot Hitler.

Den stora berättelsen är rådande inte bara under kriget utan förblir sanning under cirka 50 år, från 1945 och framåt. Sanningen att Röda Armén under Stalin räddade Europa från den bruna despotin skrivs i sten och står sig fram till Sovjetunions fall. Därefter har bilden angripits.

Nu, 75 år efter krigets slut menar den samtida mediebilden i väst att det inte bara vara Hitler som orsakade kriget, nej det var Stalin och Hitler tillsammans som startade förödelsen. Det finns även de som menar att Hitler nog inte hade varit så jävlig som han blev om han inte hade lärt sig av hur Stalin utrotade folk och sköt ihjäl presumtiva förrädare. Det finns till och med de som, mot alla fakta, förnekar den industriella förintelsen av miljontals judar.

Sedan finns det en tendens (från vänster) att återuppliva kålsuparteorin, att jämställa Churchill med Hitler, bägge är ju folkmördare och imperialister, och egentligen av samma skrot och korn. En ung generation född under detta millennium får därmed en helt annan bild av kriget än vad jag fick som är född 1950 och tog del av Den stora berättelsen.

Amerikanska studenter var förvisso redan på sextiotalet okunniga om att USA och Sovjet hade kämpat på samma sida under åren 1941 och 1945. Okunnigheten om kriget (trots en uppsjö av spelfilmer och dokumentärer) är förstås oroande. Därför är det bra att det kommer nya böcker om vad som egentligen hände i världen de där åren för 75 år sedan.

Därför såg jag fram emot att läsa Gunnar Walls bok: Andra världskriget och myten om det goda kriget, 2020, Bokförlaget Semic. Författaren är en undersökande journalist som grävt djupt (djupare än de flesta) i Palmeutredningens alla skrymslen och vrår. Hans insatser härvidlag är enastående och med all rätt prisade (Guldspaden). Förutom böckerna om mörkläggning av mordet på Palme skriver Wall också intressant om bedrägerier, konspirationer och rymningar. Han har också under många år varit knuten till tidningen Internationalen.

Och nu har han tagit sig an andra världskriget med särskild uppmärksamhet på myterna kring detta krig. I 35 kapitel som närmast liknar 35 essäer går Wall genom viktiga händelser under 1900-talet första hälft. Läsaren får möta hur allianserna skiftar i krigets olika skeden, hur USA tar hand om nyttiga militärer från den tyska armén, hur USA tar hand om hela Japan, hur Stalin och Churchill köpslår om Grekland, hur Sverige inte bara tillåter tysk permittenttrafik utan även trupp på väg mot anfallen i Operation Barbarossa, hur Sven Hedin beundrade Hitler (och vice versa), hur Stalin rensar ut inte bara i sitt eget land utan även i den spanska folkfrontens led.

Boken tar upp många skymda händelser, exempelvis de japanska illdåden (Nanjing 1937) och ockupationerna i Asien, men även hur rasism kom att prägla den amerikanska kampen mot Japan (”japsarna ska utraderas”), den famösa interneringen av japaner i USA. Detta internationella (inte bara europeiska) perspektiv på andra världskriget är välbehövligt.

Det leder till att författaren ifrågasätter, något så till synes självklart, som när kriget egentligen började och slutade. Den eurocentrerade tideräkningen är ju som bekant 1 september 1939 till 7, 8 eller 9 maj 1945.

Men hur var det? Började andra världskriget kanske redan 1935 när Mussolini går in i Abessinien? Eller 1936 när Francos rebeller gör uppror mot den spanska regeringen? Eller 1937 när Japan invaderar Kina? Eller 1941 när Tyskland går in i Sovjetunionen (det är ju den officiella sovjetiska/ryska tideräkningen)? Ja, så där håller han på Gunnar Wall, vrider och vänder på givna sanningar om kriget, och visar upp oheliga allianser och märkliga sammanträffande.

Mycket läsvärt och så långt är jag med. Men tendensen är ändå klar: Alla är bovar. Den gode Roosevelt med sin fina New Deal är en klassisk USA-imperialist, Stalin är en enögd despot som lierar sig med Hitler så mycket att han inte förstår att Molotov-Ribbentrop-pakten är bruten ens när Wehrmacht är på väg till Minsk, Per-Albin Hansson gör eftergifter som han inte behöver göra, Hitler är en galen antisemit, men galnast av alla nog ändå Winston Churchill?

Och här kantrar, menar jag, Walls bok, som innehåller mängder av enskilda iakttagelser som sprider ljus över krigets elände, men som missar de stora penseldragen – att Hitler, av alla onda, var det mest onda. Och Churchill får sig en rejäl släng av sleven. Wall synar Churchills uttalande om den brittiska kolonin Indien (och inte minst Ghandi), hans blodiga kamp mot fackföreningarna i England, hans i grunden rasistiska försvar av folkmorden i Nordamerika och Australien, hans engagemang för de brittiska krigen Afghanistan, hans delaktighet i svältkatastrofen i Bengalen 1943 mm mm. Wall beskriver i kapitel 17 Hitler och nazismen som en gåta, men Churchill är inte samma gåta, han är en klassisk produkt av den brittiska överklassens koloniala despoti (ehuru parlamentarisk). Och denna Walls beskrivning är säkerligen med sanningen överensstämmande; den gick att läsa i den tyska propagandan under hela kriget.

Men den stora frågan kvarstår. Vad var huvudmotsättningen i världen under 1940-talet? Går det att undvika att ta ställning till vad Churchill sa i sitt tal timmarna efter att Operation Barbarossa inletts? Talet som gjorde att CH Hermansson drog en suck av lättnad.

