Han som tyckte om ryssarna (III) – Karaktärsmordet

kunde alltså inte försvara sig när Robert Conquest 1968 i boken Den stora terrorn: Stalins skräckvälde under 30-talet anklagade honom för att medvetet ha förtigit den stora svältkatastrofen i Ukraina 1932–33. Kritiken följdes upp av andra historiker, men det stora dråpslaget kom 1990 med Sally Taylors bok Stalin’s Apologist¹: Walter Duranty: The New York Times’s Man in Moscow. På 450 sidor lyckades hon fullständigt karaktärsmörda Duranty och göra honom till en icke-person.

Sally Taylors bok reser två problemområden, det ena är vad som hände i Ukraina 1932–33, som vi ska återkomma till i ett annat sammanhang. Det andra är förhållandet mellan en konstnär och hans verk. Vi möter alltid en konstnär (författare, musiker, artist osv) genom hans eller hennes verk. När vi uppskattar, eller till och med avskyr, vad konstnären skapat, blir vi ofta självfallet intresserade i vem denne person “är”. Och det är här problemen startar.

Någon gång  på 60-talet hörde jag en historia om en ung dam från landet som reste in till Stockholm för att träffa sin avgudade poet, bara för att återvända besviken när det visade  sig att hans helt uppslukande intresse var de senaste bandyresultaten.

Tusentals triviala detaljer
I Sally Taylors bok får vi tusentals detaljer om Durantys olyckliga äktenskap, handikapp, sprit och knarkproblem, gräl med chefredaktörer, relation med sin oönskade son, men så gott som inget om det som gjorde honom unik, hans “nisch”: att ta sin kärlek till det ryska folket som bas för sitt skapande.

Jo, på sidan 118 får vi veta att  han tog sig en rysk älskarinna som också fungerade som hans hushållerska. Men hade han behövt bosätta sig i Sovjetunionen, i 20-talets nergångna Moskva för en sådan sak? På andra ställen i boken framhålls att han hade stort kvinnotycke. Och sex är ju inte allt. Som en kompis sade mig en gång: “Man ska ju ha något att snacka om mellan akterna.”

Hade Duranty haft en socialistisk övertygelse som bas hade han varit enklare att ignorera i USA. Men just därför att han var en inflytelserik icke-kommunist, om än inte anti-kommunist, gjorde honom kontroversiell, rent av farlig. En sådan får helt enkelt inte se på Sovjetunionen, Stalin, femårsplaner o s v med välvilliga  ögon.

Inte för inte var många av hans vedersakare f d vänstermänniskor som Malcolm Muggeridge (1903–90) som kom till Moskva som entusiastisk kommunist med avsikt att bli sovjetisk medborgare, Robert Conquest (1917–2015) medlem i brittiska kommunistpartiet på 30-talet, Louis Fischer (1896–1970) som var övertygad “stalinist”, Eugene Lyons (1898– 1985), Arthur Koestler (1905–83) m fl.

Sedan han lämnat det brittiska kommunistpartiet engagerades Robert Conquest (t.v.) av den brittiska underrättelsetjänsten fram till 1956 då han började skriva böcker, delvis baserat på material han samlat in de föregående åren.

William Stoneman (1904–87), moskvakorrespondent för Chicago Daily News, berättade för Taylor (s. 237) att Duranty alltid hjälpte tillrätta nytillkomna kollegor i Moskva varav “djävligt många [senare] fann nöje i att kritisera honom för att vara ‘fellow traveller’ (medlöpare)”.

Men trots att Taylor inte finner några belägg för att Duranty var en “av Sovjet köpt journalist” (Staffan Skott i SvD 20 juli 1998), och flera garanterat icke-kommunistiska journalister – som t ex Harrison Salisbury – intygade att han inte var det, blir ändå detta det bestående intrycket av Taylors  bok.

Den ukrainska svälten 1932-33
Det som hon speciellt skjuter in sig på är att Duranty 1933 inte rapporterade om den ukrainska svältkatastrofen. Ja, han till och med förnekade andra tidningars uppgifter. Denna katastrof förtjänar som sagt en särskild behandling, men i all korthet så var den orsakad av en hårdhänt genomförd kolletiviseringspolitik i kombination med oövertänkta självmordsaktiga sabotagehandlingar av ursinniga bönder.

