Hafva arbetarne det bättre i Tsarryssland?

Innan Ryssland blev bolsjevistiskt fanns det i Sverige föreställningar om att landet var "arbetarvänligt". Anders Persson berättar här om hur det gick till när stenhuggare Lindström 1914 skickades till St Petersburg för att undersöka saken, på ingenjör Magnussons bekostnad.

De stora Putilovfabrikerna i sydvästra St Petersburg var en av Tsarrysslands största industrianläggningar. Gav de bättre arbetsmiljö än sina svenska motsvarigheter?

Den 27 mars 1914 var det val till andra kammaren i Sverige. Det var ett hastigt utlyst nyval i efterdyningarna till den så kallade “borggårdskrisen” mellan den liberale statsministern Karl Staff och Gustav V, vilken inleddes med “bondetåget” och kungens borggårdstal den 6 februari. Regeringen Staff avgick 17 februari och nyval utlystes alltså till 27 mars. Valdebatten kom att fokuseras kring två frågor, försvarspolitiken och monarkins beskaffenhet.

Försvarsdebatt i Kilafors
Valkampen lär ha varit het. I Kilafors i centrala Hälsingland talade en av traktens stormän, högermannen ingenjör Gunnar Magnusson över ämnet “Försvaret främst”. Där hävdade han bland annat att svenska arbetare har det bättre ställt än ryska, ja att de ryska har det rent uselt. Mot detta protesterade en närvarande arbetare, stenhuggaren Henrik Lindström.

Att ryska arbetare hade det svårt borde nu ha varit en självklar sanning bland svenska socialdemokratiska arbetare, så man undrar varför Lindström protesterade. Kanske ville han inte ytterligare bidra till något “rysshat”, som skulle tjäna som förevändning att sluta upp på Tysklands sida i något kommande krig. Kanske hade han under sitt arbete som stenhuggare, vari också ingick att göra gravvårdar till förmögna familjer, hört ett och annat positivt om det goda livet i St Petersburg?

Hursomhelst, ingenjör Magnusson kontrade med det klassiska argumentet att stenhuggare Lindström kunde resa dit och själv se hur bra det var. Lindström sade att det skulle han gärna göra bara han fick något tillfälle. Där hade diskussionen kunnat stanna om inte Magnusson gjort något oväntat: han erbjöd sig att finansiera en vistelse för stenhuggare Lindström i Ryssland! Han skulle betala resan, fixa jobb och ge understöd åt Lindströms hemmavarande familj!

Lindström började nu dra fram än det ena, än det andra skälet för att han inte skulle kunna åka. Men inför publikens tryck, i synnerhet fick han påskrivet av pastorn i grannkommunen David Granqvist, lovade han till slut att inom en vecka komma tillbaka med ett klart besked.

Under denna tidsfrist tog Lindström kontakt med det socialdemokratiska partiet, erkannerligen dess vänsterflygel, där den kände radikalen Zeth “Zäta” Höglund [1] inte bara uppmuntrade honom att acceptera erbjudandet, utan att även stanna och arbeta i Ryssland ett helt år. Detta hade dock disponent Magnusson inte råd med, så det stannade vid tre månader.

Så, tisdagen den 12 maj 18.30 avgick ångfartyget “Wellamo” med stenhuggare Lindström ombord för att via Hangö och Helsingfors ankomma till St Petersburg på torsdagen.

Ankomsten till Ryssland
Lindströms resa hade ägnats stor uppmärksamhet i pressen, både i Sverige (Aftonbladet, Göteborgs Aftonblad, Svenska Dagbldaet, Jämtlandsposten, Trelleborgstidningen, Dalapilern, Dalsland och Norrskensflamman) och i Finland (Hufvudstadsbladet och Hangö tidning). Den ryska polisen var därför fullt underrättad om företaget. Det hade ju meddelats med vilken båt Lindström kom, och följden var att när “Wellamo” lade till vid kajen i St Petersburg stod ryska detektiver på kajen för att “välkomna” Lindström.