Jag menar att det är omöjligt. När Churchills insatser i andra världskriget ska värderas är och förblir huvudfrågan enhetsfronten mot Hitler 1941–1945. Wall verkar tycka det är möjligt att ta lätt på denna enhetsfront. Det hela påminner mig om det resonemang som utredarna av mordet på Palme gav de svenska TV-tittarna juni 2020; vad kan man runda och vad kan man inte runda? Palmeutredningen menade ju att Skandiamannen var svår att runda den där februarikvällen 1986. Wall som kan alla detaljerna kring Sveavägen och mordet på Palme har inga större svårigheter att runda denne Engström den kvällen, men han har betydande svårigheter när han försöker undvika att runda Churchills tal midsommaraftonens kväll 1941, och hans insatser därefter.

Denna svårighet hos författaren skaver, menar jag. Förra gången jag tog del av liknande kålsuparteori var i Håkan Blomqvists bok om Gåtan Nils Flyg. Flyg och hans socialistiska parti vände sig också mot absolut allt; tysk nazism, abessinska kejsare, engelsk och fransk imperialism och, inte minst, sovjetisk stalinism. Det kan låta fint förstås, men under åren före andra världskriget gick det inte att göra politik av en sådan hållning. Frågan är om det går nu, 75 år senare? Den frågan kan vara en bra utgångspunkt för ett fortsatt utforskande av vad som var vad, vem som var vän och fiende, under andra världskriget. Och där kan Walls, som vanligt mycket välskrivna, bok spela roll. Själv går jag gärna in i den diskussionen med samma suck av lättnad som CH Hermansson beskrev midsommarhelgen 1941: ”Churchill är med oss.”

... är läst 2361 gånger!

  38 kommentarer for “Gunnar Wall och myterna

  1. Sven-Eric Holmström skriver:

    Boken är läsvärd. Särskilt plus i kanten för beskrivningen av Japans kapitulation och den sovjetiska krigsförklaringen. Notapparaten är något okonventionell och jag hade nog föredragit den traditionella. Det som handlar om Sovjetunionen är klart sämre och innehåller i stort sett de gamla myterna som har mycket lite att göra med sanningen. Men föga förvånande då huvudkällan är en så rakt igen lögnaktig och oseriös person som Timothy Snyder.

  2. Jan Arvid Götesson skriver:

    Låt mig göra ett tillägg till Leif S:s kritik. En vanlig kålsuparteori är att jämföra de brott som begicks av Rådsrysslands och Socialistiska rådsrepublikernas unions ledare med de brott som nationalsocialististerna begick under de tolv år som de ledde Tyska riket och Stortyska riket. Med den matematiken kommer många skribenter fram till att kommunismen var värre.

    Felslutet i den beräkningen är att Stortyska riket bevisligen (i den mån kontrafaktisk historieskrivning kan bevisas) skulle ha avlivat och plågat ihjäl ytterligare i storleksordningen 100 millioner människor på ganska kort tid efter en seger i Europa. Medan Rådsunionens ledning stundom beslöt att göra sig av med vissa grupper av människor enligt politiska eller etniska riktlinjer, skulle stora folkslag utrotas enligt den nationalsocialistiska Generalplan Öst, bortsett från utvalda individer som skulle germaniseras. Sedan kanske att nationalsocialisterna skulle ha utrotat Afrikas befolkning?

  3. Bengt Svensson skriver:

    “…om han inte hade lärt sig av hur Stalin utrotade folk och sköt ihjäl…” Nej, det var USA som inspirerade Hitler och nazismen.

    När de under Wannsee-konferensen 1934 diskuterade kommande raslagar, så var raslagarna i USA:s sydstater förebilder. En av dem, Heinrich Krieger, hade studerat juridik på University of Arkansas. Medan USA redan hade lagar som definierade “negro”, vem som fick tilltala vem och hur, uppehålla sig var och när etc, behövde nazisterna lagar som definierade gränsen och förhållandet mellan “jude” och “arier”.

  4. Bertil Carlman skriver:

    ”Men den stora frågan kvarstår. Vad var huvudmotsättningen i världen under 1940-talet?”

    Frågan om huvudmotsättningens betydelse lever än. Igår såg jag på en intervju på the Grayzone. Rubriken är ”US ‘left’ aligns with State department on China cold war.”. Jag antar att svenska MSM, inte bara DN, något kommer att lyckas med att få delar av svensk ”vänster” att, liksom Democracy Now i USA, vara med om att peka finger mot Kina. Tänk vad lätt det är att skruva i hjärnan på en del som säger sig vara vänster.

    Men ordföranden i SKP, Andreas Sörensen, har nog inte behövt hjälp med att inte förstå vad huvudmotsättningen är på det globala planet. Hans recension av den utmärkta skriften ”USA som världspolis” av Romelsjö/Karlström visar det tydligt.

    Mycket bra recension/analys av L Strandberg.

  5. Sven Andersson skriver:

    Nils Flygs parti var mycket och stadd i utveckling från det att han bröt med SKP till dess att han öppet stödde och finansierades av Hitler. Flygs syn på huvudmotsättningen hade det mycket väl gått att göra politik av om Hitler vunnit kriget. Därför är nedanstående missvisande:

    “Flyg och hans socialistiska parti vände sig också mot absolut allt; tysk nazism, abessinska kejsare, engelsk och fransk imperialism och, inte minst, sovjetisk stalinism. Det kan låta fint förstås, men under åren före andra världskriget gick det inte att göra politik av en sådan hållning”

    När det gäller huvudmotsättningen i världen ställs aldrig frågan, huvudmotsättning för vem? Om Hitler var huvudfienden och Churchill stod på den goda sidan, innebär det att folken i GB, kolonierna och protektoraten måste acceptera lite svältdöd och folkmord för den goda sakens skull? (Churchhills) “engagemang för de brittiska krigen Afghanistan, hans delaktighet i svältkatastrofen i Bengalen 1943”.

  6. Anders Persson skriver:

    Min första reaktion på den här recensionen var:
    – Jo, men han är ju trotte!
    Den andra reaktionen var en besvikelse över att någon som skrivit så bra historiska böcker över Palmemordet kunde ge en sådan här förledande bild av 2:a världskriget.

