ör en tid sedan var jag obetänksam nog att meddela att jag funderade på att skriva  en bok om Josef Stalin, en bok på sisådär 200 sidor med arbetsnamnet Stalin hade kunnat vara du! Tanken var att avdemonisera honom, att prova tanken att nästan vem som helst i den situation Stalin befann sig i hade gjort ungefär samma saker – eller själv gått under. Men sedan slog det mig att också i mina Resebrev  från Öster har jag velat bekämpa ”demoniseringar” av olika slag, liksom dess motsats ”glorifieringar”. Med dagens Ryssland gäller ju ungefär samma sak som en gång i tiden med Sovjetunionen: antingen är man 100% emot det eller 100% för det. Min linje har varit att behandla Ryssland som ett vanligt land, som England eller Italien: samtidigt som man uppskattar folkets berömvärda sidor kan man med humor och lite kärlek se på deras mindre berömvärda. Det var förresten en formel jag utvecklade under mina meteorologiska tjänsteresor runt om i världen – och den fungerade bra.

Vad gäller Ryssland hade Anna-Lena Lauréns bok 2008 om de ”galna ryssarna” en avgörande betydelse för mitt val att ens resa dit (som stipendiat för Svenska Institutet) samt att hitta min vinkel, att skriva om ”Mitt Ryssland” liksom hon gjort.

Kanske skulle formeln också fungera med Stalin, som ju antingen har hatats eller älskats till 100%. En bättre arbetstitel vore kanske därför Min Stalin?

Den engelska originalutgåvan kom i USA 1949 under titeln Stalin & Co.: The Politburo, The Men Who Run Russia.

En bok om Stalin som klarade testerna
Så gick mina tankar när jag en dag gjorde att av mina rutinbesök i den gamla trottebokhandeln ”Röda Rummet”, numera ett välförsett antikvariat. På en hylla hittade jag en bok som väckte mitt intresse Stalin och hans män skriven av en Walter Duranty. Namnet klingade svagt bekant, men av bokinformationen påmindes jag att han varit New York Times Moskvakorrespondent mellan krigen. Boken kom ut på engelska och svenska 1949, d v s den var skriven före Koreakriget och före den värsta macarthyismen. Den verkade vid en hastig genombläddring inte utstråla ”kallt krig” eller rabiat antikommunism. Den kostade bara 85 kronor – så varför inte?

Hemmavid när jag började läsa den fann jag att den klarade mina vanliga ”tester”, d v s författaren utgick inte ifrån att Stalin var sinnessjuk eller av födseln ond, inte heller hittade jag några irriterande ”bakåtprojektioner”.

Den engelska originalutgåvan kom ut i USA 1941 under titeln ”Kremlin and the people”.

Interjuade Stalin
Detta kan ha berott på att Duranty levat i Ryssland 1922–35, lärt sig ryska till perfektion och sammanträffat med många av de ledande personligheterna, bland annat Stalin, som han intervjuade två gånger. Av en tillfällighet hittade jag strax efter i Stadsbibliotekets magasin en annan bok av Duranty, nu från 1943.

Den engelska originalutgåvan kom ut i USA 1941 under titeln Kremlin and the people. Bakom Kremls kulisser (The Kremlin and the people). Också den var skriven i samma stil. ”Samma stil”? Plötsligt slog det mig att Duranty mer eller mindre skrev i samma stil som jag själv försökt, d v s avdemoniserande och med betoning på folket lika mycket som styrelseskicket. I den meningen var den svenska titeln missvisande: Duranty menade med ”the people” nog inte ”folket bakom kulisserna i Kreml” utan det  ryska folket utanför.

Duranty inleder också sin bok med en lite egendomlig kärleksförklaring:

Det underbara med ryssar är att de i så hög grad är ryssar […] en och samma ryss, vänsäll, grym, gästfri, avundsjuk, misstänksam, tillgiven och ädelmodig; han skulle kunna skjuta ner dig, och om han bommade kyssar han dig kanske nästa ögonblick på båda kinderna. (sid.8).

Den äldre generationen i Sverige associerar här kanske till Johan Ludvig Runebergs dikt om Kulneff, han som ”kysste och slog ihjälp med samma varma själ”.

Inte kommunist
Duranty gör också klart att han tyckte ”bolsjevikerna var motbjudande” när han som 37-åring kom till Ryssland 1921: ”Mordiska apor, Guds och människors fiender”. Han var en del av en amerikanska hjälpexpedition under nödåret 1921. Men det underliga var, skrev han senare, att han började tycka om dem han hjälpte.

De skulle ha dött som flugor utan oss, och en del dog; vi hjälpte dem och måste tycka om dem – det är en psykologisk sanning […] jag tycker ganska bra om ryssarna. De är kanske så usla som jag trodde, men jag tycker ändå om dem… (sid.13).

Här hände något egendomligt när jag läste honom. Jag trodde honom inte riktigt. Han berättade inte allt:

Walter, om du och jag är ganska lika, så var det inte de ryska kvinnorna som vann ditt hjärta!

Under mina egna vistelser i Ryssland (+Ukraina och Vitryssland) har 80% av dem jag lärt känna varit kvinnor, många unga och attraktiva. Tack vare att jag är lyckligt gift och 70+ har jag lyckats undgå att inveckla mig känslomässigt. Men det handlar inte bara om erotik. Som jag skrev i något resebrev, gör vi i Väst ofta misstaget att när vi tänker på ”ryssen” ser vi framför oss någon dolskt bligande, skäggig tatar.

Ryssar som jag mött och inte mött…

Men hälften av ”ryssarna” är kvinnor och personligen är jag nog lite mer imponerad av dem än av männen. Det är kvinnorna som bär Ryssland på sina axlar. Jag kan inte ha bedömt Walter Duranty alltför felaktigt ty under sina år i Sovjetunionen lär han ha invecklat sig mycket med ryska kvinnor. Det var därför troligen med honom som med mig, att det var genom de ryska kvinnorna han lärde sig tycka om det ryska folket.


Nästa avsnitt: Lyssna på folket

Föregående artikelMånga ord om mycket lite
Nästa artikelNY BOK: ”ADHD-EXPERTER ÄR KÖPTA AV INDUSTRIN”

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.