Men på Durantys politiska himmel fanns 1933 inte bara Ukraina utan också USA. Hösten innan hade demokraternas presidentkandidat Franklin D. Roosevelt (1882–1945) segrat med 57% av rösterna mot Herbert Hoovers 41%. Roosevelt sågs som mannen som skulle föra USA ut ur depressionen och “Happy Days Are Here Again” hade varit hans kampanjsång. Hans status som “räddare” stärktes när han i februari 1933 med några centimeters marginal undgick att bli skjuten till döds av en attentatsman.

I Sovjetunionen och inom “vänstern” i USA hoppades man att Washington nu äntligen skulle öppna diplomatiska förbindelser med Moskva. Också de stora företagen i USA hoppades att  den isolationistiska politiken mot Sovjet skulle överges. Mycket stod alltså på spel 1933.

Konflikt mellan journalistik och politik
En politiskt medveten journalist med stort inflytande som Duranty hamnade här i en konflikt mellan journalism och politik. Vad han än skrev skulle det få politisk betydelse, vare sig han ville det eller inte. Man kan säga att hade USA, inför nyheten om den ukrainska svältkatastrofen, gjort klart att de inte tänkte erkänna Sovjetunionen och detta i sin tur fått det sovjetiska ledarskapet att inställa kollektiviseringskampanjen, ja, då hade det möjligen funnits moraliska skäl för Duranty att berätta om svälten.

Men, som det också visade sig, avslöjandena som gjordes (av brittiska journalister) fick inte Kreml att ställa in kollektiviseringskampanjen. Affärsmännen i USA som ville göra affärer med Sovjetunionen anande kanske också “brittiska intriger” bakom rapporterna. Duranty var också engelsman, men skrev sedan tio år i USA:s kanske mest inflytelserika tidning.

Han valde alltså att förneka eller tona ner svältrapporterna: “Ryska folket är hungrigt, men det svälter inte”.

Men det var först ett halvt sekel senare som detta blev betydelsefullt. Genom Robert Conquests bok spreds uppfattningen att över 10 miljoner ukrainare bragts om livet, ja kanske så mycket som 20 miljoner. En del räknar då också in icke-födda barn. Nutida beräkningar stannar vid 3–4 miljoner, drygt 10% av befolkningen.

Befolkningsminskningen 1929-33. De röda områdena anger värden över 20%. Som framgår av bilden  var västra Ukraina nästan skonad medan icke-ukrainska områden i Ryssland också var hårt drabbade. Detta motsäger talet om en medveten  “folkmordspolitik”.

På 80-talet startade en kampanj som ville definiera denna katastrof som avsiktligt framkallad av den sovjetiska ledningen, ett folkmord, “Holodomor”, för att utrota det ukrainska folket. 2003 ville Ukraina få detta erkänt av FN, men misslyckades. Istället skrev ett dussin enskilda stater med USA i spetsen under resolutionen, dock ingen av de nordiska länderna.

Man sökte även få den styrelse som 1932 tilldelat Duranty “Pulitzerpriset” att beröva honom detta. Men efter ett halvårs undersökningar och diskussioner beslöt man inte göra det. De artiklar som kvalificerade honom till priset var skrivna 1931, d v s före svältkatastrofen och var förtjänstfulla för den tid de skrevs för.

“Refraktär”?
Ett ord som blivit populärt på sistone är “refraktär”. Som naturvetare har jag trott att det hade något med optisk brytning att göra, att de stora skeendena bröt sig i den lilla genomskinliga vattendroppen. Men nu ser jag att ordet kommer av  det franska “réfractaire” som betyder “genstötig”, “uppstudsig”, “olydig” och bildades under franska revolutioner för att benämna de präster som inte vägrade avlägga ed på konstitutionen.

Kanske var Duranty “refraktär”? I sin självbiografi I Write As I Please (Jag skriver som det behagar mig) säger han på ett ställe (s. 96):

“Glöm inte […] att de flesta människor och de flesta åsikter har nästan alltid fel om det mesta, inte alltid, men nästan alltid, och om du någonsin tvivlar och inte kan bestämma dig så är det mycket sannolikt att du får rätt om du intar motsatt ståndpunkt från majoriteten “

Om inte “refraktär” så var Duranty åtminstone “nonkonformistisk”. Vi behöver mer av sådana…

  16 kommentarer for “Han som tyckte om ryssarna (III) – Karaktärsmordet

  1. Tord Lundgren
    2019-03-09 kl. 19:57

    Tack Anders P för en fin sammanfattning. Mycket av det Du skriver kände jag inte till. Jag anser liksom Duranty – och kanske också Du – att god beläsenhet i rysk skönlitteratur är ett utmärkt sätt att lära känna Ryssland och det ryska folket.