    Men sedan slog det mig att det ena inte uteslöt det andra, ja att boken kanske inte är så “förledande”. Det slog mig att en massa andra trottar jag läst genom åren ofta skrivit bra historiska artiklar och böcker.

    När vi icke-trottar skriver om t ex 2:a världskriget i något sammanhang skiner våra sympatier, vare sig vi solidariserar oss med den icke-fascistiska eller fascistiska sidan mer eller mindre igenom. Det ska det egentligen inte göra hos en god historiker: han ska neutralt berätta vad som hänt och varför.

    Men det som – kanske – är trottarnas starka sida, blir deras achilleshäl i politiken. Ty där måste man ofta välja mellan pest och kolera.

  7. Bertil Carlman skriver:

    Sven A. har nog inte riktigt klart för sig vad huvudmotsättning går ut på. Annars skulle han inte skriva ”Om Hitler var huvudfienden och Churchill stod på den goda sidan, innebär det att folken i GB, kolonierna och protektoraten måste acceptera lite svältdöd och folkmord för den goda sakens skull? (Churchhills)”. Som skollärare får jag väl som vanligt ta ett exempel.

    Globalt är den viktigaste kampen idag den mot USA-imperialismen. Jag säger att huvudmotsättningen går mellan jordens folk och Imperiet. Imperiet självt ser fr a Kina men också Ryssland, Iran plus några till som sin huvudfiende.

    Sputniknews skrev 8:e augusti: ”Ungefär 2,800 människor deltar sedan en månad tillbaka i en olaglig demonstration i Khabarovsk i Rysslands Fjärran Östern. Protesten är till stöd för den arresterade förre guvernören Sergey Furgal.” Jag kan inte fallet men protesterna kan mycket väl vara befogade.

    Sven A. kan säkert själv ur de senaste månadernas händelser plocka fram ett liknande exempel från Iran. Man skall inte blanda ihop de olika nivåerna på historiska skeenden.

  8. Benkt Lundgren skriver:

    De som försöker lägga skulden till andra världskriget på både Hitler och Stalin glömmer västmakternas historiska svek i München 1938. Det är märkligt, eftersom “Münchenargumentet” tagits fram i alla möjliga sammanhang, bl a av Per Ahlmark! Nej, redan då stod Churchill “rätt” genom att denne antikommunist och Sovjethatare pläderade för förhandlingar med Sovjetunionen redan då, något som Chamberlain kategoriskt avvisade.

    Att Molotov-Ribbentrop-pakten närmast framtvingades av München-sveket får å andra sidan aldrig ursäkta det “hemliga tilläggsprotokollet”, som bl a låg till grund för Sovjetunionens angrepp på Finland tre månader senare – det var både folkrättsvidrigt samt en grov politisk och militär felbedömning.

  9. Kenneth Lundgren skriver:

    Anders Persson skrev här ovan: ”När vi icke-trottar skriver om t ex 2:a världskriget i något sammanhang skiner våra sympatier, vare sig vi solidariserar oss med den icke-fascistiska eller fascistiska sidan mer eller mindre igenom. Det ska det egentligen inte göra hos en god historiker: han ska neutralt berätta vad som hänt och varför.”

    Men är ”neutralt” rätt ord? Jag anser att vi på vår kant ska skriva ”objektivt” och det blir sällan eller aldrig ”neutralt”. 1970 läste jag – och påverkades av – Jan Myrdals inledning till hans och Gun Kessles bok Ansikte av sten där står:

    ”Ansikte av sten
    – Men varför Angkor?
    – Se detta ansikte!

    1. Templet Ta Som (Förfadern som). Västra Gopuran (entrépaviljongen), östra fasaden. Sandsten från Phnom Kulen. Templet uppfört under konung Jayavarman VII:s regeringsperiod, slutet 1100-talet. Ansiktet föreställer bodhisattavan Lokecvara. Det har troligen givits konungens anletsdrag. Rötterna tillhör en Ficus Religiosa som växer på gopuran.

    2. Övergiven av sina troende, omslingrad av det heliga pipalträdets rötter, stirrar bodhisattavan Lokecvara, världens herre, den allseende, ut över djungeln. Det har gått snart åttahundra år sedan den mäktige härskaren Jayavarman VII, rikets återställare, beordrade templets uppförande och åt den allseende lät ge sina egna anletsdrag.
    (Min numrering)

    – Det ena är – troligen – korrekt; dock inget svar. Det andra är skönskrift och lögn. Det tredje är nödvändigt.
    – Vad är det tredje?
    – Det som bygger på det första och förkastar det andra och tar ställning till detta ansikte av sten.”

  10. Anders Svensson skriver:

    Hej, vi (de som ni kallar trottar) har ju alltid gjort politik av den hållningen. Den funkar dock inte i praktiken i vissa fall. I såväl Libanon som Syrien har kamrater för att överhuvudtaget överleva vid olika tidpunkter fått sluta fred med diverse obskyra grupper, på Filippinerna har vi fredsavtal med regeringen och islamisterna, men inte med maoisterna i CPP. I Palestina kan vi inte verka öppet, i Danmark är vi en väletablerad del av Enhedslisten o s v. Vi är idag, utan konkurrens, världens största vänsterrörelse med allt från gerillarörelser på Filippinerna till personer i USA:s parlament som medlemmar. Med massorganisationer i Pakistan, Bangladesh och Filippinerna och betydligt mindre grupper i exempelvis Sverige och Danmark.

  11. Björn Backengård skriver:

    Angående Anders Svensson och “världens största vänsterrörelse” och “personer i USA:s parlament som medlemmar”. I en notis hos Voltaire Network 4 mars 2016 nämns bakgrund som man bör känna till.

