Gunnar Wetterberg och Lena Andersson i all ära, men…

Den 16 september föreslog Gunnar Wetterberg i Expressen en S-M-L-regering (190 mandat) med Cecilia Malmström som statsminister. I sin DN-kolumn den 12 oktober instämde Lena Andersson i förslaget och påminde om en del självklara men intressanta förhållanden. Båda två tycker jag glömde några nyckelfrågor.

Wetterberg är den f d vänstermannen som skaffat sig förvaltningserfarenhet och stor historiekunskap, som inser att om det ska bli verkstad, alltså hända något väsentligt, måste regeringen vara beslutsför. Ska man klara av att ta itu med de stora frågorna; ”klimatet, skatterna, bostäderna och integrationen” så krävs det handlingskraft. Det kan han ha rätt i. Han påminner också om att Annie Lööf dragit C så långt ut på den nyliberala kanten med sin vurm för avskaffande av anställningstrygghet och annat, att det inte går ihop med Löfvén, som ju i grunden är en fackföreningsman. Men glömmer Wetterberg inte något ändå?

Lena Andersson instämmer alltså och påminner om den historiska ideologiska intressegemenskapen mellan S och L. De stod ju samman i rösträttskampen och moderniserade tillsammans landet på 20-talet. Hon påvisar även den djupa skillnaden mellan förra regeringspartnern MP och S. Kan inte motstå att återge följande pricksäkra citat:

”Miljöpartiet är, liksom hippierörelsen, en direkt reaktion på folkhemmet och 1900-talet. Där SAP under sitt första sekel gjorde allt för att sträva bort från romantik och naturdyrkan för att i stället med rationell saklighet tämja naturen efter människans behov och civilisera det vilda i henne, strävade MP tillbaka mot naturen, känslorna och primitivismen.

Medan SAP och folkhemmet var ett materiellt projekt som handlade om att få rejäla skor på fötterna, rinnande vatten i köket, räta vinklar och standardiserade bostäder på bekostnad av det egensinniga och pittoreska, är Miljöpartiets samhälle ett idealistiskt projekt som så att säga handlar om att få av sig skorna; känna gräset mellan tårna, njuta flykten från stordriftens uttänkta fyrkantigheter till den naturnära enkelhet där en spann med vatten från den egna brunnen kan vara en viktigare upplevelse än bekvämligheten i det centralt ordnade.”

Istället pekar hon på den grundläggande intressegemenskapen mellan pragmatikerna i M och S. Reinfeldts flirt med fackliga organisationer borde nu göra dem mindre främmande för varandra. Ännu en sak som visserligen ingen av de två huvudpersonerna skrivit om är att Reinfeldts idealism i invandrarfrågan inte passar S, men den har både Löfven och Kristersson skakat av sig vid det här laget.

Andersson skriver apropå den gamla fiendskapen S–M…

”Kunde Socialdemokraterna bara komma över sina inbillningar om den moderata ondskan skulle de trivas mycket bättre med det partiets rationellt lagda företrädare än de har trivts med de emotionellt lagda miljöpartisterna.”

Det ligger säkert även mycket i det. Andersson funderar också på om det kanske rent av är så att det Moderata partiet genomgått en tyst partisprängning, alltså att de konservativa på senare tid delats i idealister (SD) och pragmatiker (M). Räknar man ihop SD och M når de tillsammans en nivå som S hade på den gamla goda S-tiden.

Jag tror att hon har rätt också här. Det var Reinfeldts Nya Moderater som fick de ideologiskt övertygade konservativa att lämna M och som idag hjälper till med SD:s ideologiska överbyggnad, vilket SD förstås är i stort behov av.

Allt det här låter ganska förnuftigt och eftersom Annie Lööf är alltför antifacklig för att samverka med Löfven vore det lättare att fylla på regeringen med L.

Vad är då haken i resonemanget?
Nu kommer jag så till det jag tycker att båda förbiser – och som alla alltför länge förbisett. För det första rör de sig enbart på det inrikespolitiska fältet (förutom möjligen klimatfrågan, som säkert hanteras bäst vi FN). Men det finns stora framtidsfrågor som måste tas itu med under de kommande fyra åren. Det är försvaret, Nato, EU och Sveriges orientering i förhållande till våra grannar och till stormakterna. Dessa frågor kan inte bara få löpa vidare som business as usual. Här måste en tillnyktring ske – för landets säkerhets skull.

Jag har inga illusioner om att Sverige under kommande mandatperiod kommer att lämna EU, bryta med Nato och bygga ett starkt värnpliktsförsvar, avskaffa vapenförsäljningen till Natoländer och USA-allierade såsom Saudiarabien t ex, men jag tror att Sverige kan inleda en kursändring i dessa frågor mot ett återupprättande av alliansfriheten.

Utvecklingen i världen är skrämmande nog – inte minst i Mellanöstern – för att landets ledning borde inse att att självbestämmande och självförsörjning kan bli överlevnadsfrågor.

Cecilia Malmström är formellt sett säkert vuxen uppgiften som svensk statsminister, men hon är liksom Margot Wallström fastkedjade vid EU. L:s allra svagaste punkt är deras utrikes- och försvarspolitik. Jan Björklund och Allan Widman förkroppsligar detta. L är det mest Natoaktivistiska partiet. M kan möjligen ses som aningen mer pragmatiska här, men värdet av alliansfrihet har de glömt bort och Carl Bildt jobbar fortfarande i bakgrunden för att inlemma Sverige i västvärldens gemensamma kamp mot Ryssland.

Så, jag tycker alltså att både Wetterberg och Andersson missar en politisk kärnfråga (alliansfriheten). När mitt försathandsalternativ (M, KD med stöd av SD) – som jag skrev om dagen efter valet – är överspelat vill jag istället framhålla mitt andrahandsalternativ; en vänsterliberal samlingsregering bestående av V, S, MP, C och L. Det är enda sättet att bromsa den nya högerns (inkl. SD) frammarsch. Med en sådan är risken i alla fall något mindre att alliansfriheten glöms bort.