Hallarna i Paris

Paris hallar omkring år 1860.

aris livsmedelshallar för distribution av färskvaror till stadens affärer och restaurannger låg fram till år 1969 mycket centralt i Paris. Åt nordöst i första arrondissementet, nära Louvren, rådde under tidiga morgontimmar en livlig verksamhet för att förse parisarna med deras behov. År 1969 flyttades verksamheten ut från centrala Paris. Transportproblemen hade blivit alltför stora och redan år 1955, när jag besökte hallarna, hade man under flera år diskuterat när och vart verksamheten skulle flyttas.

Nu ligger världens största matmarknad, Rungis International, söder om Paris, strax norr om flygplatsen Orly. På tre dagar i månadsskiftet februari–mars 1969 flyttades hallarnas verksamhet till ett trettiotal hangarliknande byggnader som nu sysselsätter 14.000 arbetare.

Kommersen i fiskhallarna börjar redan vid midnatt. I kötthallarna styckas nyslaktade djur och så har vi de många hallarna för frukt och grönsaker. Vid femtiden på morgonen börjar verksamheten avta men i stället fylls områdets många restauranger av de arbetare som är klara med sina uppgifter.

År 1955, när min far tog med mig på en studieresa till olika laboratorier för lågtemperaturfysik, besökte vi en tidig morgon Paris hallar. Jag hade min kamera med mig och kan nu, många år efteråt, konstatera att mina minnesbilder av besöket består just av de bilder jag tog utanför hallarna. Visst måste vi också ha varit inne i hallarna, där det förmodligen var för mörkt och trångt för fotografering, men mina minnen av detta är nu som bortblåsta. Jag minns dock ännu att vi avslutade vårt besök med att äta den klassiska löksoppan på ett litet matställe. (Se bildgalleri i slutet av artikeln)

Émile Zolas bok om Paris Hallar, Le Ventre de Paris, kom ut 1873.

Berättelser om hallarna
Men det finns andra som har kunnat berätta om hallarna. Émile Zolas Ventre de Paris kom år 1873 och finns i flera svenska översättningar med titeln Hallarna. Ramberättelsen i boken handlar om den unge Florent som efter att ha landsförvisats till straffkolonin Djävulsön har lyckats rymma och ta sig tillbaka till Frankrike och Paris. Så småningom grips han igen och bokens avslutande ord är:

”Hederliga människor är i alla fall ett jävla pack.”

Det är ett förebud till Zolas engagemang för Dreyfus med det öppna brevet J’accuse i tidningen L’Aurore den 13 januari 1898. Den som i boken yttrar dessa ord är konstnären Claude, som till förebild har Zolas ungdomsvän Paul Cézanne.

Men det som gjort Zolas bok klassisk är först och främst hans initierade skildringar av hallarna och de människor som arbetade där och levde i dess omgivning. Mångordigt och detaljerat beskrivs arbetet och produkterna i de olika avdelningarna av hallarna. Läsaren står bokstavligen vid sidan av de som arbetar vid grönsaksdiskar, styckningshallar för kött eller fiskdiskar och upplever mångfalden och intensiteten i verksamheten.

Exempel på detta är ett avsnitt som beskriver en butik med ostar men som tyvärr fallit bort ur den svenska upplaga, som utgavs av Folket i Bilds förlag år 1949. Jag har dock hittat avsnittet i den översättning som gavs ut på Niloe förlag i flera upplagor på 1980-talet och bifogar texten för att ni skall kunna njuta av dess doft- och smaksensationer.

Sven Auréns och Tore Johnsons bok Hallarna i Paris kom ut på Wahlström & Widstrands förlag år 1967.

Två svenskar har också skildrat Paris hallar. Sven Aurén (text) och Tore Johnson (foto) gav 1967 ut boken Hallarna i Paris på Wahlström & Widstrands förlag. Bilder av Tore Johnson hade jag redan år 1949 sett på utställningen Unga fotografer i Stockholm, där de presenterade ett sätt att fotografera som bröt med den rådande bildsynen inom svensk fotografi. De utställande fotograferna skulle sedan starta den framgångsrika bildbyrån Tio fotografer.