    “Historiskt sett var de nykonservativa en liten grupp amerikanska trotskister som rekryterades av CIA för att bekämpa Sovjetunionen. De gick med i republikanska partiet och tjänstgjorde under presidenterna Reagan och Bush Senior…”

    Känns som en rimlig gissning att CIA-kontakten inte var en engångsföreteelse.

  12. Sven-Eric Holmström skriver:

    Påståendet att det hemliga tilläggsprotokollet var en “militär och politisk felbedömning” saknar grund. Det stängde ute tyskarna från det som var sovjetisk intressesfär.

    Sen det här med Finland, och att det skulle ha varit ett sånt sovjetiskt misslyckande. Efter kriget var man från sovjetisk sida i ett bättre läge geografiskt än vad man var innan. I utvärderingskonferensen som ägde rum i Moskva i mitten av april 1940 var Stalin nöjd med Röda arméns prestation.

  13. Gunnar Wall skriver:

    Det är roligt att min bok om andra världskriget diskuteras. Och det är givet att en sådan diskussion kan innehålla politisk kritik av det jag skrivit, ämnet är fortfarande politiskt laddat.

    Leif Strandberg flaggar för att hans invändningar mot min bok är av politiskt slag. Men hans kritik blir överraskande nog ganska oklar. Det finns betecknande nog inte ett enda citat från boken i hans recension. Och till sist får jag intrycket att Leifs text mer handlar om att lyfta fram tankegångar som han själv omhuldar än om innehållet i ”Andra världskriget och myten om det goda kriget”.

    En sorts kritik som jag ändå tycker mig kunna utläsa ur texten är att jag har en ”kålsuparteori”, att jag i grunden skulle likställa alla parter som på olika sätt berördes av kriget.

    Det är i så fall ett märkligt sätt att läsa min bok. Verkliga krig liksom verklig politik handlar om gråskalor medan officiella historieskrivningar vanligtvis delar in olika kombattanter i förenklade kategorier – vanligtvis de goda och de onda.

    I min bok ratar uttryckligen jag sådana förenklade synsätt. Och lika lite som jag beskriver kriget som en kamp mellan goda och onda beskriver jag det som en kamp där alla är lika onda.

    Det speciellt vedervärdiga med Hitler och nazistregimen framkommer tydligt i min bok, jag ägnar en hel del utrymme åt såväl nazismens tankegångar som dess praktik. I det sammanhanget var det dock omöjligt att komma ifrån de paralleller som faktiskt fanns mellan vad Hitler stod för och vad hans mest glorifierade motståndare, Churchill, representerade.

    Om jag förstår Leif Strandberg rätt menar han att min kritik av Churchill i sak för all del är korrekt, men att den ändå är politiskt helt felaktig. Leif menar nämligen att det under andra världskriget fanns en ”huvudmotsättning”, en som gjorde att dess aktörer kunde sorteras in i den goda eller den onda sidan. Och då hamnade Churchill på rätt sida, varför kritiken av honom definitionsmässigt blir orättvis.

    Begreppet ”huvudmotsättning” väcker en del gamla slumrande associationer till liv när jag nu träffar på det i Leifs text. På 70-talet minns jag att det var vanligt förekommande i den maoistiskt inspirerade delen av den svenska vänstern. Och det verkar som om Leif vill dra en lans för de gamla teserna.

    Det är förstås hans rättighet.

    Men jag blir lite nyfiken på vad den typen av resonemang praktiskt betyder i förhållande till olika scener i det blodiga gytter av konflikter som skakade världen under de där åren.

    Låt oss till exempel stanna upp inför Indiens roll i sammanhanget. Den brittiska politiken utgick i praktiken från att Indien, dess rikedomar och dess befolkning, rent krasst var en ekonomisk resurs som kunde användas i det egna imperiets kamp om världsherravälde.
    Och därför hade Churchill inga moraliska problem med att låta miljoner indier dö under den bengaliska svälten 1943.

    Denna enorma katastrof utgör än i dag en slående symbol för förhållandet mellan indierna och det brittiska styret under andra världskriget. Den bidrog givetvis till att förstärka den djupa bitterhet mot imperiet som redan fanns. Och mycket riktigt beskriver en klarsynt brittisk general som jag citerar i boken Indien som ”ett ockuperat och fientligt land”.

    Den indiska självständighetskampen avstannade verkligen inte under kriget och inte heller de brittiska försöken att kväsa den. För Churchills del innebar det exempelvis att han stämplade Gandhi som en ”dålig människa” och en ”fiende till imperiet” som med fördel kunde svälta sig till döds.

    Och i det sammanhanget frågar jag mig: hur ska jag konkretisera Leif Strandbergs stora politiska poäng om den appliceras på Indien? Menar han att Churchill hade rätt, att Gandhi och miljoner indier med honom hamnat på fel sida i ”huvudmotsättningen”?

    Jag noterar också hur Leif Strandberg förhåller sig till historieskrivningen om Churchill i ett par andra avseenden – ett där jag tycker att han blandar bort korten och ett där han bara tiger.

    Det första exemplet handlar om Hitlertysklands anfall mot Sovjetunionen i juni 1941. Det var som vi vet inledningen till ett av de mest katastrofala skeendena under hela kriget: det nazistiska fälttåg i öster som ledde till död och lidande av oerhörda dimensioner.

    Leif Strandberg väljer ändå att vinkla denna invasion som något glädjande. Då väljer Churchill sida och beslutar sig för att stödja Stalin, då ”blir fronten tydlig, borta är vankelmodet”, då drar C H Hermansson, senare ordförande för Vänsterpartiet Kommunisterna, ”en suck av lättnad”.

    Men vad det handlade om i juni 1941 var ju varken att Churchill eller för den delen Stalin hade fattat något politiskt beslut. Stalin hade länge haft en samarbetspakt med Hitler och det var Hitler som bröt den genom ett massivt angrepp mot Sovjetunionen. För sin del hade Stalin fått ett antal varningar om att Hitler skulle slå till, men hade valt att bortse från dem. Och när Tredje Rikets enorma ansamling av styrkor gick över gränsen mötte de till en början mycket lite motstånd.