Anmärkningsvärt nog för ryska förhållanden blev han dock inte gripen, men blev hela tiden skuggad av den ryska polisen. Det hade i SvD den 10 maj stått om Lindströms kontakter med Zäta Höglund, som inte var väl omskriven i Ryssland [1]. Inte nog med det, även hans ryske arbetschef, en ingenjör, samt den familj hos Lindström bodde hos, hade polisens ögon på sig och fick utstå en hel del obehag.

När Lindström varit i Ryssland ett par månader bröt det ut häftiga strejker. Det hade börjat vid oljefälten i Baku nere vid Kaspiska havet (bland annat vid bröderna Nobels anläggningar). Polis och militär agerade mycket brutalt, vilket ledde till att arbetarna på de stora Putilovverken i St Petersburg gick i sympatistrejk. När polisen öppnade eld mot dem och dödade fyra arbetare och sårade många fler, utbröt det generalstrejk. Också arbetare i andra städer anslöt sig i väldiga strejker och demonstrationer. En revolution verkade stå för dörren.

Lindström intervjuad
Stenhuggare Lindström verkar nu ha fått nog och återvände i slutet av juli till Sverige. Vid hemkomsten intervjuades han av Social-Demokraten:

“Först som sist har jag att erkänna att då jag nu på ort och ställe något litet tagit del av de förhållanden, under vilka mina ryska kamrater lever och arbetar, måste jag korrigera min uppfattning. Det måste nämligen erkännas att vi här i Sverige i verkligheten ha fördelar som det ryska folket saknar, detta dock förnämligast i politiskt avseende”.

Ryska folket har inget inflytande på politiken, på lagstiftningens område, eller i vart fall ytterst litet.

“Av riksdumans 400 ledamöter är ett 40-tal socialister och arbetarrepresentanter. Deras inflytande är, kan man säga, plus minus noll, och deras uppgift som opposition är synnerligen försvårad. Sålunda har det hänt att dessa representanter helt suspenderats från dumans förhandlingar på längre eller kortare tid. En dylik uteslutning ägde rum omedelbart före min ankomst till Petersburg.”

Lindström refererade här till den uteslutning som sex bolsjevistiska socialdemokrater drabbades av den 6 maj sedan en av dem hållit ett förgripligt tal. Inte ens i Duman (ryska parlamentet) åtnjöt dess ledamöter yttrandefrihet. En av dem, Roman Malinovski hann dessförinnan i ett protesttal yttra att…

“Regeringen nu synes vilja förkväva det fria ordet, varhelst det än uttalas, och inte ge det en tillflykt ens på dumatribunalen. Men arbetarna fruktar inte denna förtryckarpolitik, vid vilken de redan är så vana.”

Stenhuggare Lindström berättade vidare att det ryska folket inte hade tillerkänts några rättigheter att bilda organisationer:

“Detta har då till följd att de politiska strävandena får en hemlig karaktär med hemliga möten etc. Detta har till följd att de till största delen är av revolutionär natur. Ryska lagen lär stipulera att där mer än 5 personer samlas äger polisen rätt att ingripa och upplösa sammankomsten. Exempel finns på att, då några personer kommit tillsammans för att fira en namnsdag, födelsedag eller dylikt, har polisen infunnit sig och upplöst sällskapet och de deltagande har blivit tillsagda att inhämta polisens tillstånd för att avhålla sin lilla fest.”

Vidare konstaterade Lindström att de fackliga organisationerna hade att kämpa med oerhörda svårigheter och att en fri press förbjuds. Det finns visserligen ont om strejkbrytare, men istället så många fler “provokatörer”, sade han.

Vad han menade med det sista är oklart. Vid samma tid som Lindström kom till St Petersburg hade den ovan nämnde Malinovskij plötsligt och oväntat lämnat sin plats i duman. Det gick rykten i stadens vänsterkretsar att han var en agent för hemliga polisen. Lenin som befann sig i exil trodde inte på dessa rykten, han höll Malinovski högt i anseende .