Tore Johnson (1928–1980) skildrar med sina bilder arbetet i hallarna, de människor som arbetade där och ofta också bodde i kvarteren kring hallarna. Ett litet samhälle, som nattetid var fyllt av ett myllrande liv, men nu är utplånat.

Sven Aurén (1906–1985) var väl förtrogen med franska förhållanden. Svenska Dagbladets korrespondent i Paris från 1945 och korrespondent till Sveriges Radio. Han skrev en rad böcker, varav många har anknytning till Frankrike. Texten om hallarna skrev han när beslutet om att de skulle flyttas redan var fattat och planerna på hur verksamheten skulle organiseras i Rungi höll på att ta form.

Han börjar med en historisk översikt över hur staden Paris försågs med färsk mat från den omgivande landsbygden. Matmarknaden låg först på Citéön men år 1135 flyttades verksamheten till ett obebott område norr om Seine. Där skulle den bli kvar medan staden Paris växte till runt om matmarknaden. År 1854 fattades beslut om en stor nybyggnad för verksamheten. Det blev tio stycken stora hallar, med en bärande konstruktion av gjutjärn, som senare utökades med ytterligare två. Verksamheten blev alltmer ohanterlig och hundra år senare började man planera för dess utflyttning från centrala Paris.

En så mångårig verksamhet, som den i hallarna, bygger på gamla traditioner som fördes vidare generation efter generation. Les forts des Halles (Kraftkarlarna i Hallarna) är landets äldsta yrkeskorporation som grundades av Ludvig den helige 1250. Vid inträdesproven skulle tvåhundra kilo gatsten bäras sextio meter i en ställning på ryggen. Med en mässingsbricka, med ordet FORT och bärarens namn på bröstet, utförde de sedan de tyngsta arbetena som att bära in djurkroppar från lastbilarna till styckningen. Där omhändertogs de av les découpeurs (styckarna) som var och en var specialiserad på sin del av djurkroppen.

Dessa bar vita överdragsrockar, eller snarare rockar som en gång varit vita. Andra yrkesgrupper bar rockar i andra färger och var alla specialiserade på sina uppgifter. Långt ner i rangordningen fanns les renforts des forts, tillfällighetsarbetare som tilldelades skottkärror för att dra frukt- och grönsakslådor för två francs och fyrtio centimes i timmen. Och allra längst ned de som hänvisades till att hyra le diable, en skjutkärra av järn med två handtag, som hoppades att någon skulle ge dem en arbetsuppgift. Men det var ett svartjobb, och ertappades man låstes le diable in i ett förrådsrum och uthyraren fick lösa ut den.

Livet i och kring hallarna var en verksamhet som växte ut över omgivande gator och gränder, men lät sig inte förändras trots moderna påfund som skulle kunna reformera och förenkla verksamheten. Sven Aurén berättar om en försäljare av kassa-apparater som utlovades en blomstrande framtid om han sålde in sina apparater i hallarna. Men där arbetade man sedan hundratals år med ett system av lappar med noteringar och han hittade inte en enda som var intresserad. I stället togs ett tekniskt språng, förbi kassa-apparaterna direkt till datorerna när verksamheten flyttade till Rungi.

Så här lyder Sven Auréns slutsats om flyttningen av hallarna:

”Vad jag menar är, att man inte kan flytta dem. Man kan inte flytta en atmosfär. De hypermoderna distributionscentra, som startar vid Rungis i Orlys skugga eller i det avancerade slakthuset i La Villete, blir inte Hallarna i annan form utan något helt nytt. Hallarna försvinner som morgondimmorna över Seinen eller skräpet i rännstenen…”

 

  1 kommentar for “Hallarna i Paris

  1. Per-Olov Käll
    2019-06-26 kl. 13:36

    Ett underbart stycke! Och vilka fotografier! Sanningen om Paris är och förblir ett svart-vitt foto från 50-talet. Tyvärr bjuder väl inte dagens Paris på riktigt samma ljuva nostalgi, men jag förblir ändå den storartade metropolen trogen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.