    Ur Churchills synvinkel var förstås anfallet på Sovjetunionen en glädjande nyhet. Nu skulle motståndaren Hitlertyskland för lång tid framåt binda upp den absoluta merparten av sina resurser i ett krig i öster. Givetvis fördömde Churchill Hitler, men det kostade inte så mycket. Den allierade invasionen av Normandie lät som bekant vänta på sig tills krigslyckan redan hade vänt och Röda Armén var på väg att segra på östfronten.

    Låt oss nu titta på nästa exempel, det som Leif Strandberg tiger om fast det spelar en viktig roll i sista delen av min bok: Churchills planer på en attack mot Sovjetunionen sommaren 1945. Den brittiske premiärministern skissade på ett fälttåg bland annat med hjälp av militära enheter från det sönderfallande Hitlertyskland och – i den mån det var möjligt – också med kärnvapen.

    Nu satte sig USA på tvären, man hade fullt upp med kriget mot Japan. Och det är tveksamt om Churchill hade särskilt mycket stöd för sina fälttågsplaner på hemmaplan där befolkningen var krigstrött. Men vad han önskade genomföra var något som på många sätt skulle ha blivit en upprepning av Hitlers Operation Barbarossa ifall det blivit verklighet.

    Mer än så fanns det inte bakom Churchills ”enhetsfront” med Stalin. Och den brittiske premiärministerns högst seriösa planer på ett tredje världskrig direkt efter det andra ser jag som ännu ett exempel på att Leif Strandbergs teoretiseringar om ”huvudmotsättningen” inte har särskilt mycket att göra med den sjaskiga och komplicerade verkligheten.

  14. Leif Strandberg skriver:

    Tack för lång och innehållsrik kommentar till min anmälan av din bok. Som du ser lovordar jag bokens många och sakliga upplysningar om viktiga skeenden ”i den sjaskiga och komplicerade verkligheten” (GW). Och som du så riktigt uppmärksammar fokuserar jag på en sak i min anmälan – inledningen till Operation Barbarossa – inte för att de är ”tankegångar som han [Leif] själv omhuldar” (GW) utan för att det är den enstaka händelse som skapar den front som räddar Europa. Före söndagen den 22 juni hade Hitler i princip vunnit det han föresatt sig att göra (England gjorde dock oväntat motstånd). Hitlers nyordning härskade redan över Europa och de flesta stater (inklusive Sverige) började anpassa sig till detta faktum. Till och med kommunistpartierna låg lågt, för att använda en eufemism – genom den svårbegripliga pakten mellan Stalin och Hitler. När så Hitler ger anfallsorder till drygt 3.500.000 soldater, många med månader av stridserfarenhet, vältränade, välutrustade (för sommarkrig) och med en fanatisk order ringande i öronen: ”Detta är inte ett vanligt krig. Fienden ska fördrivas och förintas!” då finns det få som inte tror på tysk seger.

    I USA (som ännu inte är med) säger militärer och ministrar till president Roosevelt att det kommer att bli en promenadseger för Hitler, gå inte in i det kriget. Till och med Pete Seeger, Woody Guthri och gruppen Almanac Singers höll med och lade i maj 1941 följande ord i Roosevelt mun: ”I hate the war and so does Eleanor”. En månad senare drog de in den sången.

    Ingen trodde på Stalin. Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare flög till Skottland för att mäkla fred med britterna. Churchill var omgiven av skeptiker och den f d kungen Edvard VIII fraterniserade med Hitler själv. Den enda av rang utanför SSSR som trodde att ryskt motstånd var möjligt var Churchill.

    Jag teoretiserar verkligen inte fram en abstrakt enhetsfront. Det blodigaste av krig var igång, och hade inte Stalin fått stödet från Churchill, och via honom även från Roosevelt, hade Hitler hunnit till Moskva redan under hösten – och jämnat huvudstaden med marken som man sa. Och då hade både Gunnar Wall och jag fötts in i en helt annan värld.

    Sen sprack enhetsfronten redan efter segerfesten 9 maj 1945 – och det är nästa historia (där bl a Indiens rättmätiga frigörelse ingår). Det viktiga var att Churchill inte skrev en lapp – som Pilkington, den fingerade Churchill i Orwells Djurens gård – där det stod: ”Rätt åt er.”

  15. Benkt Lundgren skriver:

    Sven-Eric Holmström (och Stalin) håller inte med om att finska vinterkriget var en grov politisk och militär felbedömning från sovjetisk sida, trots 132.000 stupade sovjetiska soldater (officiell siffra), nästan sex gånger fler än antalet stupade finska soldater. Det får han tycka, men mest remarkabelt är att det var ett folkrättsvidrigt angrepp från sovjetisk sida, något som praktiskt taget alla håller med om i dag, även ryska historiker.

  16. Gunnar Wall skriver:

    Leif Strandberg, jag skrev inte särskilt om det förra gången men jag noterade förstås det beröm som du gav boken och är glad för det.

    När det gäller det vi diskuterar: jag menar att Hitler alldeles före invasionen av Sovjetunionen inte alls hade lyckats med det han föresatt sig. Som jag försöker visa i boken var hans övergripande mål av två slag: förintande av judarna och erövring av Sovjetunionen. För honom hängde dessutom de två målen ihop eftersom han föreställde sig att det var judarna som hade den egentliga makten i sovjetstaten. Erövringen av Sovjetunionen var dessutom central i ett annat och mer materiellt avseende: det skulle ge Tyskland ett kolonialvälde av den typ som gett Storbritannien en ställning som världsmakt. I själva verket utgjorde det brittiska imperiet en sorts inspiration i Hitlers ögon och han hade helst undvikit att hamna i krig med britterna om han kunnat.