Uppenbarligen kom stenhuggare Lindström under sin tid i St Petersburg, kanske tack vare rekommendationer från Zäta Höglund, att få kontakter med de inre kretsarna bland bolsjeviker och mensjeviker. Så det var nog inte utan orsak som Okhranans spioner höll ett öga på honom.


[1]
 Det skulle han däremot bli 1917-24, men nu i Sovjetunionen, som en av de ledande svenska kommunisterna och medlem i Komintern.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  4 kommentarer for “Hafva arbetarne det bättre i Tsarryssland?

  1. Anders Persson
    2017-12-31 kl. 8:22

    Några tillägg:
    1. Episoden i Kilafors ägde rum någon av de första dagarna i maj 1914 och var nog inget reguljärt “valmöte” utan ett “anförande” av ingenjör Magnusson som en del av den allmänna försvarspolitiska debatten.

    2. Stenhuggare Lindström bodde nog hos en av de talrika svenska eller finlandssvenska familjerna i St Petersburg och jobbade troligen på ett svenskt företag med ryska arbetare och en del svenska chefer.

    3. De strejker och demonstrationer som bryter ut i Ryssland i juli 1914 var de mest omfattande sedan revolutionen 1905-06. Att de ofta saknas i historieböckerna, i synnerhet vänsterns, beror på att den revolutionära massrörelsen på några dagar, från 25 till 28 juli förbyttes i hyllningar till tsaren och regimen. Orsaken var det snara utbrottet av kriget mot Tyskland-Österrike.

    “Usch, så där får inte ryska arbetare uppföra sig, kan man tänka att ‘vänsterns’ historieskrivare genom tiderna tänkt. “Ryska arbetare ska hata tsarväldet och vara inställda på att göra revolution”.

  2. Hans Andersson
    2017-12-31 kl. 10:50

    Anders P!
    Fascinerande berättelse. Hur hittade du den här händelsen och individen mitt i tidens stora händelser då det hängde i luften om reaktionärerna med kungen, Sven Hedin och dess motkrafter stred för fullt.

    Stensättare Nilsson fick sig en nyttig erfarenhet, men iväg kom han trots allt. Visdom dessutom och kunde jämföra med svenska förhållanden.

    Polisbevakning direkt vid ankomst, något att berätta för barnbarnen. Zäta Höglund dessutom inblandad, men jag imponeras nog av den modige stensättare, om man levt på samma plats hade det nog varit roligt och spännande att höra honom berätta. Vet du mer om hans öde?

  3. Anders Persson
    2017-12-31 kl. 12:02

    Hans A!
    Stenhuggaren Lindström (inte stensättare Nilsson) stötte jag på när jag forskade i den bortglömda ryska strejkrörelsen i juli 1914. Som jag berättat tidigare utgör arkiverade och digitaliserade finländska tidningar veritabla guldgruvor.

    Den här gången var det kanske den i Gamlakarleby i norra Österbotten utkommande Österbottningen som i sin utgåva 4 augusti 1914 hade något intressant från Ryssland. Eller var det “Kaskö” från södra Österbotten en dag senare?

    Som vanligt kunde jag inte motstå frestelsen att ögna över resten av sidan och då sken emot mig rubriken “Stenhuggare som studerar Ryssland”. Och efter detta “napp” var det bara att söka vidare i finländska och svenska arkiv.

    Jag tror att det finns mycket, mycket mer att hämta i denna affär. Bland annat har det inte lyckats mig att få tag på det originalreportage ur Social-Demokraten dagarna innan 23 september varifrån andra tidningar hämtade material om hans vistelse.

    Kolla också timingen! Riksdagsvalet var 25 september!

  4. Bertil Carlman
    2017-12-31 kl. 16:55

    Du är suverän, Anders! Vilket nöje det var att nu före nyårsfirandet få en liten intressant historisk berättelse. Den skall jag vidarebefordra till kvällens nyårsgäster, samt skicka vidare till mina systrar och döttrar.

    Många tack!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.