Han som tyckte om ryssarna (II) – Att lyssna på folket

Walter Duranty i sin lägenhet i Moskva läsande senaste utgåvan av Pravda

urantys journalistik kom att få en enorm genomslagskraft i USA, och i resten av världen – i den mån de läste eller citerade ur New York Times. Hans nisch, att tycka om folket i Sovjetunionen utan att därför tycka om systemet, var ett “vinnande recept”.

“Jag är rätt och slätt reporter och bryr mig inte alls om deras -ismer och -ologier, jag söker endast finna sanningen och skriva ned den så bra som möjligt […] Jag bryr mig inte ett dugg om socialism. […] Det är möjligt att ryssarna lyckas med [sin socialism] – men varför skulle vi följa deras linje? Jag anser att vår [amerikanska] riktning är klart, vi rör oss mot statskontrollerad kapitalism, men socialismen, sådan jag sett den i Sovjetunionen, fungerar inte lika bra.” (sid. 11, 13-14).

Detta satte honom i en klass för sig, gjorde honom lite oåtkomlig för kritik, åtminstone från höger. Men på vänsterkanten gillade man honom inte. En gång hade han skrivit en humoristisk artikel där han jämförde Stalin med Ivan den förskräcklige. Den togs mycket illa upp inom vänsterkrestar i USA, men Stalin hade läst artikeln och funnit den bra.

Ivan IV och Josef Stalin. Den senare blev inte förolämpad, kunde t.o.m. ta det som en komplimang, att bli jämför med den “förskräcklige”.

Han fick också på huden när han en gång ville förklara ryssarnas attityd till regimen med deras “folksjäl”. Det var ett olyckligt ordval, men vad han förmodligen menade, om jag nu får träda in i hans ställe, var att olika länder har olika kultur beroende på en mängd olika omständigheter. Eftersom uppfostran och utbildning tenderar att vara ganska uniform inom ett lands gränser skapas “nationella” attityder och särdrag.

Men han hade satt sig i någon slags “knipa”. Genom att låta sina skriverier baseras på hans känslor för det ryska folket var det inte så lätt att motivera detta i objektiva, vetenskapliga termer. Hur många av oss kan vetenskapligt förklara varför vi är förälskade i en viss person?

Oberäkneliga ryssar
Durantys utläggningar om den “ryska själen” är lätta att vifta bort, som denna t.ex.:

Livet är inte lätt i Ryssland; man måste lära sig vara på sin kant eller dö. Men ryssar är alltid ryssar, och det betyder att de är oberäkneliga, som det heter: ‘Man vet aldrig var man har ryssarna; det är med ryssen som med katten, ingen vet vart han kommer att hoppa’.

Ryssarna mina påstår att allt det där är en gammal historia, nu är de annorlunda funtade. Men en katt är och förblir en katt, och ändå tycker jag om ryssarna […] och katter också.

Men som amerikanarna brukar säga: the proof of the pudding lies in the eating. Vare sig Duranty kunde motivera sig vetenskapligt eller inte, så hade han skaffat sig en känsla för vad folket tyckte och tänkte.

Ur Martin Kingsleys och David Lows “Sketch book” från Sovjetunionen 1932. Författarparet syns i hästdroskan till höger. Kollektiviseringskampanjen och industrialiseringen under den första femårsplanen 1928-32 ledde till en stor inflyttning till städerna av vilket den överfulla spårvagnen är en illustration.

I december 1926 hade en av USA:s kommande män inom diplomatin Averell Harriman blivit sänd till Sovjetunionen för att ta reda på vad som försiggick där. USA hade vägrat erkänna Sovjetunionen diplomatiskt, så man saknade ambassad och diplomatisk personal på plats.

Harriman sökte först upp Trotskij, som ännu var kvar i landet, men det mötet gav inte mycket. Det var då Duranty tipsade honom att Stalin var mannen att diskutera med. Det kan tyckas egendomligt att det skulle vara ett “experttips” att tala med ett lands obestridde ledare, men ännu 1926 var den allmänna uppfattningen att kommunisterna inte skulle kunna sitta kvar, och minst av allt Stalin. Det var därför Harriman valt att söka upp Trotskij i tron att det var “the coming man”.

Duranty imponerade på Harriman eftersom denne, utan att vara på vänstersidan i politiken, hade uppfattningen, tvärtemot den allmänt vedertagna på “högersidan”, att Sovjetunionen skulle bestå och Stalin sitta tryggt vid rodert.

Duranty förklarade senare att det är en bra fungerande princip, att tänka tvärtemot alla andra, men hans insikter om den “ryska folksjälen” måste också ha spelat roll:

Det förnekas av många diplomater och utländska observatörer i Moskva att Kreml har vunnit folkets aktning och tillgivgenhet. Men vill man verkligen önskar få reda på hur det är i andra stater ska man inte vända sig till diplomater; de står avsides och har förutfattade meningar. Inte heller ska man anlita tidningsreportrar för de är alltför upptagna med träden för att hinna se skogen.

Här skulle man kunna skjuta in att journalister ofta går ut på ett uppdrag med en viss “vinkel” i tankarna.

Nej, man ska konsultera tio, femtio eller hundra landsmän som arbetar som lärare, sjuksköterskor, läkare och dylika, helst unga för att undvika förutfattade meningar, intresserade av sitt yrke och som behärskar landets språk. Var tredje månad skulle de avge en rapport om förhållanden, strömningar och andra faktorer som skapar den allmänna opinionen. De skulle på så sätt ge ett verkligt tvärsnitt, och deras lands regering skulle undgå stora missbedömningar som man gjorde om Tyskland före 1933 och Frankrike 1939–40.