    Och där är vi också framme vid anledningen till att Hitler startade kriget mot Sovjetunionen fastän Storbritannien inte var besegrat: fälttåget i öster var så mycket mera väsentligt för honom. Jag menar i det sammanhanget att Rudolf Hess märkliga landning i Storbritannien sex veckor före anfallet mot Sovjetunionen med stor sannolikhet skedde med Hitlers medgivande och med syfte att mäkla fram en separatfred med London för att avsluta det krig som führern egentligen inte ville ha.

    Nu lyckades inte det, vilket givetvis kom att försvåra för Hitler. Och sedan Nazityskland inlett attacken mot Sovjetunionen var det förvisso en fördel för det sovjetiska folket – och för alla motståndare till Tredje riket och nazismen – att London inte slutit fred med Berlin.

    Det är också sant att Sovjetunionen under kriget fick viss militär hjälp från både Storbritannien och USA. Men historieskrivning handlar ju också om proportioner. Och jag frågar mig vad du har för belägg för påståendet: “hade inte Stalin fått stödet från Churchill, och via honom även från Roosevelt, hade Hitler hunnit till Moskva redan under hösten”.

  17. Leif Strandberg skriver:

    Gunnar W,
    Svar på din fråga: Vid läsning av ”Stalin-Churchill-Roosevelt. Korrespondens 1941–1945” 2 band (cirka 1.000 sidor) Kommissionen för utgivning av diplomatiska dokument vid SSSR:s utrikesministerium, utgivna på svenska 1988, framgår det klart hur beroende SSSR var av stödet från Churchill – och via honom Roosevelt (Lend-Lease Act).

    I början av korrespondensen, från juni 1941, består breven i viss utsträckning av hälsningar och gratulationer på födelsedagar och annat. Men till övervägande del är det från Stalins sida detaljerade uppräkningar på vad som behövs, smått som stort: ”gummi, tenn, ull, yllekläder, kängor, jute, bly, shellack” till ”140 stridsvagnar, 100 Hurricane-plan, 200 Bren-kg-kärror. 200 pansarvärnsgevär…”.

    Det är som att läsa ändlösa rekvisitioner och orderbekräftelser från och till en fortifikationsförvaltningen. Dessutom ger de varandra konkreta upplysningar om problem kring logistik, t ex: minutläggning i Archangelsk. För mig är sådana skrivningar belägg nog för mitt påstående att utan stödet från Churchill, sommaren, hösten 1941, hade Hitler hunnit till Moskva innan vintern. Huvudkraften i SSSR:s militära kapacitet kom förstås från Tjeljabinsk (Tankograd) – men extra leveranser var nödvändiga i början.

    Det riktigt stora stödet kom förstås den 8 december 1941 när USA gick in i kriget. Därmed kunde Stalin hämta hem krigsvana och vinterrustade divisioner från Sibirien och sätta in vid Moskva och driva Hitler bakåt (för första gången). Därmed hade kriget vänt!

  18. Gunnar Wall skriver:

    Det finns förstås flera orsaker till att Röda Armén lyckades besegra de tyska styrkorna i slaget om Moskva. En anledning som brukar lyftas fram av historiker är att den sovjetiske spionen Richard Sorge hösten 1941 kunde rapportera från Tokyo att Japan inte planerade ett anfall mot Sovjetunionen. De japanska krigsplanerna gick enligt Sorge i stället ut på att expandera söderut.

    Sorge hade rätt, som vi kan konstatera i efterhand. Och han blev trodd på sitt ord den här gången, vilket han inte blivit när han tidigare varnat för Hitlertysklands anfall mot Sovjet. Nu vågade Stalin flytta armédivisioner som var stationerade i Sibirien för att delta i försvaret av huvudstaden. Jag föreställer mig att den informationen var av större militär betydelse än de i och för sig välkomna hjälpinsatserna från de västallierade. I vilket fall: divisionerna från Sibirien kom. Och slaget om Moskva blev en sovjetisk seger.

    Sorges underrättelseinsatser har ofta beskrivits som centrala inte bara för slaget om Moskva utan för andra världskrigets utgång. Den brittiske historikern Owen Matthews kom så sent som förra året ut med en bok om Sorge, An Impeccable spy – Richard Sorge, Stalin’s master Agent. Matthews skriver:

    “Segern har förstås många fäder, särskilt en så blodig och betydelsefull sådan som den sovjetiska segern i andra världskriget. Men Richard Sorges briljanta arbete spelade en avgörande roll när det gällde att rädda Sovjetunionen från katastrof 1941 och gjorde Stalins slutliga seger 1945 möjlig.”

  19. Leif Strandberg skriver:

    Sorge, absolut! Han är en av hjältarna i kriget. Men det förtar inte att SSSR:s behov av kanoner och krut, stål och pansar var överhängande sommaren, hösten 1941. Eftersom Stalin klokt nog demonterade och flyttade krigsproduktionen till Ural fanns det en tillfällig materialsvacka kan man säga. Behoven var faktiska, och hjälpen från kamraterna i enhetsfronten var nödvändiga. (Och då har jag ännu inte talat om den psykologiska stabiliserande effekt som spred sig i väst då Churchill gjorde Stalin till sin kamrat – kan återkomma till det).

    Hess, ja, jag tror som du att han flög iväg med Hitlers goda minne. Men varför misslyckades denna manöver? Jo, därför att Churchill gjorde som Per Oscarsson i Strömstadspolisen; han vägrade svara. Hade Hess bara kommit i kontakt med en enda av dem (och de var många) i den brittiska överheten som ville sluta fred med Hitler hade vi fått en annan bild av krigets vänner och fiender.

    Alltså, hela tiden, denne cigarrökande och whiskypimplande Churchill. Gunnar, dina försök att skriva ut honom ur alliansen mot Hitler är inte möjlig.

