Från serien Skandinavien i Hitlers jerngreb

75 år efter krigsslutet. Mycket med anledning av detta i de tyska morgontidningar jag varje dag plöjer på nätet. Aldrig tidigare visade foton. Kritiska röster från AfD har hörts om att det är en för positiv, firande ton i tillbakablickandet. Fosterlandet led ju ett smärtsamt, totalt nederlag. Inget att fira. Enligt samma röster.

Mycket också i samma tidningar om återföreningen. ”Die Anschluss” som de kritiska, framförallt från öst, väljer att kalla DDR:s upphörande 1990. 

Ett stort, ännu ett frestande att skriva, med offentliga medel finansierat forskningsprojekt startas om mentaliteten, det står till och med ”själen” i en projektpresentation, hos östtyskar. Postulerande att det är en väsentlig skillnad på människor från västra och östra Tyskland. Muren står enligt denna uppfattning kvar – inuti människorna. Och det stadigt. 

Så torde projektets grundantagande vara, dess premiss. Man vet redan resultatet. Verkar det som. Ideologiskt impregnerad forskning. Vad säger ”undersökningsobjekten” öster om Berlin om denna, som det kunde uppfattas, stigmatisering

Är det inte ”bara” en stereotypisk bild av ossisar som reproduceras? Under vetenskaplig täckmantel? 

Samhälleliga förändringsprocesser sker inte över en natt. Blir min slutsats. Trettio år ingenting. Svårt att acceptera för en otålig person som undertecknad.

Blir dyster till sinnet när jag betraktar min egen Heimat. Fabrikerna tystnar. Men fabriksmänniskan har inte stämplat ut. I anden. 

Min bild av Danmark under besættelsen har varit den att, till skillnad från Norge, det var förhållandevis lätt för tyskarna att styra det rödvita landet. Fler medlöpare och undergivna. 

Dokumentärserien Skandinavien i Hitlers jerngreb i dansk tv föranleder mig att nyansera den negativa bild jag haft av danskarna. Nog förekom motstånd! Aktivt och våldsamt sådant dessutom. Nog fanns det människor som vågade sätta sina liv på spel! Efter att undantagstillstånd utfärdats, dödsstraff för sabotage införts. Se gärna filmen Hvidstensgruppen från 2012! Vanliga människor som tog fram sitt mod. Människor att beundra och hålla högt.

Från serien Skandinavien i Hitlers jerngreb

Jag betar av de fem avsnitten av serien om Hitlers järngrepp i en följd. Vartannat avsnitt har danska undertexter. Trots att jag har vistats mycket i Danmark har jag svårt att följa med i de otextade avsnitten. Men jag sitter fascinerad, nästan omskakad. 

Det som bränner sig fast allra mest på näthinnan är ”retfærdighetens time” som ett avsnitt heter. När efter krigsslutet räkningen skulle göras upp med kollaboratörer och tyskertøser

Inte visste jag att det skedde under ofta så skoningslösa former. Mobbens herravälde. Lynchstämning. Likvidationer. Hyggliga danskar som plötsligt vädrade blod. Oförsonliga. Ingen misskund!

Ibland tog man gruvligt fel. Håven för finmaskig. I den fastnade oskyldiga. Hämnden kan ofta vara blind. ”Kärleken är kallare än döden”, visste Werner Fassbinder redan i sin långfilmsdebut. Men vad med hämndens iskyla?

Jag känner en dansk man vars far i Frederikshavn var tyskarna behjälplig. Fadern satt häktad en kort tid efter kriget. Men fick behålla livhanken. Jag tänker: I Aalborg eller Köbenhavn hade han kanske mist sitt liv. I lilla Frederikshavn kände många honom. Men vad vet jag om det hjälpte honom? Känsligt också ta upp det med sonen. 

Och vad vet jag om jag själv hade prövats – i sanningens knivskarpa ögonblick? Hade jag anslutit mig till motståndsrörelsen? Eller tigande anpassat mig?

Jag sitter tryggt långt efteråt med facit i hand. Obefläckad. 

Föregående artikel”Dödligt utbyte”: USA:s rasistiska politik har rötter i Israel
Nästa artikelMadame Butterfly
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

4 KOMMENTARER

  1. Vi måste komma ihåg att Tyskland, liksom Italien, är mycket unga stater. De förenades i statsbildningar först för 150 år sedan. Dessförinnan gällde tillhörighet till stad (Italien) eller region (Tyskland). När Hitler lanserade parollen ”Ett folk, ett rike, en ledare” var han inte, som han brukade, ute i ogjort väder. De flesta tyskar då, liksom ibland nu, kände i första hand lojalitet mot sitt landskap, i andra hand för Tyskland. Det skulle inte accepteras i andra länder.

    Så finns det en ”ossimentalitet” behöver den inte bara bero på den korta 40-årsperioden 1949–89, utan gripa tillbaka på vad som kulturellt och mentalt utvecklades under flera hundra år innan 1871.

  2. Rekommenderar den tyska TV-serien Heimat. Gick ett par säsonger för sisådär en tio år sedan! Den förklarar mycket av bakgrunden till det som Lasse och Anders skriver om!

  3. Vill bara hålla med, en fantastisk TV-serie av Fassbinder. Växlade mycket effektivt mellan svartvitt och färg. Man lärde känna människor.

  4. Visst har Rainer Werner Fassbinder gjort en fantastisk TV-serie. Jag tänker naturligtvis på ”Berlin Alexanderplatz” efter Alfred Döblins roman, som i tretton avsnitt skildrar Weimarrepublikens väg mot undergången. Många sevärda långfilmer gjorde han också, men ”Heimat” ingår inte i hans produktion.

    Skaparen av denna fiktiva hembygd i ett verkligt Tyskland är Edgar Reitz. Första delen ”Heimat” (11 avsnitt) gjordes 1981-82 och, om jag minns rätt, visades i SVT. Andra delen från början 1990-talet fick namnet ”Die zweite Heimat – Chronik einer Jugend” (13 avsnitt). 2005 visade SVT den tredje delen ”Heimat 3 – Chronik einer Zeitenwende” (sex avsnitt), som tar Berlinmurens fall till utgångspunkt.

    Dessutom har Reitz gjort långfilmen ”Det andra Heimat” (2013). Att ”Heimat” i titeln inte översätts visar väl att serien gått hem i Sverige. Men Reitz var inte färdig. Av tidigare ej använt material skapade han ”Heimat-Fragmente – Die Frauen”.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.