  2. Jan Arvid Götesson
    2019-03-10 kl. 2:27

    Det behövs väl inget krångligt ”karaktärsmord” för att framställa Walter Duranty i dålig dager. En man som behandlar sitt barn illa har dömt sig själv.

  3. Anders Persson
    2019-03-10 kl. 3:41

    Tord L!
    När Duranty upptäckte det där på 1920-talet var det sisådär 50 år sedan de stora ryska författarna (Tjechov, Dostojevskij, Tolstoj, Turgenev m fl) varit verksamma, nu ligger de nästan 150 år tillbaka i tiden.

    Vad Duranty möjligen kunde ha tänkt på var en yngre generation (Gorkij, Sjolochov, Babel, Pasternak m fl) som nu ligger bara 100 år tillbaka.

    Jag har inget emot att utlänningar läser Selma Lagerlöf, Harry Martinsson och August Strindberg för att förstå Sverige och det svenska folket – men inte bara Lagerlöf, Martinsson och Strindberg.

    Så vilka ryska författare skulle vi läsa för att förstå Ryssland och ryssarna som de är idag?

  4. Tord Lundgren
    2019-03-10 kl. 11:06

    Tror Du inte, Anders, att klassiska författare som Pusjkin, Lermontov, Turgenjev, Tolstoj, Gorkij, Sjolochov o s v är eviga? D v s de lever ständigt i det ryska folkets medvetande. Ja, Pusjkin är ju nästan lika populär som Stalin i dag. Jag borde kanske ha tillagt att det också är viktigt att läsa historia, även om man genom att läsa skönlitterära verk samtidigt kan inhämta en del historiska kunskaper. – Skrattar åt mig själv, när jag märker vad jag själv läser just nu, nämligen den jämte Gogol kanske mest “ryska” av författare, Nikolaj Leskov och hans krönikeroman En döende ätt, riktig bladvändare.

  5. Sven-Eric Holmström
    2019-03-10 kl. 12:44

    Duranty var inte ensam om att smutskastas. Den amerikanske ambassadören Joseph Davies råkade ut för samma sak. Precis som du säger så hade ingen troligen brytt sig om Duranty varit en vänstermänniska.

    Den här artikelserien tycker jag har återupprättat Duranty.

  6. Anders Persson
    2019-03-10 kl. 21:21

    Jan Arvid G!
    Du har en väldigt strikt moral kodex och man undrar: när du tar ställning till vad en politiker sagt, en kolumnist tyckt eller en författare skrivit – hur hinner du kolla hur han eller hon behandlade sina barn?

    Vad gäller Walter Durantys utomäktenskaplige ryske son Michail lär han enligt Sally Taylor tyckt om och beundrat honom och sökt hjälpa honom på olika sätt. De skiljdes när Duranty återvände till New York före kriget och sedan dröjde det till efter kriget när de, jag tror det var 1948, genom mellanhänder hade sin sista kontakt. Michail hade då anslutit sig till militären. Där verkar spåren upphöra och Duranty dog som sagt 1957.

  7. Jan Arvid Götesson
    2019-03-11 kl. 11:20

    Anders P!
    Vi har ju alla våra teorier om samhället. En av mina teorier är att de som vill komma sig fram och arbeta sig upp mot toppen i politik, media, förvaltning, i den ekonomiska hierarkin, eller vad det vara må, nog är behäftade med svåra drag av hänsynslöshet och självcentrering.

    Och är de inte det när de börjar resan så har de nog blivit sådana när de kommer fram. Jag tvivlar på att någon, vare sig på pyramidens högsta topp som Stalin eller längre ner som en generaldirektör eller världskänd skribent, skulle kunna (fortsätta att) ha ett sunt förhållande till sina medmänniskor.

    Detta är snarare en evolutionspsykologisk bedömning än en moralisk.

    Självfallet kan man stödja ledare i en viss situation eller använda sig av berömda personers arbete. Men jag hyser nog en allmän skepsis mot en person som överger sin son.