    Enhetsfronten Churchill-Stalin-Roosevelt var Europas räddning.

  20. Gunnar Wall skriver:

    Det är ingen tvekan om att enhetsfronten – för att använda det ordet – mellan Churchill, Roosevelt och Stalin hade stor betydelse för andra världskrigets utgång.

    Det var å andra sidan ett samarbete av ganska speciellt och begränsat slag. Förutsättningarna uppkom, som nämnts, genom att Hitler avslutade sin “enhetsfront” med Stalin på det mest brutala sätt den 22 juni 1941, en bra bit in i kriget. Och alliansen mellan Stalin och de västliga ledarna tog i praktiken slut redan innan kriget var över. Churchill ville ju sommaren 1945 starta ett tredje världskrig mot Sovjetunionen. Och mot slutet av denna sommar sprängde USA kärnvapnen över Japan – med all sannolikhet i första hand inte för att knäcka Tokyos motståndsvilja, utan av helt andra skäl. Det handlade om att visa Moskva vilken resurser Washington hade till hands i framtida konflikter. De döda och lemlästade japanska civila blev brickor i det stora spelet.

    Avslutningen av kriget i Europa med de allierade styrkorna som närmade sig Berlin från två håll framstår förstås som den mest storslagna formen av den enhetsfront som du, Leif, talar om. Men det som utspelade sig var inte så mycket utslag av ett samarbete som av en kamp om makten över så stora delar som möjligt av den europeiska kontinenten. Det gällde att hinna först. I den kapplöpningen formades gränsen mellan den amerikanska och den sovjetiska inflytelsesfären under det som skulle bli de kommande årtiondenas kalla krig. (Storbritannien hade redan då mer eller mindre reducerats till en sorts lydstat till USA.) Och i denna uppstyckning av Europa hade de respektive tunga aktörerna ingen respekt för de folkliga strävandena i olika europeiska nationer som till exempel Polen eller Grekland.

    Låt oss alltså enas om att det var en lycka att Tredje Riket föll samman. För den sakens skull behöver vi inte glorifiera hur det gick till.

  21. Sven-Eric Holmström skriver:

    Upprepar, om man är i ett bättre läge efter ett krig än vad man var innan så får man betrakta krigsutgången som en seger. Eller som den ryske historikern Igor Pychalov uttryckte det, ingen av de större segrarna men likafullt en seger. Sen ska man komma ihåg att man från sovjetisk sida i början enbart satte in trupper från Leningrads militärdistrikt, vars resurser var rätt begränsade. Fälttågsplanen var överlag i början illa planerad från sovjetisk sida. Då man tog det mer på allvar i slutet av januari 1940 så kom också resultaten.

  22. Dennis Zackrisson skriver:

    En mycket intressant diskussion mellan väl pålästa och eftertänksamma debattörer. Något av en mönsterdebatt i avsaknad av varje tendens till nedvärderande och misstänkliggörande. Den har ni all heder av.

    Frågorna som upptar lite av mina tankar i anledning av ert meningsutbyte är följande:

    Hur ska man se på olika typer av samarbete mellan stater? Vad är skillnaderna mellan en koalition, en pakt och en enhetsfront? För sisådär 50 år sedan talades mycket om “huvudmotsättningen i världen”. Begreppet var i stort sett borta ur alla diskussioner bara tio år senare. Har detta begrepp någon innebörd i dag och hur ser denna motsättnings sidor ut i dag?

  23. Leif Strandberg skriver:

    Jag enas gärna med dig Gunnar och alla andra att det var bra att Hitler förlorade. Och lite vill jag nog ändå hylla folket i Sovjetunionen 🙂

  24. Kenneth Lundgren skriver:

    Gunnar Wall (GW) skriver i en kommentar den 31 augusti kl 1500 ”För sin del hade Stalin fått ett antal varningar om att Hitler skulle slå till, men hade valt att bortse från dem. Och när Tredje Rikets enorma ansamling av styrkor gick över gränsen mötte de till en början mycket lite motstånd.” Detta är en myt som sprids som en sanning framför att i de västliga imperialistiska staterna. En som är upphovet till denna myt är Nikita Chrusjtjov.

    Georgij Zjukov argumenterar i sina memoarer att Sovjetunionen både produktionsmässigt och militärt i själva verket var bra förberedd för krig och Röda armén väsentligen var mobiliserad vid tiden för den tyska attacken. Han tillbakavisar också Chrusjtjovs påstående om att Stalin blev helt psykiskt knäckt vid det tyska anfallet och var borta från ledningen i flera veckor. Stalin var i selen från första stund men Zhukov hade aldrig sett Stalin så nedstämd som då. Det är väl inte att undra på då han visste – liksom många av unionens medborgare – att nazisterna skulle föra ett fruktansvärd terroristiskt förintelsekrig. Men Zhukov menar att Stalin tog miste på huvudriktningen för den tyska attacken. Stalins uppfattning skulle ha varit att tyskarna skulle koncentrera sina militära styrkor mot södra Sovjetunionen, genom Ukraina mot Kaukasus med oljan och råmaterialrikedomarna. Det visade sig att den tyska huvudstöten riktades mot Moskva och Leningrad.