Ty för att förstå Ryssland måste man tala med folket, med småfolket, de som aldrig blev föremål för “utrensningen” därför att de var så betydelselösa, mannen på gatan eller i den ruggiga byn.

Duranty hade på ett universitet träffat en ung student, som med tre andra delade ett rum på 3×3 meter. Där fanns bara två sängar, men telefon och centralvärme. Inga lakan utan filtar, böcker uppstaplade överallt och bara ett bord för dem att arbeta vid. Duranty undrade hur de kunde arbeta under så “svåra förhållanden”? Studenten gav Duranty en undrande blick och svarade:

– Vet ni vad mitt tidigaste minne rör sig om? Jo, jag diade en sugga på det ställe där jag var född, ett träskjul som stödde sig mot en hydda som ägdes av den kulakbonde min far var i tjänst hos. Skjulet hade byggts så nära kulakens köksugn som möjligt, ty vi hade ingen eldstad. Och ingenting annat heller än vår feta sugga och hennes smågrisar. Vi var sju barn, nära på nakna och alltid hungriga, och jag var den femte. Mor drog bort mig från suggan och sade att “små grisar är värda pengar men barnungar är ett otyg” och därmed körde hon undan mig i ett hörn.

– Ni menar att det här är svåra förhållanden? Kanske för er, men för mig är det ett himmelrike, jag får tillfälle att lära mig något, att bli ingenjör, jag bor hyresfritt, får kläder och föda och trettio rubel i månaden till cigaretter och nöjen. Jag kan slå mig fram i livet, bli en människa och inte ett svin. Det är vad Lenin och Stalin har gjort för mig och miljoner andra. Ni utlänningar förstår det inte, men vi förstår det.

Jag påstår ingalunda, försäkrade Duranty, att varenda ryss tillber Kreml och håller Stalin för Gud Allsmäktig och Sovjetunionen för ett himmelrike på jorden. Men han ville säga att flertalet av folket, framför allt de unga, har känslan att Sovjetregimen är god nog för dem och värd att försvara. Statistik om hälsovård, uppfostran, sport, musik, radio och allt möjligt visade vad som gjorts tillgängligt för folket, vilket aldrig hade haft några bekvämligheter tidigare.

Vad revolutionen har gjort för det ryska folket, är icke minst att ha skänkt det ett hopp att det finns en framtid.

I ett reportage i New York Times 1935 (som hittade vägen till Uppsala Nya Tidning 28 juni) sade Duranty att man måste vara mycket listig om man i Sovjetryssland skall skaffa fram vissa nyheter, men det låter i alla fall göra sig, bara man visar sig som en duktig diplomat.

Läsa mellan raderna
Duranty var en mycket duktig diplomat. Svenska Dagbladet korrespondent i New York K. G. Bolander kommenterade 1930 Durantys reportage från Sovjetunionen på detta insikstfulla sätt:

Duranty har en enastående skicklighet att formulera sina teelgram så att de till synes är berömmande, medan han här och där sticker in några upplysningar, ur vilka den noggranne läsaren kan dra egna slutsatser” (SvD 23 december 1930).

Men alla var inte så duktiga på att “dra egna slutsatser”. Duranty dog 1957 och kunde inte försvara sig när Robert Conquest 1968 i boken Den stora terrorn: Stalins skräckvälde under 30-talet anklagade Duranty för att medvetet ha förtigit den stora svältkatastrofen i Ukraina 1932–33. Kritiken följdes upp av andra historiker, men det stora dråpslaget kom 1990 med Sally Taylors tjocka bok Stalin’s Apologist ¹: Walter Duranty: The New York Times’s Man in Moscow. På 450 sidor lyckades hon fullständigt karaktärsmörda Duranty och göra honom till en icke-person.

Sista avsnittet (3): Är det personen Duranty vi är intresserade av?


1) Ordet “apologist” kan närmast översättas med “försvarare” eller “någon som ursäktar”.

  2 kommentarer for “Han som tyckte om ryssarna (II) – Att lyssna på folket

  1. Bert Hoflund
    2019-03-04 kl. 11:34

    “Jag kan slå mig fram i livet, bli en människa och inte ett svin. Det är vad Lenin och Stalin har gjort för mig och miljoner andra. Ni utlänningar förstår det inte, men vi förstår det.”

    Detta är förstås samma inställning som miljoner fattiga i Venezuela har idag. Byt ut Lenin mot Chavez och Stalin mot Maduro. I Sverige verkar endast Ekis Ekman och Dick Emauelsson bland reportrarna ha begripit detta.

  2. Anders Persson
    2019-03-06 kl. 14:19

    Läser just nu Walter Durantys SSSR – Sovjetrysslands historia från 1945. Klokt, insiktsfullt och svungfullt skrivet. Ett fynd!

    Köpte den på nätet innan den tar slut där. Tre exemplar kvar. Den finns också på 13 bibliotek runt om i Sverige.

    På sidan 12 ställer han upp tre förutsättningar för att en revolution ska lyckas, som han tolkat Marx, Engels och Lenin:

    1. Att folkets stora massa är grundligt missnöjd och finner livet outhärdligt.

    2. Att den har förlorat förtroendet och aktningen för sina härskare.

    3. Att härskarna har förlorat aktningen för sig själva.

    Det senare är icke minst viktigt och jag minns inte att jag har sett det hos Marx, Engels eller Lenin så det är nog Durantys egent bidrag till “marxismen”. Det som brukar framhållas är “att härskarna börjar kivas inbördes”.

    Hur som helst tycker jag det också fångar situationen i dagens västvärld.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.