  8. Bertil Carlman
    2019-03-11 kl. 12:23

    “Det behövs väl inget krångligt ‘karaktärsmord’ för att framställa Walter Duranty i dålig dager. En man som behandlar sitt barn illa har dömt sig själv.” Så skriver J-A.G. Nog är väl ändå livet mer komplicerat än så? Jag minns hur oerhört, ja faktiskt oerhört rörd, jag blev av att läsa Åsa Linderborgs biografi om sin alkoholiserade pappa. Den starka kärlek hon hyste för denne fader, som inte var mycket till pappa. Han till och med tog av hennes veckopeng för att köpa sprit, men nog älskade de varandra ändå. Var gärna moralisk J-A.G, men inte på ett omänskligt vis.

  9. Anders Persson
    2019-03-11 kl. 18:37

    Jan Arvid G!
    Jag vet inte varifrån du fått dina uppgifter om Durantys son. Både han och hans mamma var sovjetiska medborgare och som bekant var det svårt för dem att lämna Sovjetunionen när Duranty måste sluta, i synnerhet som de inte var gifta.

    Att alla som “vill komma sig fram och arbeta sig upp mot toppen … är behäftade med svåra drag av hänsynslöshet och självcentrering” är en för mig ny idé, i synnerhet som jag mött en hel del “misslyckade” personer som varit både hänsynslösa och självcentrerade – och kanske just därför misslyckats.

  10. Jan Arvid Götesson
    2019-03-15 kl. 0:56

    Bertil C och Anders P!
    Jag menar inte att vara moralisk eller omänsklig, utan evolutionsbiologisk.

    Självfallet finns hänsynslösa och självcentrerade människor längst ner i den sociala pyramiden. Jag menar blott, att självcentrering som skadar andra är överrepresenterad hos dem som ”vill bli något”, och att narcissistisk förblindning ofta infinner sig om man var någorlunda hygglig från början. Detta ser vi i ”näringslivet”, politiken, och alla andra hierarkier. Jag trodde detta var en allmänmänsklig insikt?

  11. Sven-Eric Holmström
    2019-03-15 kl. 8:49

    Det här s k Holodomor är Ukrainas nationalmyt, en myt i klass med polackernas Katyn. Något som inte får ifrågasättas hur falsk den än är. Svälten 1932–33 var för det första inte begränsad till Ukraina utan drabbade hela landet. För det andra var svälten inte avsiktlig utan en följd av felslagna skördar och växtsjukdomar.

    Holodomor är ett politiskt vapen och då är sådana petitesser som den historiska sanningen bara i vägen.

  12. Bo Persson
    2019-03-15 kl. 14:13

    Sven-Eric Holmström!
    Var det inte så att man valde mellan svält och långsammare industrialisering. Som i Storbritannien under deras industrialisering. Fast då var det förstås i Indien man fick svälta.

  13. Sven-Eric Holmström
    2019-03-16 kl. 8:41

    Bo P!
    Nej, det gjorde man inte. Svälten hade ingenting att göra med kollektiviseringen och industrialiseringen.

    Som jag sa så hade svälten naturliga orsaker i form av felslagna skördar och växtsjukdomar.

  14. Bo Persson
    2019-03-16 kl. 10:03

    Sven-Eric H!
    Det är väl ingen som förnekar förekomsten av felslagna skördar och växtsjukdomar. Men hade det inte blivit mer pengar till import av spannmål om man slagit av på farten i industrialiseringen? Jag väntar på vad Anders Persson har att säga i denna sak. Han specialstuderar vad jag förstått just nu den här tiden, den första femårsplanens.

  15. Anders Persson
    2019-03-16 kl. 10:32

    Bo P!
    Tack för förtroendet. I den här frågan finns det två extremståndpunkter. Den ena är att Stalin & Co skapade svälten för att utrota den ukrainska befolkningen. Problemet är att svälten då också skulle ha drabbat den ganska stora ryska befolkningen i södra och östra Ukraina. Svälten kom nu också, som Sven Erik H. påpekar, att drabba rent ryska områden.

    Den motsatta ståndpunkten, att svälten ingenting hade att göra med kollektiviseringen och industrialiseringen och bara berodde på felslagna skördar och växtsjukdomar, är omöjlig att uppehålla eftersom sovjetledningen och positivt inställda personer och grupper medgav att den också hade politiska orsaker.

    Walter Duranty t ex förnekade inte svälten 1932–33 som han uppskattade hade dödat 10 miljoner människor, men han skrev inte om den i New York Times. Han delgav sina journalistkollegor och informerade den brittiska ambassaden i Moskva.

    Vi har också att göra med två svältkatastrofer, 1921–22 och 1923–33. Jag återkommer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.