    GW tar upp i sin kommentar den 2 september kl 14.51 upp att spionen Richard Sorge hösten 1941 kunde rapportera att Japan inte planerade ett anfall mot Sovjetunionen. Och att Stalin vågade…” flytta armédivisioner som var stationerade i Sibirien för att delta i försvaret av huvudstaden.”. I det sammanhanget bör det påpekas att det var betydligt viktigare att Sovjet besegrade Japan 1939 då de senare försökte ockupera Mongoliet. Japan som invaderat den kinesiska provinsen Manchuriet i september 1931 den och etablerade en marionettstat där, startade ett försök att därifrån invadera Mongoliet i maj 1939. Den japanska krigshären stoppades sommaren 1939 av en kombinerad styrka ur Röda armén och mongoliska styrkor – under Zhukos ledning – som krossade Japans 6:e armé i gränsstrider vid Mongoliet. Striderna avslutades den 16 september 1939. Det blev avgörande för andra världskrigets förlopp. Detta nederlag stoppade Japans framstöt i Sibirien och var huvudorsaken till att den japanska statsledningen skrev på ett femårigt neutralitetsfördrag med Sovjet i Moskva den 13 april 1941, alltså bara 38 dagar före det tyska anfallet. Sovjet behövde då inte utkämpa ett förödande tvåfrontskrig och Sovjet kunde behålla stora reserver i öster, både för försvaret av Moskva och senare vid slaget om Stalingrad.

    Visst kan enskilda ledare ha betydelse när det gäller utgången av sådana stora förlopp som andra världskriget. Men jag menar att större betydelse har det som Zjukov skrev på sidan 357 i del 2 av sina memoarer: ”Krigets förlopp och utgång påvisade folkmassornas avgörande roll i systemet. Varenda sovjetmänniska i soldaternas led, bland partisanförbanden, på fabrikerna och i konstruktionsbyråerna, på kollektiv- och stadsjordbruken lade ner hela sin kraft för att påskynda krossandet av fienden”.

  25. Benkt Lundgren skriver:

    Sven-Eric Holmström anser fortfarande, som de flesta kommunister för 81 år sedan, att Sovjetunionens angrepp på Finland 1939 var rättfärdigt. 132.000 stupade sovjetiska soldater, en allvarlig försämring av Sovjetunionens redan tidigare dåliga anseende i omvärlden, en stor förvirring bland världens alla kommunister – allt detta var tydligen pris värt att betala för att flytta fram gränsen några mil. Denna erövring tog Finland tillbaka på något dygn efter Operation Barbarossa, när de hade lierat sig med Nazi-Tyskland.

    Tillåt mig tvivla!

  26. Sven-Eric Holmström skriver:

    För det första, Benkt Lundgren, visa exakt var jag skulle ha skrivit att det var “rättfärdigt”. Sedan tog tillbaka på “något dygn”? I så fall har du en märklig dygnsuppfattning.

  27. Dennis Zackrisson skriver:

    Vad är det du tvivlar om, Benkt L? De fortsatta krigshändelserna, som trots den lyckosamma finska offensiven i början av det s k “fortsättningskriget” slutade i sovjetisk utrikespolitisk (och till viss del även inrikespolitisk) överhöghet i några decennier? Temporärt “en stor förvirring bland världens alla kommunister”? Kanske “en allvarlig försämring av Sovjetunionens redan tidigare dåliga anseende i omvärlden”? Om “Sovjetunionens angrepp på Finland 1939 var rättfärdigt”? Eller möjligen om “allt detta” var ett “pris värt att betala” för att få gränsen framflyttad geografiskt “några mil” men politiskt åtskilligt mycket längre? Det är svårt att bland denna redovisning av olika värderingar av olika saker se vilken huvudsaklig grund du har för dina värderingar så vi på ett konkret och sakligt sätt kan diskutera frågan.

  28. Benkt Lundgren skriver:

    “Tvivla” var ett försiktigt uttryck. Jag menar alltså (liksom Anders Persson i hans utmärkta bok “Finlands sak var svår” från 1979) att Sovjetunionens angrepp på Finland 1939 var orättfärdigt och en grov politisk och militär felbedömning. På samma sätt var Finlands “motangrepp” 1941, när de lierade sig med Nazi-Tyskland, en grov politisk och militär felbedömning.

    Tänk tanken att finska vinterkriget 1939-40 aldrig ägt rum! Skulle Sovjetunionens situation efter Operation Barbarossa (som säkert skulle ha inträffat ändå) och efter kriget ha varit värre då?

  29. Benkt Lundgren skriver:

    Självkritik! Finlands återerövring av de områden de avträtt efter vinterkriget tog cirka två månader, inte “något dygn” som jag råkade skriva förut. Men om man anser att denna territoriella erövring från Sovjetunionens sida var värd de enorma soldatförlusterna och den enorma politiska prestigeförlusten vinterkriget innebar – då ser man det som självklart att Finland skulle deltagit i Operation Barbarossa även om vinterkriget aldrig hade ägt rum. Om så skulle skett kommer vi förstås aldrig att få veta, men någon självklarhet är det definitivt inte.

  30. Sven-Eric Holmström skriver:

    Begriper inte varifrån du fått siffran om 132.000 stupade, Benkt Lundgren. Den har hursomhelst ingen grund i verkligheten och är en överdrift på runt 200 procent. De verkliga sovjetiska förlustsiffrorna under vinterkriget är som följer:

    Stupade: 65 384
    Saknade: 19 610

    Således totalt 84.994

    Till det har vi följande:

    Sårade: 186.584
    Sjuka: 51.892
    Köldskadade: 9.614

    Tror man från sovjetisk sida brydde sig rätt lite om någon “politisk prestigeförlust” i omvärldens ögon (läs: västmakterna!) då man lyckades i sina krigsmål att förskjuta gränserna bort från Leningrad och Murmansk.

    Att Finland ändå hade slutit upp på tysk sida 1941 – vinterkrig eller inte vinterkrig – är knappast någon djärv gissning. Vi kan nämna som exempel beskjutningen av sovjetiskt territorium från finsk sida 1936 och det faktum att Tyskland lyckades i föresatsen att bli av med den finske utrikesministern Holsti. Så nog var det tyska inflytandet inte oansenligt.

    AP:s bok lider av att den är gammal och i princip enbart innehåller finskt material. Det intressantaste i boken är beskrivningen av Finland under tsartiden. De fyra argument han anger för att Sovjet var ute efter hela Finland håller dock inte streck nån av dem.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.